En ny mediepolitik är möjlig

Jag skrev en text om krisen i tidningsbranschen i måndags. Och fick en del reaktioner och svar som jag gärna vill resonera vidare kring.

En del av kommentarerna (de flesta via mejl) har handlat om att jag skulle skriva utifrån ett egenintresse. Så är det inte. Aftonbladet är nog den tidning i Sverige som ligger bäst till för att ta sig igenom strukturomvandlingen med bibehållen lönsamhet. Aftonbladet behöver inget presstöd idag, och kommer inte behöva något i framtiden. Skulle jag resonera utifrån ett strikt egenintresse skulle det vara toppen om alla andra tidningar försvann.

Många andra kommentarer (de flesta via mejl) har handlat om att journalistiken redan är så dåligt att den inte är värd att rädda, och att diskussionen egentligen borde handla om att media inte gör sitt jobb.

Ja, mediekritik är väldigt viktigt. Jag har själv vid ett antal tillfällen diskuterat hur media väljer att vinkla och rapportera. Bland annat här, här, här och här. Men jag har nog i grunden ändå en mer positiv syn än vad många gett uttryck för. Jag tycker att svenska medier – med ett stort antal förbehåll, och fullt medveten om att jag kommer få äta upp detta i framtiden – fortfarande gör ett ganska hyggligt jobb. Och ibland ett helt briljant.

Jag tycker inte heller att det är viktigt att rädda specifika tidningar, distributionsformer eller varumärken. Frågan är principiell. Om vi har en demokratimodell som utgår från att det finns oberoende medier som granskar makten – vad händer då om det inte längre finns så många oberoende medier som granskar makten?

Det är det jag önskar att vi hade ett samtal kring. Ett samtal där de som är satta att värna allmänintresset – politikerna – också deltog. I dag kan man inte med den bästa vilja i världen säga att vi över huvud taget har en mediepolitik. Public service administreras och utreds, därutöver finns inget. Det duger inte, inte i en tid när förutsättningarna för media så fundamentalt är på väg att förändras.

Jag är ingen resursromantiker. Jag har själv varit med och startat en tidning som med knappa medel lyckas göra journalistik av hög kvalitet. Många tidningar har länge dragits med för stora kostnader, och en del av de besparingar som genomförts på de stora redaktionerna de senaste åren har säkert varit befogade. Man kan säkert jobba smartare och bättre på många ställen.

Men min bestämda uppfattning är att läget idag börjar bli riktigt illa. Så illa att det är rimligt att fråga om de stora nyhetsredaktioner som finns utanför Public Service-bolagen har resurser kvar att göra kvalificerade granskningar. Jag tror att den smärtgränsen är mycket nära, på en del ställen redan överträdd.

Andra har antytt att jag har en för negativ syn på den nya teknikens möjligheter för journalistiken. Tvärtom. Jag är övertygad om att journalistiken kan utvecklas och åstadkomma nya spännande saker om man använder kraften från läsarna rätt. Det finns många bra exempel på detta, både internationellt och här hemifrån. Exempelvis SvD:s räntekarta som fick pris förra veckan, Aftonbladets många öppna granskningar eller Carina Bergfeldt och Linda Hjerténs liverapportering från Utöya-rättegången, där läsarnas frågor och svaren på dessa blev en viktig del av storyn. Jag tycker att detta är helt okontroversiellt, en självklar del av en modern journalistik.

Jag tycker också att exempelvis aggregering kan vara ett verktyg för att utveckla journalistiken och tvinga fram nytänkande.

Journalistiken hotas inte av att medborgarna utmanar dem när det gäller nyhetsförmedling eller vassare analyser och åsikter än de gamla ledarredaktionerna.

Men journalistiken hotas från det andra hållet – av bristen på pengar som blir resultatet av fallande upplagor och annonsintäkter. ”Utan stålar, ingen journalistik”, som Fredrik Strömberg uttrycker saken.

Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att rädda pappersupplagor med skattepengar bara för sakens skull. Men om inte makten kan granskas så är det ett gigantiskt marknadsmisslyckande som det allmänna behöver avhjälpa. Att tänka så är varken fult, farligt, omöjlig eller ens särskilt vänster. Fråga Mats Svegfors, avgående SR-chef, tillika före detta moderate statssekreterare, Timbrochef och chefredaktör på Svenska Dagbladet. Han skrev en kritisk artikel om Schibsted för en tid sedan. Jag delar inte alla hans åsikter, men däremot slutsatsen:

”Vår demokratiska handlingsförmåga är naturligtvis minst lika stor i dag som den var 1965 när presstödet beslutade eller 1925 när radio i public serviceregi startade sina sändningar.”

(Svaret från Schibsteds ledning finns för övrigt här.)

Jag har ingen färdig modell. Antagligen borde man ta fram en helt ny mediepolitik. Kanske borde man man stötta redaktioner, snarare än distributionsformer. Möjligen skulle man kunna göra någon typ av handslag med de stora medieföretagen, som skulle garantera att man inte skar ner resurserna till nyhetsredaktionerna under en viss nivå.

Jag tror att det går, och jag tycker det är viktigt. Men det skulle kräva initiativkraft, idéer och vilja.

Eller, för att återigen citera Mats Svegfors:

”Varför är det som var fullt möjligt att diskutera och genomföra i mitten av 1960-talet betraktad som en omöjlighet i dag?”

Karin Pettersson