”Mannen har inte mycket att vinna på feminism”, slår kollegan Johanna Frändén fast i en kolumn i Aftonbladet.

Jag tror att hon har rätt och jag tror att hon har fel.

Frändén argumenterar för att när feminismen vinner mark så kommer vi män att tjäna relativt mindre pengar och få relativt sämre pension. Vi kommer att vara tvungna att dela med oss.

Det stämmer, men är feminismen bara en fråga om pengar?

I en tidigare text har jag skrivit om hur en kvinnlig vän berättar om hur hon på väg hem från en fest mött en okänd man på gatan. Mannen hade låst sig ute och ville följa med min vän in och värma sig.
Hon sa nej, förstås.

Men kanske pratade mannen sanning. Kanske var han ofarlig.

Men, som min vän formulerade det, det går inte att ha en oproblematisk relation till okända­ män. Allt måste filtreras genom säkerhetstänk och rädsla.

Det finns något här och det är manligheten, och hur vi ser på den.

Idéer om mannen som aggressiv och stark drabbar förstås kvinnor men det drabbar också män.

Det begränsar mäns liv eftersom som vi dels måste leva med att betraktas som möjliga våldtäktsmän , dels måste leva med att vi löper stor risk att utsättas för våld från andra män.

Manlighetsnormer är destruktivitet.

En riktig man klarar sig själv och söker inte vård när han mår illa. Konsekvensen är högre dödlighet, ökad risk att hamna i missbruk och psykisk ohälsa. Antalet pojkar och unga män som vårdats på sjukhus för att de skadat sig själva ökat med närmare 30 procent på tio år.

Mansnormen säger att en riktig grabb inte pluggar eller tar skolan på allvar. Pojkarna tappade mest i alla ämnen i den internationella Pisaundersökningen från i vintras.

Konsekvensen av det är försämrade livschanser och minskade möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

Ja, kvinnor har generellt mindre makt, är underpriviligerade och i praktiken ser vi att deras människovärde är lägre.

Därför behövs feminismen. Men vi behöver också feminismen för att kasta manlighetsnormerna över bord.

Männen har mycket att vinna på feminism – manligheten ingenting.

Under en vecka misshandlas Carl Arvid Egerström tre gånger av tre äldre studiekamrater – först misshandlas han två gånger av Ernst August
Törnsten och sedan slår Hjalmar Andersson och Casimir Lewenhaupt honom.

Lundsbergs skola 2013? Nej, Karlberg och Krigsakademins kadettkår 1862.

Misshandeln av Egerström inleder Esbjörn Larssons artikel ”Manligt och omanligt på Karlberg – En studie av pennalistiskt våld inom Krigsakademiens kadettkår” (Historisk tidskrift 127:3).

I skuggan av just händelserna på Lundsberg kan den vara värd att läsa:

Trots att det skrivits en del rörande pennalism inom det svenska utbildningsväsendet har det sällan gjorts med tydliga kopplingar till manlighet. Som framgått är emellertid uppmärksammandet av könsaspekter närmast en förutsättning för att förstå de händelser som utspelade sig på Karlberg under hösten 1862.

[…]

Denna studie visar därmed att det våld som utövades inom kadettkåren ingalunda kan betraktas som ett uttryck för enbart elakheter eller ondska. I stället finner det sin förklaring i kadetternas och officerarnas uppfattningar om manlighet.