I Aftonbladet morgon-TV hade vi en diskussion om föräldraförsäkrningen efter helgens kongress. Enligt min uppfattning gick ombuden på en liten blåsning eftersom partistyrelsen egentligen bara gick med på saker som redan beslutats tidigare.

Varför tycker jag så?

Jo, på partikongressen 2005 i Malmö vid förra stora bråket slog man fast (sid 17 i Politiska riktlinjer):

Målet är tydligt. Vi socialdemokrater vill ha ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Vägen dit var att ”att knyta en större del av föräldraförsäkringen till respektive förälder.”

På partikongressen 2009 i Älvsjö skärptes skrivningen till (sid 36 Politiska riktlinjer):

För att öka jämställdheten i samhället behöver föräldraförsäkringen delas lika mellan föräldrarna. (min fetning)

Vägen dit var att ”ytterligare månader knyts till respektive vårdnadshavare”. Man sa även att ”Som ett steg på vägen vill vi att föräldraförsäkringen delas i tre lika delar.”

På partikongressen 2013 i Göteborg beslutade man (sid 19 Framtidskontraktet):

Socialdemokraternas kongress 2015 är slut. Ombuden reser och regeringen åker till Rosenbad för att förverkliga den demokratiska socialismen, fast med förnuft.

Vi började kongressen med att skriva en interaktiv grafik över hur en S-kongress fungerar komplett med falanger och 26-manna.

Vi har recenserat gästlistan och kulturinslagen samt berättat hur S-ombuden gör för att vinna över sin partiledning. Dessutom har vi klagat på Expressens skruvade vinkel om invandring.

Vi har gjort en podd om bland annat efterfester.

I tidningen har vi skrivit att S-kongressen måste hjälpa Löfven av med tvångströjan och att ett bedrägligt lugn härskar inom S.

Vi har recenserat Stefan Löfvens inledningstal. Konstaterat att hans strategi är att återuppbygga pappapartiet, eller kanske betongpartiet, Socialdemokraterna.

Stefan Löfven och Åsa Romson måste lära sig kramas om de ska vara på scen ihop. Och att det inte räcker för Löfven att nu ställa krav på andra, han behöver även ställa ett och annat krav på sig själv.

Tack och hej. Leverpastej.

Karin Pettersson
Eva Franchell
Daniel Swedin
Ingvar Persson
Anders Lindberg

Det har varit en sällsynt stillsam kongress i Västerås. Nästan allt har gått partistyrelsens väg. Precis på slutet – efter Karl-Petter Thorwaldssons tal – förlorade partistyrelsen ändå några omröstningar, bland annat om att förstärka rätten till återanställning i LAS.

Efteråt hade partistyrelsens föredragande Ylva Johansson slutsatsen klar.

– Låt aldrig LO-ordföranden elda massorna mitt under en votering.

Lex Västerås är född.

När Göran Persson talar lyssnar man och enligt en rad svenska medier så riktar den gamle statsministern i dag kritik mot Stefan Löfvens tystnad om invandringen.

Oj då.

Man skulle ju kunna invända att Stefan Löfven faktiskt tog upp invandring, asyl och etablering på arbetsmarknaden i sitt öppningstal i går. Det var inte huvudsaken, men det fanns där. Missade Göran Persson det?

Kanske inte.

Läser man Expressens ursprungsartikel – vars ingress ser ut så här ”Förre statsministern Göran Persson dömer ut Stefan Löfven och partiledningen som beslutat att inte debattera flyktingmottagande och migration på årets kongress” – så framstår det faktiskt som som Göran Persson varken kritiserar eller dömer.

– Hur avgränsar du det egentligen om du ska prata om sysselsättning och jobb. Jag tror att man kan ta upp nästan vad som helst under den rubriken. Jag såg till och med att föräldraförsäkringen ska diskuteras, säger Göran Persson.
Och då man också prata invandring?
– Ja, det tror jag – och det tycker jag att man ska göra också. Det är en så viktig faktor i svensk politik. Invandring är en sådan styrka med så väldigt många spänningar inbyggda, så man måste hantera det. Det är viktigt.

I motionerna som inkommit till kongressen vill S-medlemmarna bland annat att Migrationsverket ska få i uppgift att göra efterhandskontroller och se till att företag som anställer arbetare sköter sig, att man bör undersöka om flyktingar kan få arrendera småjordbruk, att arbetserbjudanden som ger uppehållstillstånd ska vara bindande och innehålla kollektivavtalsenliga regler, att nyanlända snabbt ska få möjlighet att påbörja sina studier på Svenska för invandrare och så vidare.

Så kongressen pratar om det, alltså?

Jaja. Men vi fick ju våra rubriker om att Göran Persson dömer ut socialdemokratins ”tystnad” om invandringen.

När klubban slog i bordet var vi många som inte riktigt trodde det var sant.

Söndagen 30 oktober 2005 kastade den socialdemokratiska partistyrelsen in handduken i frågan om könsneutrala äktenskap. Föredragande Jens Orback tvärvände efter en intensiv debatt och yrkade bifall till motionerna G3, G4 och G5:1.

Det var jag och Åsa Westlund som skrivit G3 och skickat till vår S-förening ett år tidigare. På den tiden var jag aktiv gräsrot i socialdemokratiska partiet.

Rubriken på motionen var det numera otidsenliga ”Homoäktenskap” och att-satsen löd ”att äktenskapslagstiftningen ändras så att även samkönade par kan ingå äktenskap med varandra.”.

Det som hände är en ganska bra studie i hur folkrörelsedemokrati och en S-kongress fungerar i praktiken.

Göran Persson och partistyrelsen ville ”besvara” motionen, vilket innebar att inget skulle hända.

I utlåtandet skrev partistyrelsen:

”När den allmänna debatten och tidens värderingar förändras är ofta lagstiftningen det sista ledet i en sådan process.”

Sen hänvisade de till en utredning.

När vi skrev motionen skickades den till vår arbetarekommun, alltså Socialdemokraterna i kommunen. Sedan skickades den vidare till Stockholms läns partidistrikt som godkände den och sände den vidare till partikongressen.

Där fick den sällskap av motion G4 från Norrbottens partidistrikt och G5 från Stockholms kommun.

Stockholms län är landets näst största partidistrikt, Stockholm är tredje största och Norrbotten är det ledande distriktet i norra Sverige. Så när Göran Persson sa nej började fotarbetet bland ombuden för att få partiledningen på fall.

Så här är det ofta. Delegationerna utser ansvariga för olika frågor som sedan pratar runt med övriga partidistrikt, räknar röster och i vissa fall kompromissar med partistyrelsens föredragande, i detta fall dåvarande jämställdshetsminister Jens Orback.

Det som hände var att allt låste sig. Trots att de som ville driva igenom motionerna samlade många ombud sa partistyrelsen nej.

Då blåste Stockholms län, Stockholm och Norrbotten till strid för sina förslag. Även ombud från Skåne, Östergötland, Södermanland, Göteborg, Skaraborg och Blekinge yrkade bifall. Liksom SSU och S-studenter.

Fotarbetet hade fungerat.

Det finns 350 ombud på en S-kongress. Hemligheten med att vinna är att bygga allianser och kunna räkna till 175.

När partistyrelsen insåg att de läst kongressen fel var det försent.

Votering var begärd och skulle verkställas.

Innan debatten ens var avslutad gav Jens Orback upp.

Många av de beslut som fattades på kongressen 2005 är idag genomförda. Antingen av S själva eller i samarbete med andra. Och om tio år kommer mycket av det som diskuteras i Västerås idag att vara verklighet. Det som sägs här, i korridorer och från talarstolen kommer att få betydelse för miljontals andra människor.

Varje röst kommer att räknas och minnas.

Oftast kommer partistyrelsen att vinna, de är också ganska bra på att räkna till 175, men då och då kommer ombuden att sätta ner foten och peka ut en annan färdriktning.

När partistyrelsen inte lyssnar på rörelsen brukar rörelsen vara ganska bra på att höja rösten.

Anders Lindberg

Ytterligare en liten notering från Västerås.
Mest entusiastiskt applåderade ombuden förstås Löfvens avslutning, att framtidsprojektet bara börjat. Näst mest entusiastiskt klappades det åt löftet om nya resurser till flyktingmottagningen och en rättvisare fördelning av mottagningen mellan kommunerna.
Men den tredje starkaste applåden fick Löfven när han triumfatoriskt konstaterade att Socialdemokraterna styr i 16 landsting, 195 kommuner och – det behövde inte ens sägas – i staten.
Att ta makten och behålla den – socialdemokratiska kärnvärden.

Kulturinslagen på politiska kongresser är aldrig bara något slags pausunderhållning. De är alltid ett – kanske omedvetet – uttryck för hur ett parti eller en organisation ser på sig själv.
Det fanns en tid när kongresser i arbetarrörelsen öppnades med väldiga skådespel, teater och massor av människor på scenen. Organisatoriska maktdemonstrationer lika mycket som kulturella upplevelser, lite som militärparaderna på Röda Torget.
I Moskva är missilerna tillbaka, men Socialdemokraternas kongressöppningar lär aldrig mer bli forna tiders mastodontföreställningar.
Dagens öppningsprogram fick två artister skapa på egen hand. Jennie Abrahamson och Love Antell är förstås två av Sveriges framgångsrikaste och mest engagerade popartister, men ändå.

En gitarr och något slags syntxylofon på en scen där mötesrekvisitan redan finns på plats. Fyra låtar och två röster. Det är en bit från jättekörer, jazzband eller hala amatörteatersällskap.
Någon på den socialdemokratiska partiexpeditionen tänkte säkert att Abrahamson och Antell skulle bidra med lite tidsanda, och på sätt och vis gjorde det säkert precis det.
Låtlistan blev nämligen en snabb genomgång av det kongressen inte är tänkt att handla om:
Antell – En delad värld. Socialt patos. Check.
Abrahamson – Snowstorm. Klimatskräck. Check.
Abrahamson – This is our land. Kamp mot främlingsfientlighet och politiska mörkerkrafter. Check.
Antell – Barn av Amerika – kulturimperialism och yttrandefrihet. Check.

Det är väl det Göran Hägglund försökte definiera som popvänster.
Hur som helst var manegen krattad för Stefan Löfven, jobbupphandling, demonstratorer och nya miljarder till kunskapslyftet.
Inte ett andetag i identitetspolitisk riktning.
Kulturinslag som ett slags kompensation för sådant man inte vill prata om. Det är nog nytt, i alla fall i kongressdramaturgins ädla konst.

Alldeles strax är det dags för Socialdemokraterna att dra i gång kongressförhandlingarna i Västerås, men den som känner igen tecknen anar förstås redan hur kongressarrangörerna vill att vi ska uppleva arrangemanget. Ta listan över inbjudna gäster som fått talartid till exempel.
Nabeel Shaath från Fatah i Palestina och Jonas Gahr Støre från Arbeiderpartiet i Norge, Eva Nordmark från TCO och Karl-Petter Thorwaldsson från LO samt – för att runda av det hela – språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin.
Annorlunda uttryckt, en frihetskämpe från Mellanöstern, en framgångsrik Socialdemokrat från Norden, en företrädare för tjänstemännen och en för arbetarna i LO samt alltså två miljöpartister.
Bättre kan väl inte parollen “Alla ska med” sammanfattas.

Den här bilden på Daniel Suhonen under en röd fana (från DN)

Den här bilden på Håkan Juholt som i smyg tar en drink (från Expressen)

Den här bilden på en falsk Wanja Lundby Wedin som får ett utbrott (från Expressen)

Den här bilden på Göran Persson som – iklädd fleecjacka och chinos, men varken mössa eller hjälm – kör björkved och säger ”stick för fan!” (från Aftonbladet)