Från läktaren ropar de ”domarjävel”

I veckan var jag med i P1 morgon och diskuterade bland annat “samtalsklimatet” och “åsiktskorridoren” med Sanna Rayman från SvD.

Senast DN:s ledarsida idag tar upp samma sak på temat att man inte “får” prata om invandring.

För mig sönderfaller diskussionen om samtalsklimatet i två helt olika delar. Den ena handlar om det näthat som SD-sidor som Avpixlat och andra sprider. Det är avskyvärt och det är bra om alla tar avstånd.

Men den andra gäller den vanliga politiska diskussionen. Det har blivit något av en borgerlig snackis att “samtalsklimatet” är sämre i dag. “Åsiktskorridoren” är för smal. Lustigt nog sammanfaller detta med att borgerligheten börjat förlora både i debatten och i opinionen.

Jag tror inte att det är en slump.

Och stämmer det verkligen?

För två år sedan var Håkan Juholt S-ledare. Jag vill minnas att tonläget mot honom var ganska hårt. Det skämtades friskt om hans utseende. En av de mest hyllade borgerliga texterna jämförde honom med Marve Fleksnes. Det fullkomligt dröp av klassförakt.

Jag hörde inga borgerliga debattörer som klagade på “samtalsklimatet” då.

Eller under valrörelsen 2010 när Mona Sahlin fick löpa gatlopp på redaktionell plats. Bland annat i Expressen, en av de tidningar som nu klagar på “samtalsklimatet”.

Enligt Aron Etzler, skarp penna och partisekreterare i Vänsterpartiet, är detta ingen slump. I sin bok Reinfeldteffekten går han igenom hur Moderaterna och deras vänner skickligt och systematiskt besegrade S 2006 och 2010 genom att just krossa personerna.

Det “samtalsklimat” som lät dem göra det är nu borta. Även Moderaterna får kritiska frågor. Stefan Löfven är svår att skrämmas med. Och dag och natt plockar vanliga människor på Twitter sönder den spelplan och politiska karta borgerligheten vill spika fast.

Jag tycker borgerligheten just nu påminner om klacken till ett fotbollslag som håller på att förlora. Nyss satt de på läktaren och skrek goda råd, allt mer irriterade över att ingen på planen lyssnade. Sedan några veckor har de övergått till att ropa “domarjävel” istället.

Nästa steg är nog att de säger att matchen är tråkig och att de egentligen vill gå hem. Svensk politik är “ointressant”, kommer det att heta.

Men egentligen handlar det om sorgen efter en problemformuleringsmakt som gått förlorad.

Samma sak är det med “åsiktskorridoren”. Det är alltid så att vissa frågor diskuteras och andra inte gör det. Nu sägs det från flera håll att exempelvis invandringspolitik eller abort inte “får” diskuteras.

Detta är i sak inte sant, invandring och integration är frågor som kommer upp hela tiden. Rätten till abort är under attack från både konservativa och främlingsfientliga grupper.

Men det går idag inte att angripa exempelvis invandring och aborträtt utan att någon säger emot. Och detta är något bra.

Delvis är det en konsekvens av sociala medier. De stora mediernas tongivande personer är ofta vita, ofta medelålders, ofta med höga inkomster, ofta män och så vidare.

Sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism. Resultatet blir ett annat samtal än tidigare, en ny “åsiktskorridor”.

Det är en förändring som gjort det jobbigare för de som tidigare satte dagordningen.

Jag tror egentligen “åsiktskorridoren” vidgats betydligt det senaste året, fler människor tycker offentligt om fler saker. Det har gynnat vänstern och de unga på bekostnad av etablerade strukturer.

Det har också ändrat politiken. Tidigare var det exempelvis omöjligt att ens diskutera skattehöjningar eller vinstuttag ur välfärden. Vänsterpartiet blev kallade kommunister och jämförda med Nordkorea när de ens andades om det. Nu står dessa frågor i centrum.

Frågor om antirasism och feminism tar allt större plats och i förlängningen tror jag vi kommer att se även klass, miljö och exempelvis djurrätt leta sig upp på den politiska dagordningen.

Samtalet förändras, och politiken kommer att följa efter. Som alltid.

Och någonstans uppe på läktaren sitter en handfull förgrymmade personer och ropar att allt är domarens fel.