Ibland blir man överraskad. I går var ett sådant ”ibland”. Den brittiska prestigetidningen Financial Times, som på ledarplats sällan framstår som en progressiv kraft, skriver om upploppen i Stockholm under rubriken ”The challenges of the Swedish model”.

Det är som sagt en överraskande – och intressant läsning. Det börjar redan vid nedyckaren, som kan få vilken mörkblå svensk ledarsida som helst att sätta i halsen: Stockholmupploppen handlar mer om ekonomi än om invandring.

Jag citerar lite:

As for the welfare state, it is almost 20 years since Sweden turned from being the Nordic country that took social democracy the furthest to the one that experimented most radically with market liberalisation. Swedes must consider whether the pendulum that swung too far in one direction may now be overcompensating in the other.

[…]

The challenge of integration is economic, not ethnic or even cultural. The streets of Husby and other Stockholm suburbs are filled with inhabitants for whom cultural diversity is a source of pride, not tension, and who are determined to succeed individually and prosper together.

The solutions must in part be of the workhorse policy-making variety. That includes better understanding and countering of the causes of Sweden’s slipping egalitarianism in terms both of income and of access to public services. The quality of schooling, for which the private sector and municipalities have been given responsibility, is especially vulnerable in the already most deprived areas. 

Jaha, så där kan man också skriva. Nu får Dagens Nyheters ledarsida ta och skälla ut Financial Times-skribenternas föräldrar.

Daniel Swedin

I några av de texter Aftonbladets ledarsida publicerat om upploppen i Husby har vi tagit upp den sociala nedrustning som pågår i stadsdelen.

Vi har – med stöd i bland annat Svenska Dagbladets mycket ambitiösa granskning av det så kallade Järvalyftet – skrivit om hur postombud, vårdcentral, barnmorskemottagning, folktandvård, ungdomsgårdar och mötesplatser försvunnit under de senaste åren.

Det här gillar inte svensk höger, och har via bloggar och Twitter-konton gjort sitt bästa för att banka in att Svenska Dagbladets – och i förlängningen våra – uppgifter är felaktiga. Samhällsservicen lever och frodas i Husby, är signalen.

Okej, låt oss titta närmare på det där.

• På Postens hemsida blir det tydligt att det inte finns något postombud i Husby. Paketutlämningen som fanns på ICA finns inte kvar. (källa: posten.se)
• Vårvintern 2011 lades den landstingsdrivna vårdcentralen ner och patienterna flyttades till Akalla. (källa: sverigesradio.se)
• Barnmorskemottagningen flyttade från Husby 2008. Samtidigt drog landstinget in familjerådgivningen. (källa: Mitt i Tensta-Rinkeby)
• Träffpunkten Husby träff fick flytta till betydligt mindre och sämre lokaler, under stora protester från lokalbefolkningen. (källa: Mitt i Kista och sverigesradio.se)
• I juli 2008 lade kvartersgården Gula gården ned. (källa: Mitt i Kista)

Att Husby är helt avlövat på samhällsservice är det ingen som har påstått. Det finns fortfarande verksamhet kvar, men den sociala nedrustning som faktiskt har drabbat stadsdelen är svår att blunda för.Varenda neddragning och försämring har mötts av protester av Husbyborna. Så har man historiskt lyckats rädda badhus och bibliotek från nedläggning. Liknande protester såg vi i Dorotea och i Åsele när landstinget drog in ambulanser och akutvårdsavdelningar.

I Husby har man – trots protesterna – oftast blivit överkörd av politikerna. Det är förgörande för känslan av egenmakt och deltagande. Att offentlig verksamhet försvunnit från närområdet och i viss mån ersatts av privat, vinstdrivande verksamhet i andra stadsdelar är inte samma sak som att den offentliga verksamheten aldrig dragits in.

Det här vet rimligen svensk höger, men de vevar vidare.

Nå, motståndet mot desintegrationen i Husby och andra socialt utsatta stadsdelar har knappats haft några vänner i de högerpersoner som nu påstår att Aftonbladets ledarsida och Svenska Dagbladet bluffar.

Ingen är väl heller förvånad att DN:s Hanne Kjöller i dag rusar in i debatten om situationen i Husby. Hennes budskap tycks vara att Husbyborna inte ska klaga på nedrustningen eftersom det är så nära till Akalla och Kista.

Tänkvärt. Ingen skulle bli mindre förvånad än jag om förslaget att lägga ner tunnelbanan i Husby snart lanseras av landets råaste ledarskribent. Gärna med konstaterandet att några kilometers extra promenad varje dag bara är hälsosamt.

Stockholms borgerliga politiker och DN:s ledarsida har ju redan förklarat för Husbyborna hur nära det är till Akalla eller Kista.

Daniel Swedin

Läs också SvD:s granskning av Järvalyftet: Lyftet ett luftslott för Järvaborna, Förortsfiasko för flera miljoner, ”Det här har varit en lekstuga för M”, Husby ger inte upp kampen, Skolans misslyckande skapar utanförskapet, Vem vill bo på Järvafältet?

I dagens tidning skriver jag om den OECD-rapport som visar hur klyftorna i Sverige har vuxit de senaste 15 åren. Jag hade räknat med två borgerliga reaktioner.

Dels hade jag förstås väntat mig att någon – precis Göteborgs Posten – skulle våga sticka ut hakan och förklara att det är bra när skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det är trots allt kring den tanken den borgerliga samhällsanalysen brukar kretsa.

Jag hade också väntat mig kritik mot OECD:s mått. Det handlar nämligen om ett relativt fattigdomsbegrepp. OECD:s siffror beskriver hur stor andel av befolkningen som har mindre än hälften av medianinkomsten.

Resultatet blir förstås att den som anses fattig i Sverige antagligen inte skulle ha varit det i Egypten, eller ens i Grekland, och sådant brukar reta upp somliga.

Inte heller på den punkten behövde jag bli besviken. Ystads Allehanda håller linjen och hoppar på det relativa fattigdomsbegreppet med en energi värdig statsministern eller Janne Josefsson.

Vad jag däremot inte hade räknat med var att det skulle gå att helt strunta i hur siffrorna faktiskt ser ut. Ändå är det precis vad ledarredaktionen på vår största morgontidning väljer att göra.

Under rubriken ”Myten om klyftorna” avfärdar Dagens Nyheter prompt alla OECD-siffror. Om jag förstår det rätt lutar sig i stället tidningen mot den tolkning som Anders Borgs finanspolitiska råd under ledning av Lars Jonung – en gång ekonomisk rådgivare till Carl Bildt – gör.

Visst, under Göran Persson ökade klyftorna, men sedan 2006 har ginikoefficienten knappt rört sig alls enligt Dagens Nyheter.

Alltså är det en myt att regeringens politik skulle ”gå ut på ständigt ökande klyftor”.

Jag nöjer mig med att redovisa både Jonungs siffror och siffrorna från OECD. Sedan kan var och en få avgöra vad som är myter och vad som är fakta.

Sverige lyfts ofta fram som ett föredöme när det kommer till jämlikhet. Det räcker med att titta på bilden ovan för att inse att klyftorna är stora även här.

Den samlade förmögenheten hos en majoritet av befolkningen, 70 procent, skulle räcka till en markdel motsvarande en tredjedel av Norrbotten. Tio procent av svenskarna sitter på så stora förmögenheter att de skulle äga Sverige från Skåne till södra Lapplandsgränsen.

Bilden är skapad utifrån SCB:s statistik över nettoförmögenhetens (tillgångar minus skulder) fördelning i Sverige. Siffrorna är från 2007, då slopade regeringen kontrolluppgiftsskyldigheten om tillgångar och skulder. Det innebär att det har blivit svårare att mäta hur klyftorna i landet växer.

Det är inte svårt att förstå varför regeringen Reinfeldt vill ha det så.

Sedan regeringsskiftet 2006 har inkomstskillnaderna skenat. De rikaste har fått tiotusentals kronor mer i plånboken varje månad, medan de med lägst inkomster till och med har fått se sina inkomster minska med några hundralappar.

Det enda sättet att utjämna inkomstskillnaderna mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare är via en stark välfärdsstat. Genom satsningar på det gemensamma får alla del av landets tillgångar. Men alliansregeringen har i stället valt att sänka skatterna med 139 miljarder kronor. Då omfördelas pengarna från den gemensamma välfärden till privata fickor. Vinnarna är höginkomsttagarna i arbetsför ålder. De största förlorarna är arbetslösa, sjuka, barnfamiljer och pensionärer.

De nya Moderaterna har på det här sättet återupplivat det gamla svenska klassamhället.

Bild: Alliansfritt och Knut Stahle.