Arkiv för tagg anders borg

- Sida 1 av 2

Anders Borgs valanalys

av Karin Pettersson

Anders Borg har skrivit en valanalys för World Economic Forum. Den är intressant, eftersom den säger väldigt mycket om honom själv, om moderaterna och svensk politik de senaste åtta åren. Borg ska ha en eloge för klar struktur, redig argumentation och uppseendeväckande ärlighet.

Den tidigare finansministern förklarar att den som vill genomföra ”strukturreformer” måste tänka på fem saker:

1. De svåra reformerna måste komma i början av mandatperioden (sk ”Front Loading). Detta eftersom de ofta drabbar olika grupper, och det är då viktigt att denna debatt är avklarad och glömd inför nästa valrörelse.

2. Gör det enkelt för dig. I regeringsställning finns det många faktorer du inte snabbt kan påverka. Strunta i dem, och fokusera på de regelverk du själv äger. Som Borg skriver:

”Change parameters that are under central government’s direct control, that don’t depend on local authorities and bureaucrats.

3. Glöm inte Keynes. Ska man göra åtstramningar i ena änden av ekonomin behöver den stimuleras på något annat sätt om de reformer man genomför ska få legitimitet.

4. Jämlikhet.  Anders Borg argumenterar för att man behöver skydda svaga grupper i samhället när man genomför refoirmer. Han säger att om utrymme frigörs i budgeten ska de satsas på lättnader för dem med lägst inkomster. Borg citerar tidningen the Economist.

”According to an almost proverbial saying from an editorial in The Economist: elections are decided when either responsible broadly working class groups can’t stand voting for irresponsible left-wing policies, or the compassionate middle class cannot stand further increases in income inequality.”

5. Strukturreformerna ska gynna entreprenörskap och företagande och nya tillväxtbranscher. Borg varnar för att det är lätt hänt att politik gynnar särintressen:

”There is always a risk that policy proposals, particularly if influenced by special interest groups, will only benefit existing and sometimes stagnating companies, rather than driving the creation of new and dynamic ones.”

Så varför, frågar sig Anders Borg, är han inte finansminister längre?

Borgs egen slutsats är att hans regering begick ett antal stora misstag. I korthet följande:

1) Alliansen hade inget reformprogram för sin andra mandatperiod-

2) De glömde Keynes och stimulerade ekonomin för lite 2011 och 2012.

3) De satt i alldeles för många möten med LO och Svenskt Näringsliv i stället för att skrota LAS.

Som Borg skriver:

”It is, all in all, clear that we committed a couple of serious mistakes. First of all we didn’t front load. Instead, we actually back loaded the reforms, so implementation was back-to-back with the election.

Furthermore, we forgot about the importance of Keynes. Demand-side stimulus was too weak; we should have accepted larger deficits in 2011 and 2012, given all the supply-side reforms and the ongoing crises in the Eurozone.

We also made a third mistake: we didn’t keep it simple. To deal with youth unemployment and the problem of integrating immigrants, the government entered long negotiations with partners on the labour market. After some 250 meetings and no results, the conclusion are clear. The unions will not voluntarily create a youth apprentice system because that would imply lowering entry wages for young people. There is no willingness among union leaders to accept more flexible hiring rules, which is essential if we are to improve resources to re-educate people and ensure they have the skills needed for tomorrow’s job market.”

Några snabba funderingar:

1. Jämlikheten.

Anders Borg nämner sammanhållning som en av de avgörande faktorerna för att få folklig uppslutning för ett reformporgram. Men han nämner inte den ökande ojämlikheten i analysen av vad som gick fel för Alliansen utan verkar leva i uppfattningen att denna punkt snarare talar till deras fördel.

Detta tror jag är gravt missvisande. Troligen säger analysen mer om Borgs självbild än något annat.

Den stora diskussion om ökande inkomstklyftor, barnfattigdom och hur regeringens politik faktiskt slog var i själva verket ett mycket stort problem för Alliansen 2012-2014. För att återkoppla till Borgs Economist-citat så var nog just det här som avgjorde valet 2014: ”the compassionate middle class cannot stand further increases in income inequality”

 2. Smart med ”Front loading”.

Borg har helt rätt i att stora och svåra reformer bör komma i början av en mandatperiod. Debatten om Alliansens slakt av a-kassa och sjukförsäkring var ohyggligt svår för regeringen i början av den första mandatperioden. Men till 2010 var diskussionen över, och Borg kunde prata Greklandskris mer eller mindre hela valrörelsen. Om man jämför med regeringen Löfven, så kan man konstatera att de rödgröna inte har använt sin första budget på det här sättet. Sista chansen att genomföra kännbara och impopulära beslut (som skattehöjningar) kommer sannolikt i höst.

3. Radikal omsvängning.

Det allra mest intressanta i Borgs text är den här slutsatsen:

”It was clearly a fatal mistake to not move forward with reforms to employment protection legislation and other measures to increase labour market flexibility. This is the most obvious reason the government lost the election in 2014.”

Anders Borg sålde sig själv till svenska väljare som en ny slags moderat. Han sade sig stå upp för den svenska modellen, och ansåg (i likhet med de flesta arbetsmarknadsekonomer) att partssystemet, LAS och den relativa tryggheten på svensk arbetsmarknad inte var ett hinder för tillväxt och jobb.

I den här texten gör han en radikal omsvängning. Här ångrar Borg att han satte sig i trassliga förhandlingar med fack och arbetsgivare där han inte kunde bestämma allting och som han inte klarade att ta i hamn. I stället borde han ha fört klassisk moderatpolitik: försämrad anställningstrygghet.

Kanske säger detta något om vilken slags ekonomisk politik Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning kommer föra.

I så fall är vi tillbaka till en klassisk konflikt mellan höger och vänster, där de senaste årens relativa konsensus om vikten av att värna den svenska modellen på arbetsmarknaden är historia.

4. Det parlamentariska läget.

Slutligen är det intressant att Borg inte över huvud taget reflekterar över att det parlamentiska läget var ett problem för Alliansen under deras andra mandatperiod. Borg ångrar att han inte lade fler förslag för ökad otrygghet på arbetsmarknaden. Men han svarar inte på den rätt avgörande frågan om hur han hade tänkt lotsa ett sådant program genom riksdagen.

5. Hur gick det?

Anders Borg erkänner ett antal misstag. Men slutsatsen blir ändå att han lämnade en stark och växande ekonomi efter sig. Så har bilden varit. Men jag skulle hävda att det inte ännu är avgjort vilket Anders Borgs eftermäle egentligen blir. En alternativ verklighetsbeskrivning finns till exempel här.

Regeringens nya otrygghetschock

av Daniel Swedin

Minns ni Fredrik Reinfeldts toalettpappersrulle med ”jobbförslag” som han rullade ut i Aftonbladets partiledardebatt i förra veckan?

Ett av förslagen i rullen var ett löfte om att provanställningstiden i Sverige ska förlängas från sex till tolv månader.

En provanställning är en sorts visstidsanställning med den viktiga skillnaden att en provanställning kan sägas upp som helst. Arbetsgivaren behöver inte motivera för dig du blir av med jobbet och du har heller ingen chans att få din uppsägning prövad rättsligt. Om man – efter att prövotiden är slut – inte får en tillsvidaretjänst behöver arbetsgivaren inte heller ge något skäl.

Och det här – att ge arbetsgivare möjligheten att dröja i ett år innan de bestämmer sig för om personalen duger till jobbet – ska alltså ge nya arbeten?
Nej, det är det väl ingen som verkligen tror.

Däremot är det ett ypperligt sätt att försämra anställningsskyddet och minska löneökningarna.

I går riktade landets tre stora fackliga centralorganisationer – LO, SACO och TCO – skarp kritik mot regeringsförslaget.

Kritiken ser lite olika ut. LO varnar för att provanställningarna kommer missbrukas och att arbetsgivarna får allt större makt över arbetsmarknaden. Förlängd provanställning minskar flexibilitet på arbetsmarknaden, hävdar akademiker- och tjänstemannaorganisationerna. Och visst. Vem vågar byta jobb om man står framför ett år av otrygghet på det nya arbetet?

I en situation där Sverige i år efter år bryter mot EU:s visstidsdirektiv – med varningar och hot om böter från EU – vore förlängd provanställning dessutom rent destruktivt.

Allt det här vet förstås Anders Borg, som fått försvara förslaget. Det var ju därför han också öppnade för att dra tillbaka alltihop, men inte med mindre än att facken ser till att teckna omställnings- och yrkesintroduktionsavtal och på så sätt ta ansvar för hans egna jobbmisslyckande.

Borg vill få fackliga ledare att känna att de är skyldiga honom en gentjänst om han sätter stopp för vanvettet med mer otrygghet på arbetsmarknaden.

Det är en skamlös strategi som förvisso passar en regering som har sin jobbpolitik nedtecknad på en toarulle.

Krona för krona – en retorik som visar på en defensiv Fredrik Reinfeldt

av Irene Wennemo

Ni har kanske också tyckt att det är något vagt bekant med Borg och Reinfeldts nya favorituttryck. I intervju efter intervju säger de att  det är slut på stimulanser – allt regeringen vill göra de kommande åren måste nu finansieras ”krona för krona”.

Vad detta betyder är i och för sig oklart. Sverige kommer enligt deras egna prognoser fortfarande ha underskott i budget varje år fram till slutet av nästa mandatperiod. Statens utgifter kommer alltså inte ”krona för krona” finansieras med några skatter.

Aftonbladets ledarredaktion har emellertid fördjupat sig uttryckets historia. Den visat sig vara både lång och intressant. Det som är gemensamt är att man tar till det i trängda lägen, när en obehaglig medicin ska pressas i den stackars patienten.

Redan inför valet 1985 använde Olof Palme utrycket för att försvara obehagligheter. Efter att de borgerliga hade ökat budgetunderskottet från 3 miljarder kr 1976 till 87 miljarder fick socialdemokraterna ”krona för krona” rätta till deras politik.

Göran Persson använde också flitigt detta utryck för att försvara impopulära åtgärder. Genom ”strikt budgetprövning och att gneta sig fram, krona för krona” skulle budgetunderskottet pressas tillbaka under 1990-talet.

Pensionärerna hävdade dock att Göran Persson hade lovat att de skulle kompenseras ”krona för krona” för de sänkta pensionerna. Ett löfte som Persson uppenbart helst ville förtränga.

Dessutom sänktes skatter efter samma princip. Göran Persson sa att ”när krisen var över betalade vi tillbaks till dem på samma sätt som vi höjt skatten. Vi betalde tillbaka krona för krona.”

Men denna retoriska innovation för att ta sig ur trängda lägen spred sig också till andra partier. När Bo Lundgren blev pressad på hur kommunernas ekonomi skulle drabbas av deras förslag på  skattesänkningar sa han att de skulle ”kompenseras av staten, krona för krona.”

Detta tog uppenbart Reinfeldt med sig när han blev ny partiledare. De ville ”skapa förtroende genom att finansiera skattesänkningar krona för krona”.

”Politiken ska också gå ihop, alla förslag ska betalas krona för krona.” Hävdade de med samma emfas.

Symptomatiskt nog så var det de rödgröna som använde uttrycket flitigast under valet 2010.

Mona Sahlin var uppenbart på defensiven och  hävdade att ”allt är finansierat krona för krona. Dessutom ska varje ny krona som regeringen föreslår till välfärden matchas av oss.” En retorik som  också Lars Ohly föll in i.

Nu är det alltså Borg och Reinfeldt som återigen behöver drämma till med ”krona för krona”-argumentet. De måste vara ett uttryck för hur svårsmält och obegripligt de själva anser att detta budskap är.

 

 

 

Socialdemokraterna har inga synpunkter på ökade bankutdelningar

av Irene Wennemo

Både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman har kritiserat bankernas ökade utdelningar. De hävdar att de höga utdelningarna inte är långsiktigt hållbara. Det är inte rimligt att dela ut mellan 50- 70 procent av vinsten.  Istället borde bankerna ha en större ekonomisk buffert för att klara framtida kriser utan att behöva springa till staten för att få hjälp.

Den enda som fram till igår hade rusat till bankernas försvar var Thomas Östros, före detta minister och ledamot i det mäktiga VU för Socialdemokraterna. Med tanke på att han nu är vd i Svenska bankföreningen är det kanske inte så konstigt. Det ingår i jobbet att inta denna position.

Märkligare är emellertid att Socialdemokraternas finansminsterkandidat Magdalena Andersson nu stämmer in i kören.

I Dagens Industri uppges att hon inte har några synpunkter på utdelningarna. ”Är man intresserad av att styra banker kanske man ska bli bankchef i stället för finansminister.” Hon fortsätter med att säga att ”jag inte tycker att politiker ska styra utdelningsnivåerna på bankerna. Det är inte deras uppgift att skälla på bankerna.”

En välvillig tolkning av hennes uttalande är att hon föredrar skarpa förslag istället för skäll, något som Aftonbladets ledarsida också har efterlyst.

Riksbanken har i sina beräkningar visat att bankernas halva vinst bygger på de statsgarantier de får av Sveriges skattebetalarna. Det verkar därmed besynnerligt att inte ha några skarpa förslag om vad som behöver göras för att hindra att bankernas ägare gör sig allt rikare på kunder och skattebetalares bekostnad.

Problemet är att Andersson bara vagt kritiserar regeringens sänkning av bolagsskatten och fastighetsskatten. Skatter hon dessutom inte vill höja. Några andra förslag på regeländringar verkar hon inte ha.

Magdalena Andersson har inte några svar på vad som krävs för att förhindra bankernas destruktiva roll i kommande ekonomiska kriser. Socialdemokraterna kommer faktiskt behöva svar på dessa frågor framöver. Förhoppningsvis är det inte genom att gå i takt med Thomas Östros på Svenska bankföreningen som det uppnås.

Slaget om trovärdigheten

av Irene Wennemo

Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs trovärdighet när det gäller ekonomisk politik. Mikael Damberg fokuserade i partiledardebatten på att den samlade budgetbalansen för den offentliga sektorn har gått från att vara +65 miljarder till att vara -87 miljarder. Att Reinfeldt blev irriterad på detta utspel gick inte att ta miste på.

Men  frågan om man ska tolka irritationen som ett bevis på att det var ett lyckad utspel. Att Reinfeldt blev sur behöver inte vara ett bevis för att man har rätt – även om S-ledningen verkar vara övertygad om att man fått in en politisk poäng. Dagen därpå följde Magdalena Andersson upp utspelet med en presskonferens om budgetunderskottet. Lockelsen i att återanvända Göran Persson retorik om att den som är satt i skuld inte är fri verkar vara oemotståndlig.

Men som PM Nilsson riktigt påpekar i onsdagens ledare i Dagens Industri så är 1990-talet över. Sverige skulle kunna underbalansera budgeten på en måttlig nivå i åratal framåt utan att det skulle skada svensk ekonomi. Det finns tvärtom mycket som pekar mot att det skulle vara ansvarsfullt att göra det. Om dessa resurser används till investeringar som är viktiga – till exempel i infrastruktur och bättre utbildning  – kan det långsiktigt vara bra för Sverige.

De flesta europeiska länder måste föra en åtstramande ekonomisk politik för att minska sina rekordstora underskott. Då blir det ännu viktigare att de länder som har möjlighet att föra en mer expansiv ekonomisk politik också gör det.  OECD  har rekommenderat Sverige att föra en mer expansiv ekonomisk politik för att bidra till att arbetslösheten minskar.

Det finns en risk att socialdemokraterna målar in sig i ett hörn i sin ambition att verka trovärdiga på det ekonomiska området och inte skrämma bort några skatteskygga medelklassväljare. Om budgetunderskotten ska utraderas och nästan inga skatter höjas under nästa mandatperiod riskerar en kommande socialdemokratiskt ledd regering att tvingas till nedskärningar istället för satsningar.  Det är inte 1990-talets politiska lösningar som är svaret på 2010-talets problem. Det en framtida regering behöver hantera är hur Sverige ska kunna göra  investeringar som båda är långsiktigt bra för Sverige, men samtidigt ger jobb till de som är arbetslösa. Det är svårt nog.

Vi behöver bara en Anders Borg

av Ingvar Persson

När Magdalena Andersson presenterades som Socialdemokraternas nya talesperson i ekonomiska frågor möttes hon med massor av respekt. Äntligen en socialdemokrat som verkligen skulle kunna mäta sig med Anders Borg. Så såg den politiska logiken ut då.

I kväll intervjuades Andersson i Agenda, och i morgon ska hon presentera det socialdemokratiska alternativet till vårbudgeten. Ingen ifrågasätter hennes kompetens, men det verkar som hon fortfarande har ett behov av att mätas mot Anders Borg, och måttenheten stavas ”ansvarstagande”.

Svensk politik är en tävling i respekt för budgetrestriktioner och överskott.
Problemet är bara att det i dag knappast finns någon utanför den svenska politiken som tror att det är rätt politik. Vi har massarbetslöshet – som Magdalena Andersson vill ha bort – och räntor som gör att staten i praktiken får betalt för att låna pengar.

Samtidigt finns enorma behov av investeringen, i bostäder, infrastruktur och utbildning för att ta de mest uppenbara exemplen.

Ekonomer, fackföreningar och till och med regeringens egna expertmyndigheter talar om att det skulle behövas en mer expansiv ekonomisk politik. Men i politiken är det nästan tyst (Västerpartiets får ursäkta).

Den ekonomiska politik Magdalena Andersson och Socialdemokraterna kommer att föreslå i morgon är bättre än den Anders Borg driver. Hon vill ta tillbaka några av de mest korkade skattesänkningarna och i stället använda pengarna till mer trygghet, en ungdomsgaranti och för att avskaffa fas 3 till exempel.

Men den har samma utgångspunkt. Statsskulden ska betalas och budgeten visa överskott, oavsett konjunkturläge och oavsett arbetslöshet.

Kanske är det faktiskt så väljarna vill ha det, i alla fall när de svarar på frågorna från partiernas opinionsundersökare.

Men i så fall beror det kanske på att ingen i politiken vågar säga det allt fler utanför politiken nu säger, att stora avbetalningar på statsskulden just nu är ett onödigt hinder för det svenska samhällets utveckling.

Saltad nota från krogbranschen

av Ingvar Persson

Tidningarnas Telegrambyrå har låtit SCB undersöka hur sysselsättningen har utvecklats i krogbranschen det senaste året.

Orsaken är naturligtvis att restaurangmomsen halverades för ett år sedan, och att ett av de främsta argumenten då var att skattesänkningen skulle skapa fler jobb.

Och nu visar siffrorna att just det har hänt. Det är i alla fall så till exempel branschorganisationen Vista vill läsa statistiken.

Enligt TT:s undersökning har jobben – och då räknas alla sorters anställningar – blivit 5000 fler det senaste året. Dessutom har omsättningen på krogarna ökat med nästan fem miljarder kronor.

Däremot har priserna inte sänkts. Krogmaten är precis lika dyr som innan skattesänkningen.

Den som är lite misstänksam borde sätta ett litet frågetecken här.

Om omsättningen har ökat, trots att priserna inte sänkts kan man ju fråga sig om tillväxten alls hänger ihop med skattesänkningen? Att kunderna strömmar till beror kanske snarare på att människor tycker att de har pengar att spendera på krogen, och då kan vi ju fråga oss om inte jobben kommit i alla fall.

Vi skulle dessutom kunna fråga oss hur många av de nya krogjobben som det faktiskt går att leva på. Hotell- och restaurangfacket har inte sett någon sjunkande arbetslöshet bland sina medlemmar, och när förbundets tidning Hotellrevyn granskade branschen visade det sig att en mycket stor andel av de nya jobben helt eller delvis betalas av Arbetsförmedlingen.

Men låt oss, bara för diskussionens, skull ändå anta att det är regeringens momssänkning som skapat 5000 nya jobb. Då måste den väl beskrivas som en framgång?

Visst, om vi tycker att ett branschstöd på lite drygt en miljon är ett rimligt pris för att skapa ytterligare ett jobb i hamburgerbranschen eller på en sportbar.

Momssänkningen kostade nämligen 5,4 miljarder att genomföra förra året. Eftersom branschen växer lär det bli mer i år.

Om vi accepterar att de 5000 jobben – på något sätt – skapats av momssänkningen betyder det att varje jobb kostat en dryg miljon, och fortsätter att kosta en dryg miljon år efter år.

Det är pengar som hade kunnat användas bättre, i alla fall om målet är att sätta unga människor i arbete.

Ingen missunnar krögarna lite bättre lönsamhet, men varför ska den komma genom ett statligt branschstöd?

Och varför ska skattebetalarna avstå en miljon för att McDonalds ska ha en person till bakom kassan?

Ingvar Persson

En sänkning utan mätbara effekter

av Daniel Swedin

Regeringens inkomstskattesänkningar – jobbskatteavdraget – har kostat tiotals miljarder. För att skatterna skulle kunna sänkas var man först tvungen att försämra a-kassan och sjukförsäkringen.

Att bli sjuk eller arbetslös ska kosta. I Moderaternas värld gör det människor arbetsamma och friska. Och som en extra morot skulle jobbskatteavdraget finnas där.

”Jobbskatteavdraget är den enskilt mest jobbskapande åtgärden”, brukar de säga. Och enligt Finansdepartementet kommer avdragen att på lång sikt ge 105 000 fler jobb.

Jaha, tänker kanske en del. Vi får väl leva med att cancersjuka utförsäkras och hänvisas till arbetsförmedlingen om hundratusenstals nya jobb kommer ploppa upp.

I det nya numret av Ekonomisk Debatt försöker nationalekonomerna Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin utvärdera sysselsättningseffekterna av jobbskatteavdraget.
Det klarar de inte av.

Så här skriver forskarna, bland annat:

Den stora utmaningen med att utvärdera jobbskatteavdragets effekter är alltså att försöka avgöra vad som hade hänt om det inte hade införts. I det svenska fallet finns ingen grupp personer som inte påverkas av jobbskatteavdraget och det finns därför ingen naturlig kontrollgrupp att jämföra med.
[…]
En mer generell slutsats är att det är beklagigt att en så stor reform som jobbskatteavdraget har genomförts utan tanke på utvärdering av dess effekter.

Tror ni att Moderaterna kommer bry sig? Knappast.
De har inte brytt sig när långtidsutredningen, TCO eller IFAU kommit fram till liknande slutsatser.

För dem är svaret fortfarande enkelt: om människor vet att den egna ekonomin kör i diket om de blir av med jobbet och om de samtidigt vet att de får skattesänkningar om de får ett jobb så kommer de att få ett jobb.

För övrigt är arbetslösheten högre i dag än när Fredrik Reinfeldt tillträdde. Och otryggheten större, för den delen.

Sida 1 av 2
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB