En del politiska svar återkommer alltid, som mygg på försommaren. Frågorna som ska besvaras skiftar, men lösningarna är som sagt alltid de samma.
Så där är det med Almega, SMS-arbetsgivarnas egen organisation. Tillsammans med sina politiska ombud i Centern och Folkpartiet upprepar organisationen med en papegojas envishet samma recept på hur den svenska tillväxten ska öka, ungdomsarbetslösheten bekämpas och pensionerna tryggas.
Privatisera, avreglera och se till att lönerna – särskilt de lägsta – sänks ordentligt.

Nu har Almega hittat ännu en fråga till sina svar. I en rapport som presenterades i går återanvände de sina klassiska förslag, den här gången för att lösa integrationen. I 11 punkter skissar organisationen en ny politik mot segregationen och utanförskap.
Det fungerar, försäkrar Almega redan i rapportens titel “11 reformer som fungerar”.
Bland kraven hittar vi förstås de vanliga önskemålen på ännu mer privatisering, den här gången av flyktingmottagningen och vuxenutbildningen. Almega vill inte ha några sociala krav i offentliga upphandlingar och dessutom vill organisationen behålla sänkningen av restaurangmomsen och skatterabatterna på hushållsnära tjänster.
Dokumenterat ineffektivt och korkat, men helt i linje med hur det brukar låta.
Det stora problemet är att Almega nu också tar invandrare och flyktingar till intäkt för att också upprepa sina krav på lägre löner – eller fler på lägstalön – och uppluckring av anställningstryggheten.
Flyktingar och invandrare görs alltså ansvariga för att det ska bli lättare att ge människor sparken och för att betala dem lägre löner. Det är svårt att föreställa sig ett bättre argument i händerna på de krafter som vill stänga landets gränser.
Att hävda att välfärdssamhället måste bort på grund av invandringen är inte bara dumt. Det är farligt, i alla fall om vi vill undvika större sociala motsättningar och ännu mer främlingsfientlighet.

Mitt i rapporterna från Husby finns en fråga som ändå måste ställas. Hur blev kravallerna en fråga för Erik Ullenhag, och bara för honom?

Brinnande bilar, en massiv polisinsats och rökfyllda lägenheter. Stenkastning, tjutande sirener och vandalisering. Poliser som talar om rädsla och invånare som vittnar om övervåld och rasistiska tillmälen.

Bilderna från västra Stockholm beskriver ett samhälle som faller sönder. Även om vi sett dem förut – från Rosengård, Gottröra och Angered – är det fortfarande lättare att förknippa dem med platser långt borta. Los Angeles, Paris förorter eller södra London.

Då har inte svenska medier svårt att tala om bakomliggande orsaker. Om fattigdom, rasism eller främlingskap inför polisen och samhället. Men när det händer i Stockholm är allt det där plötsligt borta. Och politiskt blir det en ”integrationsfråga”. ”Invandrare” som inte passats in i samhället.

Regeringskansliets väloljade samordningskansli skickar fram Erik Ullenhag.
Antagligen anses han vara den som har minst att förlora, och som politisk taktik är det kanske rimligt. Men det är inte ett rimligt sätt att förhålla sig till politiskt ansvar.

Hur vi än ser på de senaste nätternas händelser så handlar lösningen om nya samhällsinsatser. Justitieministern borde engagera sig i polisens arbete, utbildningsministern i skolorna och arbetsmarknadsministern i arbetslösheten och hopplösheten.

Varken Beatrice Ask, Jan Björklund eller Hillevi Engström har dock hörts av.
Men framför allt har inte statsministern hörts av. Medan bilar brunnit och polisen slagits med ungdomar har Fredrik Reinfeldt – som är den enda som kan ta ansvar för helheten – hållit sig undan.

Nu utlovar regeringskansliet en kommentar efter dagens EU-nämnd. Kanske en reaktion på tidningskommentarer om skillnaden mellan statsministerns engagemang mot huliganismen i Djurgårdens IF och dagens passivitet.

Det är förstås bra att Fredrik Reinfeldt till sist väljer att kommentera händelserna i Husby. Nu återstår att se vad han har att säga.

Att hoppas att han skulle erkänna att en av förklaringarna finns i en politik som fördjupat klyftorna i det svenska samhället är nog för mycket.

Göran Perssons statsrådsberedning stoppade förslag som hade förbättrat integrationen. Det hävdar Kristian Brangenfeldt, tidigare politiskt sakkunnig hos Jens Orback, i den spännande antologin Den grå vågen.

Jens Orback ville att pengarna från EU:s stödfonder skulle gå även till utsatta områden i storstäderna. Näringsdepartementet sade nej och fick stöd från Göran Perssons medarbetare, skriver Brangenfeldt.

Han berättar också hur det blev stopp för Mona Sahlins förslag om upprustning av miljonprogrammet, och för starkare rättigheter till nyanlända flyktingar.

Det fanns steg i rätt riktning, menar Brangenfeldt, men sammantaget var socialdemokratins integrationspolitik alltför svag inför valet 2006. Detta trots att Göran Persson talade om att ”alla ska med” och trots att regeringen på en allmän beredning tidigare bestämt sig för att prioritera integrationspolitiken.

Jag tror det ligger mycket i Kristian Brangenfeldt beskrivning. Ett tidigare statsråd har gett en liknande bild. En annan före detta minister har också berättat om den allmänna beredningen och beslutet att lyfta integrationen, men anser att ansvaret för misslyckandet till stor del ligger på de statsråd på olika sakområden som inte lyckades få fram bra förslag.

I vilket fall har socialdemokratin en hel del att förbättra inför nästa val. Det är bra att Mona Sahlin lovar ett ”miljardprogram för miljonprogrammet”, men Socialdemokraterna måste våga prata mer om arbetet mot segregation istället för att ducka av rädsla för Sverigedemokraterna.

Mats

I Korseld fick Per Schlingmann svara på frågor om moderaternas Sverigekontrakt.

Kontrakten ”skulle kunna bidra till bättre integration”, sa Schlingmann. Han tycker det är ”väldigt viktigt att överföra det som är rättigheter och skyldigheter i Sverige till de som faktiskt kommer hit”.

Som om ”de som kommer hit” inte har en susning om rätt och fel.

Självklart är moderaternas Sverigekontrakt en flirt med högerpopulismen. Det handlar om att göra skillnad på ”vi” och ”dem”. Att bunta ihop människor i diskriminerande kategorier: ”Vi” är bättre än ”de”.

Sådant tilltalar främlingsfientliga krafter. Skapar klyftor mellan människor. Stärker segregationen istället för integrationen.

Den kritiken är inget som Schlingmann tar på allvar. Han beklagar sig bara över att moderaterna blir beskyllda för att vilja vinna väljare med sitt förslag om Sverigekontrakt.

Schlingmann slingrade sig på samma sätt när han debatterade integration med Socialdemokraternas Ibrahim Baylan. Läs mer om den debatten här.

Åsa

Läs min rapport från integrationsdebatten i går.

Per Schlingmann slingrade sig. Han ägnade större delen av debatten åt att klaga över att moderaterna anklagas för att flirta med högerpopulismen.

Ibrahim Baylan hade ett annat perspektiv. Han berättade om sina egna erfarenheter från Norra Botkyrka i början av 1990-talet. När Baylan och hans klasskamrater kom ut från skolan möttes de av en arbetsmarknad som var fullständigt död. Känslan var ”Vi är inte välkomna i Sverige, de vill inte ha oss här.”

Arbete, som får människor att känna tillhörighet, är förutsättningen för integration. Inte stigmatiserande Sverigekontrakt.

Även Dagens Arena rapporterar från debatten.

Åsa