Identitetspolitiken diskades av i öppningsspelet

Kulturinslagen på politiska kongresser är aldrig bara något slags pausunderhållning. De är alltid ett – kanske omedvetet – uttryck för hur ett parti eller en organisation ser på sig själv.
Det fanns en tid när kongresser i arbetarrörelsen öppnades med väldiga skådespel, teater och massor av människor på scenen. Organisatoriska maktdemonstrationer lika mycket som kulturella upplevelser, lite som militärparaderna på Röda Torget.
I Moskva är missilerna tillbaka, men Socialdemokraternas kongressöppningar lär aldrig mer bli forna tiders mastodontföreställningar.
Dagens öppningsprogram fick två artister skapa på egen hand. Jennie Abrahamson och Love Antell är förstås två av Sveriges framgångsrikaste och mest engagerade popartister, men ändå.

En gitarr och något slags syntxylofon på en scen där mötesrekvisitan redan finns på plats. Fyra låtar och två röster. Det är en bit från jättekörer, jazzband eller hala amatörteatersällskap.
Någon på den socialdemokratiska partiexpeditionen tänkte säkert att Abrahamson och Antell skulle bidra med lite tidsanda, och på sätt och vis gjorde det säkert precis det.
Låtlistan blev nämligen en snabb genomgång av det kongressen inte är tänkt att handla om:
Antell – En delad värld. Socialt patos. Check.
Abrahamson – Snowstorm. Klimatskräck. Check.
Abrahamson – This is our land. Kamp mot främlingsfientlighet och politiska mörkerkrafter. Check.
Antell – Barn av Amerika – kulturimperialism och yttrandefrihet. Check.

Det är väl det Göran Hägglund försökte definiera som popvänster.
Hur som helst var manegen krattad för Stefan Löfven, jobbupphandling, demonstratorer och nya miljarder till kunskapslyftet.
Inte ett andetag i identitetspolitisk riktning.
Kulturinslag som ett slags kompensation för sådant man inte vill prata om. Det är nog nytt, i alla fall i kongressdramaturgins ädla konst.