Oppositionen träder fram så smått

Att kritisera Reinfeldts och Borgs politik är egentligen inte så svårt. Arbetslösheten bara fortsätter att öka, ”jobbpolitiken” handlar om att göra den som inte kan arbeta fattigare och pengar som borde gå till välfärd används i stället till storföretagen.

Dessutom blir Borg allt mer ensam om sin övermodiga syn på den svenska ekonomin.

Att bedriva en riktig opposition är lite besvärligare. Då handlar det om att – helst mycket konkret – visa att det finns alternativ. Att det går att skapa fler jobb och mer trygghet.

Det är precis det som är Stefan Löfvens utmaning, och det ser ut som han är på väg att anta den. Den socialdemokratiska ledarens kritik mot regeringens sätt att använda arbetsförmedlingen är faktiskt exempel på riktigt bra oppositionspolitik.

Arbetsförmedlingen är nämligen viktig för regeringen. Myndigheten har fått ta över det ena uppdraget efter det andra. Den borgerliga ”arbetslinjen” har handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte om att ge dem jobb.

Det är bra att Löfven kräver att arbetsförmedlingen får tillbaka sitt huvudsakliga uppdrag, att förmedla arbeten och arbetskraft. Och att han i kvällens Agenda gjorde klart att det i grunden är ett offentligt uppdrag.
Regeringens misshandel av Arbetsförmedlingen kan aldrig vara ett argument för samhället att dra sig undan ansvaret för en fungerande arbetsmarknad.

Så till frågorna om SAS.

Löfven duckade, och det är kanske inte så konstigt. I längden lär han ändå inte komma undan. I lördags uttryckte Urban Bäckström sin förtjusning över det som hänt, och han lär inte vara ensam. SAS-uppgörelsen kommer att finnas som en skugga på den svenska arbetsmarknaden länge.

Jag har skrivit om det på lönebloggen.

Ingvar Persson