En sänkning utan mätbara effekter

Regeringens inkomstskattesänkningar – jobbskatteavdraget – har kostat tiotals miljarder. För att skatterna skulle kunna sänkas var man först tvungen att försämra a-kassan och sjukförsäkringen.

Att bli sjuk eller arbetslös ska kosta. I Moderaternas värld gör det människor arbetsamma och friska. Och som en extra morot skulle jobbskatteavdraget finnas där.

”Jobbskatteavdraget är den enskilt mest jobbskapande åtgärden”, brukar de säga. Och enligt Finansdepartementet kommer avdragen att på lång sikt ge 105 000 fler jobb.

Jaha, tänker kanske en del. Vi får väl leva med att cancersjuka utförsäkras och hänvisas till arbetsförmedlingen om hundratusenstals nya jobb kommer ploppa upp.

I det nya numret av Ekonomisk Debatt försöker nationalekonomerna Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin utvärdera sysselsättningseffekterna av jobbskatteavdraget.
Det klarar de inte av.

Så här skriver forskarna, bland annat:

Den stora utmaningen med att utvärdera jobbskatteavdragets effekter är alltså att försöka avgöra vad som hade hänt om det inte hade införts. I det svenska fallet finns ingen grupp personer som inte påverkas av jobbskatteavdraget och det finns därför ingen naturlig kontrollgrupp att jämföra med.
[…]
En mer generell slutsats är att det är beklagigt att en så stor reform som jobbskatteavdraget har genomförts utan tanke på utvärdering av dess effekter.

Tror ni att Moderaterna kommer bry sig? Knappast.
De har inte brytt sig när långtidsutredningen, TCO eller IFAU kommit fram till liknande slutsatser.

För dem är svaret fortfarande enkelt: om människor vet att den egna ekonomin kör i diket om de blir av med jobbet och om de samtidigt vet att de får skattesänkningar om de får ett jobb så kommer de att få ett jobb.

För övrigt är arbetslösheten högre i dag än när Fredrik Reinfeldt tillträdde. Och otryggheten större, för den delen.