Ibland behöver man bara skratta åt hela skiten.

Det var i början av februari som Aftonbladet kunde avslöja att den sverigedemokratiske EU-tjänstemannen Joel Ankar under anonymitet ägnade sig åt hets mot både judar och muslimer.

På Flashbacks forum passade han på att kalla professor Jerzy Sarnecki för ”judesvin” och försvara apartheid.

 Här skrev han om sin oro över att invandrare ska invadera svenska hem och bryta sig in hos ”vita människor för att ta för sig av pengar, värdeföremål hos sovande kvinnor och flickor”. Här formulerade idéer om att svenskar borde ”tillåtas skaffa skjutvapen” för att försvara sig mot ”invandrarbrottslighet”. Här lanserade han en teori är att kvinnomisshandel beror på att ”kvinnan inte förmår ta till sig av verbal kritik”.

Hans chef – EU-parlamentsledamoten Kristina ”Räkneexemplet” Winberg (SD) – tyckte att det var beklagligt att Ankar citerats i Aftonbladet, men landade tillslut i att juristen inte kunde jobba kvar för henne. Eftersom SD gärna inskärper att de inte är ett rasistiskt och misogynt parti så kan man ju inte ha tjänstemän som uppträder misogynt och rasistiskt.

Trodde vi ja.

I dag kan Aftonbladet avslöja att Joel Ankar jobbar kvar i Bryssel. Han sitter inte längre i Kristina Winbergs rum, utan har flyttat till rummet bredvid henne och har någon sorts ansvar för hennes kalender.

– Jag är otroligt nöjd med hans arbete. Han är en jätteduktig medarbetar och har skött sig exemplariskt, säger EU-parlamentsledamot Winberg.

Här skulle vi kunna stanna upp och konstatera att den av Jimmie Åkesson fastslagna nolltoleransen mot rasism inte är mer än en innehållslös besvärjelse. Att vi inte kan förvänta oss mer av SD, helt enkelt.

Men låt oss sluta i ett leende. Så här lät det alltså när Aftonbladet ringde upp Winberg för att fråga om Ankar jobbar kvar hos henne:

När Aftonbladet ringer hennes kontor svarar en manlig röst tveksamt, säger sig inte kunna prata svenska och vill inte svara på vad han heter:

– That’s not relevant I think.

Senare bekräftar Kristina Winberg att det var Joel Ankar som svarade i telefon, och att han trots hennes tidigare besked jobbar kvar.

– Han jobbar inte politiskt, utan i dagsläget gör han administrativa uppgifter, som fakturor och kalendrar.

Not relevant!

Den politiska tragedi som är Sverigedemokraterna urartar allt mer i svart komedi.´

Jag erkänner. Jag har varit med och konstruerat en åsiktskorridor. Jag har hånat och avfärdat människors djupt kända oro. Jag har inte tagit den på allvar.

Jag har de senaste veckorna gått igenom min mejlkorg och har nu konstaterat att ja, det finns en stor klyfta, ett slukhål mellan eliten och folket.

Sanningen är denna: svenska folket – eller i alla fall många av mina läsare – hatar kvinnor. Det verkar vara ett djupt känt hat, och det är dags att vi tar detta hat på allvar. Politikerna måste anpassa sin politik och retorik till hatet, och vi ledarskribenter måste ge hatet en röst. Det kanske även behövs ett parti som verkligen kanaliserar detta hat som tar sig så många uttryck.

Nej, jag menar självklart inte allvar. Jag tänker inte alls anpassa mig till kvinnohatet som levereras till mig via mejlkorgen dagligen. Jag försöker bara beskriva den metod som Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus börjat använda sig av i sitt värv.

Expressens ledarsida har de senaste åren envist drivit tesen att välfärdsstat och invandring inte går ihop. I detta grumliga resonemang får man uppenbarligen medhåll från många läsare, som flitigt mejlar Ann-Charlotte Marteus.

Marteus ångrar nu över att hon inte tidigare anpassat sina åsikter till dessa läsare. Hon talar om den avgrundsdjupa klyftan mellan ”politiker och medier” å ena sidan och ”vanliga medborgare” å andra sidan. Hon skäms och gråter ut.

Statsvetarna Daniele Albertazzi and Duncan McDonnell har definierat populism som ”en ideologi som ställer ett homogent och dygdigt folk mot en elit och farliga ”andra” som tillsammans försöker beröva detta folk dess rättigheter, värderingar, framgång, identitet och röst”.

Men ”folket” är inte alls någon homogen massa med gemensamma åsikter, som går att uttolka. ”Eliten” är inte automatiskt verklighetsfrånvänd.

Ändå är det i precis i denna djupt obehagliga tankefigur som Marteus texter bottnar.

Resonemanget lämnar mig dessutom med en radda frågor.

För det första: Vad fan är en ledarskribent till för? Är det att vara en megafon för ett snävt urval av mejlskribenter, eller är det att stå upp för egna värderingar?

För det andra: Vad är egentligen Marteus svar på denna oro hon nu börjat känna in så starkt? Stängda gränser? Höjda skatter? Sänkta löner? Det får man inget svar på. Det viktiga är att lufta oron, vidga åsiktskorridoren, krama rädslan.

För det tredje, och kanske viktigaste: I Marteus omsorg om sina bekymrade mejlare, glömmer hon något väsentligt.

Samma vecka som Marteus publicerar sin andra krönika om åsiktskorridoren, meddelar författaren och journalisten Alexandra Pascalidou att hon överväger att sluta sitt jobb på Ring P1. Hon gör det efter att ha tagit emot flodvågor av hot och rasistiska tillmälen.

Det är bara det senaste exemplet på det hat som nu ökar i vårt land. Mot judar, mot muslimer. Mot kvinnor och invandrare. Ord som inte hade kunnat sägas för ett par år sedan sägs hela tiden i dag.

Just nu går värderingsförskjutningen extremt snabbt, och detta är resultatet.

Som Malin Ullgren skrev i Dagens Nyheter i dag apropå Pascalidous framtvingade beslut:

”Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ’förtigs’, ’inte släpps fram’. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen.”

Ullgren fortsätter:

”I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ’folk’ där ute någonstans, vars åsikter ’måste tas på allvar’. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ’Folket’ har talat.”

Det är lätt att klaga på en åsiktskorridor när man själv slipper betala priset för vad som händer när den rasar.

Det Marteus avfärdar som åsiktskorridor är i själva verket civilisation. Den fernissa som får oss att undvika att bete oss som svin mot varandra. Och det ingår i allas vårt uppdrag – folkets, elitens, ledarskribenternas – att se till att vårt offentliga samtal bottnar i anständighet.

Det är lätt att ha humanistiska värderingar när tillväxten är god, arbetslösheten låg och det är fred i världen. Men det är ju nu det blåser.

Det är nu ditt motstånd hade behövts, Ann-Charlotte Marteus.

Inte dina krokodiltårar.

I dag skriver Dagens Nyheters Jonas Thente att näthatet ”ger uttryck för de bortsorterades röst”.

Ungefär så här förstår jag teserna Thente driver i texten:

Svensk vänster skiter i klassfrågor eftersom Rapport inte längre visar tv-bilder på friställda kroppsarbetare.
Sveriges vita manliga arbetarklass har då börjat näthata ”den medelklassiga identitetsvänstern” som övergett dem och hittat sexigare teorier.
”Den medelklassiga identitetsvänstern” ger uttryck för klasshat värdigt 1700-talets adel om man hånar hur näthatarna stavar.

Man skulle kunna invända att inga av hans premisser egentligen finns belagda, att han själv ger uttryck för klasshat när han försöker sätta likhetstecken mellan näthat och arbetarklass, att hans bild av hur svensk arbetarklass ser ut är hopplöst daterad.

Men det riktigt anstötliga är att Thente hävdar att näthatet inte är ett demokratiskt problem. Det röjer nog något helt centralt om hans perspektiv.

En av de starkaste debattexter jag läst var när projektledaren My Vingren berättade om de hot hon drabbats av när hon deltagit i samhällsdebatten:

Och jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är ironiskt att de som just nu skriker högst om censur och yttrandefrihet är samma grupp av människor som får mina anhöriga att ringa polisen i panik när jag missar att svara i telefon under en timme eller som gör att jag får ont i magen av ett extra välformulerat dödshot. Vad händer egentligen med vår demokrati när offentliga uttalanden från kvinnliga feminister per automatik genererar dödshot och allvarliga sexuella trakasserier?

Det här var innan Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg berättade om hoten hon mötte när hennes redaktion granskade högerextrema sajter. Det här var innan en LRF-ordförande vittnade om att han inte vågar polisanmäla rasistiska dödshot eftersom det skulle göra saken värre. Och det var innan tjänstemän på Ungdomsstyrelsen hotades när de gett avslag på ett ungdomsförbunds bidragsansökan.

Jag är vänster och kommer säkert skyllas för att som förläst mig på ”sexiga teorier”. Men jag tycker inte att det är svårt att se hur näthatet faktiskt kringskär och hotar demokratin och yttrandefriheten.

Jag tycker inte heller att det borde vara någon stor sak att solidarisera sig med My Vingren framför j_london eller någon annan av de män som ägnar sig åt att skrämma, hota och jaga sina medmänniskor.

I dag diskuterades reva i riksdagen med anledningen av att socialdemokraternas Sara Karlsson ställt en interpellation till justitieminister Beatrice Ask (M)

Samtidigt läser jag om en rättegång i USA där man ska pröva New York-polisens kontroversiella stoppa-och-muddra-program, det vill säga att polisen får stoppa och visitera en om de misstänker att man begått ett brott.

Man ska undersöka om stoppa-och-muddra är rasprofilering – och om det i sådana fall bryter mot den amerikanska konstitutionen. Här i Sverige har ju reva kritiserats för att vara just rasprofilering. Och rasprofilering är inte bara ett hot mot ens rättigheter, utan är också ett hot mot ens hälsa.

Det menar Jason Silverstein, som i det amerikanska magasinet The Atlantic gått igenom en ny forskning som visar hur diskriminering ökar risken för känslomässiga och psykiska problem.

Silverstein nämner experiment och studier som kommit fram till samma saker: bara misstanken att man ska bli utsätt för diskriminering på grund av sin bakgrund eller sin hudfärg gör att kroppens stressystem slås på. ”Om vi tror att vår omgivning innehåller hot mot oss, då kommer vi att vara på vår vakt”.

Silverstein skriver att forskningen visar att diskriminering ökar risken för stress, depressioner, förkylningar, förhöjt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, bröstcancer och förhöjd dödlighet.

Nyligen har tidskrifterna The American journal of public health och Du Bois Review: Social science research on race ägnat hela nummer åt ämnet. Nancy Krieger, ett av forskningsfältets ledande namn, har kallat diskriminering för ”förkroppsligad ojämlikhet”.

Vad händer med de människor – de resenärer i Stockholms tunnelbana – som lever med att de när som helst kan tvingas visa upp id-handlingar? Här har vi hela reva-projektet i all sin absurditet: det drabbar inte bara papperslösa, utan alla människor som på grund av hur de ser ut får vara beredda på att bli stoppade av polisen.

Silverstein skriver: ”Rasprofilering bör betraktas som en avgörande faktor för folkhälsan, eftersom det utsätter människor för diskriminering och rädslan för att bli diskriminerad. Rasbegreppet må vara en social konstruktion, men rasismen gestaltas i sämre hälsa.”

Daniel Swedin

Nyheten om att Disney klipper om i sitt syndikerade julprogram ”From all of us to all of you” (i Sverige känt som ” Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”) har slagit ner som en bomb.

I skrivande stund samlar protestgrupper på Facebook hundratusentals svenskar. Jag tänker lite på en annan julteve-tradition, ”Svensson, Svensson”-julavsnittet.

Här blir pappan i familjen, spelad av Allan Svensson, rasande när Scooby-Doo på julaftonsmorgonen utgått. När sedan det inte är Arne Weise som presenterar Kalle Anka-programmet blir han ursinnig.

Det är en harmlös och lite skojig ilska, och jag kan känna igen mig i det där. Till exempel är jag mycket skeptisk mot att Disney låtit dubba om sin Musse Pigg-version av Charles Dickens ”En julsång på prosa”.

Varför? Det var Johannes Brost som var Joakim von Anka/Ebenezer Scrooge under min barndom. Att det plötsligt är John Harryson känns inte rätt, för mig.

Det här med traditioner och barndom är explosivt. ”Saker ska vara som de alltid har varit – eller åtminstone som de var när jag var barn”, tycks många resonera.

Och säga vad man vill det nämnda ”Svensson, Svensson”-avsnittet och den typen av sitcom men det är en ganska begåvad drift med hela fenomenet.

Intressant i Kalle Anka-sammanhanget är att väldigt många tycks bygga sin vrede på direkta missuppfattningar. Det är ju inte som att programmet i Sverige sett likadant ut ändå sedan det sändes första gången 1960.

På bloggen Högtider skriver Mattias Axelsson intressant om detta. Han visar att enbart tre inslag funnits med under alla de 52 år programmet sänts i Sverige: ”Jultomtens verkstad”, ”Snövit” och ”Lady och Lufsen”.

Då fanns det också med klipp ur ”Peter Pan”, ”Bambi”, ”Pinocchio” och kortfilmen ”Kalle Anka och nötkriget” – ingen av dessa är kvar i dag. ”Askungen” – som åtminstone i min familj tillhör det mest populära inslaget – fanns inte med mellan åren 1969-1976.

Hur som helst, av de tre inslagen som funnits med sedan premiären är det inget som visats på samma sätt genom alla år.

Den scen som klipps om i år – den med dockorna och leksaksparaden från ”Jultomtens verkstad” – började faktiskt visas först 1983. Att prata om att scenen är grundmurad svensk jultradition blir i det perspektivet lite fånigt.

På Scribd har någon startat projektet ”Kommando: Kalle Anka”. Här samlas nyhetstexter från de senaste åren där man avslöjat hur Disney ibland, SVT ibland, klippt i programmet. Det är en intressant läsning, särskilt i perspektiv av dagens råilska.

Inga folkstormar mot att vi inte får se Långben stoppa en gaffel i ett eluttag och blir strömförande? Inga förståsigpåare som känner att våra svenska traditioner är hotade för att Kalle Anka inte tillåts gå bärsärk med en kulspruta?

Varför inte det? Raseriet mot Kalle Anka på julafton kan väl inte bero på att det är just en pickaninny-docka och en judekarikatyr som klipps bort den här gången?

Eller?

Daniel Swedin

Läs också: Disney gör rätt (Oisin Cantwell/Aftonbladet), Tintin, pepparkaksgate och Disney – rena tomteverkstan (Anna-Carin Carnebro/blogg), Stereotyper som skaver (intervju med Oivvio Polite i SDS), För vita svenskar är rasisten alltid någon annan (Johannes Anyuru/SVT Debatt), Jag är redo för ugnen (Patrik Lundberg/SDS), Om en ung man i uniform och en svart flicka. Man måste inte behålla allt (Kent Wisit/blogg)

Bert Karlsson är mediesveriges egen mysfarbror. Han berättar fräcka historier, han sitter i soffprogram, han sågar Melodifestivalvinnare. Och på torsdag gör Karlsson ”politikcomeback” i Expressens webbteveshow ”Bar & Politik”.

Comeback? Har Expressen helt glömt vilken politisk bakgrund Bert Karlsson har? Då är en påminnelse på sin plats. 1991 var Karlsson med och startade det politiska partiet Ny demokrati tillsammans med Ian Wachtmeister. Partiet tog sig in i riksdagen samma år och mellan 1991 och 1994 var Bert Karlsson riksdagsledamot och partiledare.

Vad var Ny demokrati för sorts parti, egentligen? Ett sätt att studera det är att titta på några uttalanden Bert Karlsson gjorde under åren som politiker.

Bert Karlsson om hiv (Expressen, 16 augusti 1992):
”Vi vet att de flesta som sprider smittan kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerbergs få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i gettona de skapar.”

Bert Karlsson om kosovoalbaner (Expressen 26 december 1992): 
”Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. Många av dom organiserar stölder i Sverige för att få pengar till vapen till det krig dom vill ha igång i Kosovo.”

Bert Karlsson om romer (under politikerveckan i Almedalen 12 juli 1992):
”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer.”

Bert Karlsson om kärlek (Expressen 16 augusti 1992):
”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går.”

Berts partikollega Vivianne Franzén frågade sig vid samma tid ”hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska vända ansiktet mot Mecka” och Ian Wachtmeister – som nu tycks jobba som Jimmie Åkessons coach – sade i riksdagen att ”de svenska svenskarna är i minoritet i sitt eget land om 60 år”.

För tio år sedan kom Gellert Tamas bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. I en samtida intervju som Dagens Nyheter gjorde med Tamas sa han att Ny demokrati ”var medansvariga till att skapa det klimat där enskilda förövare ansåg sig ha rätt att attackera invandrare”. I en intervju med samma tidning från i höstas sa Tamas:

John Ausonius har varit väldigt tydlig i de intervjuer jag gjort med honom att blev inspirerad av debatten om invandrare som fördes i början av 1990-talet. Han kände ett moraliskt stöd, att folk stod bakom honom. Men han kände också ett politiskt stöd, från Ny Demokrati framför allt, men även andra främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna.

Detta är Bert Karlssons politiska arv. Detta är vad Expressen nu erbjuder en comeback.

Daniel Swedin