Varför låter vi oss provoceras

Låt oss bara komma överens om en sak. Bussförarnas strejk är på riktigt. Det är riktiga människor som vägrar göra sina riktiga jobb. Det är riktiga passagerare som inte kommer fram, och det är riktiga direktörer som inte tar sitt ansvar.

Framför allt är det riktiga krav det handlar om. Otryggheten och osäkerheten vid upphandlingarna av kollektivtrafiken är på riktigt.

Det är därför jag blir så förbannad när jag – genom mina kollegor – får veta att diskussionen på sociala medier mest tycks handla om några moderatslynglars upptåg.

Slynglarna studerar tydligen, och när de upptäckte strejken skyndade de sig att hyra två minibussar för att ägna sig åt strejkbryteri. Verksamheten kallades dessutom Amalthealinjen, och pågick fram till lunch.
Sedan hade högerstudenterna tröttnat.

En smaklös provokation, förstås. Och alla som borde ha berättat om chaufförernas vardag lät sig provoceras.

I stället för att prata om otrygghet i anställningarna, om långa arbetsdagar och arbetsscheman som inte tillåter toalettbesök ägnar sig den svenska vänstern åt att fördöma några fåniga småmoderater för deras strejkbryteri.

Syndikalisterna ordnade motdemonstrationer och Lenita Granlund på Kommunal fördömde tilltaget som ”respektlöst och oacceptabelt”. Men framför allt har det förstås varit festival på sociala medier.

Det är så förbannat dumt. Högerstudenternas tilltag är korkat, men det är knappast någon överraskning att högern hatar fackliga organisationer. Deras minibussar är en provokation, men något hot mot strejkens effektivitet är de inte.

Och medan de strejkande fortsätter att försöka få respekt för sin rätt till rimliga arbetsförhållanden har högerslynglarna lyckats vända alla blickar åt sitt håll.