Säg: kampen fortsätter.
Säg det för de som sliter med låga löner i kvinnodominerade yrken, där organisationer slimmas och kisspauserna krymper.
Säg kampen fortsätter, för alla de som inte har råd att köpa en bostad när de vill lämna relationen.
Säg det för alla som får resa för långt till en trygg förlossning.
Säg kampen fortsätter, för alla de som drabbas av vidriga patriarkala sedvänjor som könsstympning och tvångsgifte, och som inte får välja sina egna liv i burar av hedersförtryck. Säg det för alla som dött för att de försökt välja.
Säg det för alla de som betalar det yttersta priset av grovt våld i relation, och som plågas av psykisk och fysisk misshandel på vägen dit.
Säg det för att åtgärda lönegapet, och för sveket i att de som borde kämpa för att minska det istället tar ett kliv åt höger.
Säg kampen fortsätter, för alla de som förgäves anmäler övergrepp och känner sig rättslösa.
Säg kampen fortsätter, för alla de gånger som mannen är norm och den kvinna som tar plats vid maktens bord är för feminin, för maskulin, för gäll, för högljudd, för lågmäld, för arg.
Säg det för att debatten kantrar åt höger och viktiga framsteg för jämställdheten så som pappamånader målas upp som ett ”påtryckningsmedel”.
Säg det för att aborträtten återigen ifrågasätts av högerextrema och konservativa krafter, och den strid som borde vara över blir viktig på nytt.
Säg kampen fortsätter, för att kvinnor drar det tyngsta lasset i hemmet, och i betydligt högre grad än män sjukskrivs för utbrändhet.
Säg det för alla kvinnor som drabbas av sexuellt våld, som ett fruktansvärt vapen i konflikter.
Säg inte grattis. Säg: kampen fortsätter.

”Mannen har inte mycket att vinna på feminism”, slår kollegan Johanna Frändén fast i en kolumn i Aftonbladet.

Jag tror att hon har rätt och jag tror att hon har fel.

Frändén argumenterar för att när feminismen vinner mark så kommer vi män att tjäna relativt mindre pengar och få relativt sämre pension. Vi kommer att vara tvungna att dela med oss.

Det stämmer, men är feminismen bara en fråga om pengar?

I en tidigare text har jag skrivit om hur en kvinnlig vän berättar om hur hon på väg hem från en fest mött en okänd man på gatan. Mannen hade låst sig ute och ville följa med min vän in och värma sig.
Hon sa nej, förstås.

Men kanske pratade mannen sanning. Kanske var han ofarlig.

Men, som min vän formulerade det, det går inte att ha en oproblematisk relation till okända­ män. Allt måste filtreras genom säkerhetstänk och rädsla.

Det finns något här och det är manligheten, och hur vi ser på den.

Idéer om mannen som aggressiv och stark drabbar förstås kvinnor men det drabbar också män.

Det begränsar mäns liv eftersom som vi dels måste leva med att betraktas som möjliga våldtäktsmän , dels måste leva med att vi löper stor risk att utsättas för våld från andra män.

Manlighetsnormer är destruktivitet.

En riktig man klarar sig själv och söker inte vård när han mår illa. Konsekvensen är högre dödlighet, ökad risk att hamna i missbruk och psykisk ohälsa. Antalet pojkar och unga män som vårdats på sjukhus för att de skadat sig själva ökat med närmare 30 procent på tio år.

Mansnormen säger att en riktig grabb inte pluggar eller tar skolan på allvar. Pojkarna tappade mest i alla ämnen i den internationella Pisaundersökningen från i vintras.

Konsekvensen av det är försämrade livschanser och minskade möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

Ja, kvinnor har generellt mindre makt, är underpriviligerade och i praktiken ser vi att deras människovärde är lägre.

Därför behövs feminismen. Men vi behöver också feminismen för att kasta manlighetsnormerna över bord.

Männen har mycket att vinna på feminism – manligheten ingenting.

Klockan 12.30 i dag demonstrerade Sveriges Kvinnolobby på Sergels torg under en ganska självklar paroll: lön hela dagen.

Räknat på en arbetsdag mellan klockan 8-17 så har män lön hela dagen, medan jobbar kvinnor gratis efter klockan 15:53, enligt lobbyns beräkningar.

Så kan vi inte ha det.

Det tycker inte jämställdhetsminister Maria Arnholm heller och därför var hon på Sergels torg i dag.

Under åren med FP, C, KD och M i regering har männen kört ifrån kvinnorna så att det skriker om det. Räknat i kronor så har det könade inkomstgapet ökat från knappt 45 000 kronor för sju år sedan till 63 000 kronor i dag.

Varje månad har snittmannen 5 000 mer att röra sig med jämfört med en kvinna. Förklaringen är jobbskatteavdraget – ivrigt backat av Arnholms parti.

I regeringens senaste budget var det männen som kom ut som de stora vinnarna.  Nytt jobbskatte­avdrag och höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt som enligt finansdepartementets egna analyser till 61 procent går till män.

Den som tjänar mycket får mer kvar i plånboken, lågavlönade får mindre. Och kvinnor jobbar ju, som vi vet, oftare i låglöneyrken och som deltidare.

Försämringarna av socialförsäkringarna har dessutom drabbat kvinnor allra hårdast. 7 av 10 av de cirka 40 600 som utförsäkrades 2010 var kvinnor.

När folkpartister pratar om att det ska löna sig att arbeta har det betytt att redan utsatta kvinnor drivits till socialkontoren.

I dag lever en tredjedel av landets ensamstående mammor i fattigdom.

Så där ser Folkpartiets feminism ut i praktiken, när Maria Arnholm inte står på Sergels torg och demonstrerar mot löneskillnader.