När fackförbundet Byggnads vice ordförande Lars Hildingsson fick frågan om Stefan Löfven inte borde ha kollat upp att det byggföretag han anlitade hade kollektivavtal fanns det bara ett svar att ge.

“Man bör ju alltid ställa frågan om kollektivavtal” sa Hildingsson, och det har han förstås rätt i. Särskilt när det gäller en statsminister och före detta fackförbundsordförande. Men ska sanningen fram är det egentligen en annan fråga som Hildingsson och alla andra försvarare av den svenska modellen med kollektivavtal borde ställa sig. Varför har inte Hildingssons region i Mellannorrland frågat Löfvens byggare om kollektivavtal? Det är nämligen så systemet är tänkt att fungera. Kollektivavtalen är en frivillig – nå ja, konflikträtten är också en förutsättning för modellen – överenskommelse mellan fack och arbetsgivare, och den kommer inte till av sig själv.

Kollektivavtal är inget de anställda får, det är något man kämpar sig till genom sitt fackförbund. Problemet är att i många branscher fungerar det inte längre. Att kollektivavtalen fortfarande täcker en så stor del av arbetsmarknaden beror till stor del på att arbetsgivarorganisationerna inte tappat medlemmar på samma sätt som facken. Det ger schysta villkor för de flesta, men inte för alla och framför allt inte i alla branscher. Småskalig byggverksamhet är absolut en verksamhet där kollektivavtalen inte längre styr villkoren.

Redan när jag för snart tio år sedan pratade med företrädare för Byggettan i Stockholm medgav att de inte längre betraktade villkoren på privatmarknaden som deras ansvar. Egenföretagare och bolag från andra länder gjorde det i praktiken omöjligt att hävda att det borde slutas avtal. Men byggbranschen är inte ensam. Samma problem finns i transportnäringen, i skogsbruket och på restauranger. Det finns exempel på nytänkande, som Hotell- och restaurangfackets system med Schysta Villkor-märkning av restauranger med avtal.

Märkningen ska göra avtalet till ett försäljningsargument. Men Hotell- och restaurang är undantaget. Det typiska är nog snarare att fackliga företrädare knyter näven i fickan och försöker försvara den terräng man fortfarande behärskar. Samt alltså att man hoppas att någon annan – till exempel statsministern eller kommunens upphandlingsenhet – ska lösa problemet.

Man bör ju, som Hildingsson uttrycker saken, alltid ställa frågan om kollektivavtal. Men den strategiska frågan återstår alltså. Hur ska facken samla mod och organisatorisk styrka för att väga kräva kollektivavtal, också till ett byggföretag utanför Ö-vik? Det är trots all inte statsministerns privatkonsumtion som ska rädda den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Nästa vecka drar IF Metalls kongress igång och i dag kom ett första utspel.

I en intervju med tidningen Arbetet berättar förbundsordföranden Anders Ferbe att han kan tänka sig att luckra upp turordningsreglerna med hänvisning till snabba konjunktursförändringar för industrin.

Om metall- och industrifacket får till stånd ett avtal där inhyrd arbetskraft och visstider regleras hårdare kan man tänka sig ge efter för arbetsgivarnas krav på ”flexibilitet” och uppluckrade turordningsregler.

– Det här är angeläget. Vi behöver en lösning för våra medlemmars behov av trygghet – men även arbetsgivarnas krav på flexibilitet när svängningarna i industrin konjunkturen kommer oftare, säger Ferbe till Arbetet.

Det är inte utan att man blir fundersam. Om det är medlemmarnas trygghet Ferbe vill värna så är turordningsreglerna ett ganska dåligt valt bondeoffer i en framtida förhandling med arbetsgivarna.

Redan i dag kan arbetsgivare lätt säga upp personal om man säger att det råder arbetsbrist på arbetsplatsen. Däremot bestämmer arbetsgivaren inte godtyckligt vem som ska gå hem. Grundregeln är att de arbetstagare som har kortast anställningstid sägs upp vid en arbetsbrist,  det är det som är idéen med turordningen.

Men arbetstagare med kortare anställningstid kan vid personalnedskärningar ändå behålla sin anställning om de har rätt kvalifikationer. Vad som är rätt kompetens och kvalifikationer avgör arbetsgivaren ensidigt. Det öppnar förstås för godtycke redan nu.

Det här, att arbetsgivaren ska gå på kompetens före anställningstid, vill arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen ha mer av. Mer av godtyckte alltså.

Ferbe har förstås rätt i att svenska arbetsplatser i allt högre utsträckning präglas av otrygghet: visstider, bemanning, inhyrnng och egenföretagare som gör inhopp med f-skattesedel i högsta hugg.

Det är väldigt tveksamt om IF Metalls vilja att förhandla i maktfrågor om anställdas rättigheter verkligen löser de problemen.