Lystring pöbeln, Timbro anropar. Miniräknarna har gått varma på tankesmedjans kontor i Stockholm och nu har de bestämt sig för att stiga ned till oss andra dödliga för att berätta om vilka skatter som ska tas bort. I sin nya rapport föreslår de en skattereform som bland annat består av avskaffad statlig inkomstskatt, halverad bolagsskatt och sänkt kapitalinkomstskatt. Sammanfattningsvis så har de skrivit en liten guide för att ge de förmögna i rika kommuner vad de vill ha på bekostnad av vår gemensamma välfärd och våra sociala trygghetssystem.

Förslagen saknar helt förankring i verkligheten. Det absolut allvarligaste är att de till stor del är ofinansierade. Hela 107 miljarder ska betalas genom ”utgiftsminskningar”, vilket de flesta förstår kommer innebära att Sveriges vårdpersonal, lärare och socialtjänst kommer att få springa ännu snabbare. Förmodligen rakt in i väggen.

I klarspråk är det ett direkt hot riktat mot svensk välfärd. ”Minskade transfereringar kan också vara ett sätt att finansiera reformen”, förklarar Timbro på DN-Debatt, vilket är högerspråk för att låta de fattiga ta smällen.

Timbro finansieras av Svenskt Näringsliv just för att föra fram radikala högertankar i den politiska debatten, så egentligen borde man väl inte förvånas. Men nog undrar man ändå lite hur utsikten från elfenbenstornet faktiskt ser ut? Har de missat att Sverige gått in i en välfärdskris?

Åtta av tio kommuner planerar besparingar nästa år. Personal försvinner från äldreboenden och skolor. Det skärs ner på insatser för funktionshindrade. Samtidigt som arbetslösheten stiger avvecklas Arbetsförmedlingen på många orter. Och snart väntar också en nedgång i ekonomin. I gårdagens Aktuelltsändning satt moderaten Anders Knape, tillika ordförande för Sveriges kommuner och regioner, och vädjade om mer statliga medel.

Att låtsas som att situationen i svensk välfärd inte är problem kanske är en lyx som Timbro kan unna sig, men alla vi andra som lever i verkligheten har inte tid med deras sagor.

Kalle Sundin

I dag skriver jag om Peje Emilssons Kreab och om hur Markus Uvell öppnat dörren åt SD till de fina salongerna.

Men Dagens industris avslöjande om näringslivets hemliga möten med SD bör inte komma som en chock. En liten krets personer kring den borgerliga tankesmedjan Timbro och i den yngre opinionsbildande borgerligheten har förberett detta länge.

En möjlig startpunkt är restaurang Gondolen.

I oktober 2009 samlades gräddan av liberala opinionsbildare på denna klassiska plats för att äta lunch och träffa det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen på tu man hand.

”Siv Jensen är en medryckade, engagerad och garvad politiker.” skrev Dick Erixon på sin blogg i en genomgång av mötet.

”Men skulle man avfärda alla partier som har en annan uppfattning i invandringsfrågan blir det svårt att bilda koalitioner.” skrev Fredrik Segerfeldt på sin blogg innan mötet.

På liberala Expressens ledarsida kritiserade Isobel Hadley-Kamptz att svenska liberaler flirtade med ett parti som Fremskrittspartiet.

Några dagar efter valet 2010 skrev redaktörerna för de borgerliga tidningarna Axsess och Neo ett upprop på DN Debatt: ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”

Tillsammans med den borgerliga tankesmedjan Timbro ägnade sedan dessa tidningar flera år åt just detta. Markus Uvell ägnade mycket kraft åt stt försöka få de demokratiska partierna att bjuda in SD till samtal.

Det blev en ganska livad debatt.

I juni på nationaldagen 2011 skrev vi en genomgång av Timbros kampanj, som de vid denna tid förnekade, under rubriken ”Vi firar mångfald i dag – inte enfald”.

Det blev ganska dålig stämning.

Vi följde upp med en uppmaning i Almedalen: ”Snälla, sluta SD-flörta nu”

Den sommaren mördade Anders Behring Breivik 77 människor i en högerextrem terrorattack och det offentliga samtalet tog en ny vändning.

Men arbetet för att normalisera SD och deras världsbild fortsatte och i oktober ställde vi frågan ”Hur mycket rasism klarar demokratin?”

I april skrev vi om hur hatet bara fortsatte flöda ”Breiviks hat mot en sexmånaders bebis” och att det var ”Dags att välja sida” för Sveriges liberaler eftersom delar av borgerligheten var på väg in i en väldigt otäck tankevärld.

I juni 2012 skrev Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN debatt ”Sluta generalisera om invandrarna”.

Det var precis den typ av liberala röster vi hade efterlyst och deras text och modiga ställningstagande ändrade förutsättningarna för debatten.

De texter jag länkat till ovan är axplock från 2010 till 2012.

Men efter detta lugnade debatten ner sig några år, valet kom och många av nyckelpersonerna fick nya jobb. En av dem var Markus Uvell, som blev ny Sverigechef på Kreab. Han har hittills misslyckats med att få borgerligheten att öppna dörren för SD och har nu istället lyckats övertyga näringslivet om samma sak.

På kort sikt handlar det om pengar, vinstuttaget ur välfärden ska räddas.

På längre sikt handlar det om regeringsmakten. Utan SD blir det svårt att forma en stabil borgerlig regering inom överskådlig tid.

Men strategin kommer också att förändra Sverige och vårt offentliga samtal i en riktning jag inte tror de flesta liberaler vill se.

Under sommaren har det bränt till ordentligt. Många borgerliga ledarskribenter och debattörer tog ut svängarna rejält mot flyktingar, ensamkommande barn och tiggare.

Samtidigt har de liberala motkrafterna tagit strid på allvar. Särskilt efter att den rasbiologiska bloggaren Julia Caesar startade drev mot två journalister och vissa borgerliga opinionsbildare ställde sig på hennes sida.

”Om min väns vänner är de värsta kräk som finns är de inte längre mina vänner.” Så skrev den liberale författaren Johan Norberg på Twitter.

I en krönika i Metro utvecklade han sina tankar.

”Här och nu måste den som vill ha ett öppet samhälle och pressfrihet ta ställning.” skrev Sofia Mirjamsdotter i Sundsvalls tidning.

Tidigare under sommaren skrev Per Svensson i Sydsvenskan:

”Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?”

Han har självklart rätt.

Det tvångsäktenskap som funnits mellan liberaler och konservativa i debatten håller på att sluta i skilsmässa.

Men drömmen om en svensk version av Fremskrittspartiet, som vinner arbetarväljare men stöder en borgerlig regering, hägrar allt närmare.

Och Siv Jensen är numera norsk finansminister i en högerledd regering.

Det behöver inte bli så, men då krävs att ännu fler inom borgerligheten och näringslivet sätter ner foten och höjer rösten. Och att fler inom vänstern är beredda att sträcka ut en hand över blockgränsen. Det vi står inför är en gemensam strid.

Och det är nog ganska bråttom.

Anders Lindberg

När välkammade kollegor på borgerliga ledarsidor ger sig på arbetsmarknaden är det förstås alltid lockande att komma med tillrättavisningar. Att påpeka självklarheter som att krav på kollektivavtal inte är protektionism eller att strejkrätten är en förutsättning för ballans på arbetsmarknaden hjälper förstås aldrig, men det är ändå svårt att låta bli.

När jag i dag läser Erik Hagström i Svenska Dagbladet är det dock en annan tanke som slår mig. Har dagens Timbroskolade opinionsbildare slutat läsa något annat än twitter och rapporter som deras kompisar fått betalt för att skriva?

På något annat sätt kan jag nämligen inte begripa hur någon just nu kan dra ut till oreserverat försvar för dagens regelverk när det gäller arbetskraftsinvandring.

Först varnade kritikerna enligt Hagström för lönedumpning och sedan för att de utländska arbetarna skulle ta “jobb som” svenskar annars skulle ha fått. Argumenten avfärdas förstås prompt, tydligen med stöd i någon Timbrorapport.

Att Hagström missat åratal av rapportering om utblottade bärplockare och lurade skogsplanterar kanske jag kan skriva på hans ungdom. Och att han inte gärna läser rapporter där fackföreningsrörelsen redovisar sina erfarenheter kan kanske skyllas på ideologiska skygglappar. Men det kan varken vara åldern eller ideologin som gör att han missade Josefin Skölds och Niklas Orrenius fantastiska och förfärliga artikelserie i Dagens Nyheter för en dryg vecka sedan.

Dagens Nyheters granskning kommenterades inte bara av ministrar och debattörer. Andra medier följde upp frågan om utsatta migrantarbetare. Daniel Swedin skrev till exempel om den här på Aftonbladets ledarsida.
Men den måste alltså ha gått Hagström på Svenska Dagbladet förbi. Kanske hade han fullt upp att läsa tweets från vännerna på Timbro.

Tågstrejken lockar fram de mest sympatiska dragen hos borgerligheten. Carl B Hamilton – greve, folkpartist och professor – är alldeles särskilt upprörd. I ett överspänt inlägg på sin blogg i går kväll beskrev han facket Sekos hot om strejk i Stockholm som ett både maktfullkomligt och oproportionerligt övergrepp.

I dag får mannen som aldrig fick bli finansminister understöd av Christer Nylander, folkpartistisk talesperson för arbetsmarknadsfrågor. På Aftonbladets debattsida deklarerar det liberala partiet att man nu vill ”begränsa” rätten att strejka med anledning av att fackförbundet Elektrikerna tar ut medlemmar i strejk i sympati med tågpersonalen.

På Twitter får han medhåll av tankesmedjan Timbros vd, Marcus Uvell, som dessutom drar till med att kalla sympativarslen för ”sabotage”.

Det är klara besked och egentligen är raseriet hos borgerligheten inte så konstig. De vet att rätten till sympatiåtgärder är en mycket viktig rest från en tid då konflikterna var fler och värre än i dag.

Vi såg det i praktiken under konflikten i Vaxholm och under striderna mot Toys ’r us och Kellermann – där facket slogs för att överhuvudtaget få teckna avtal för företagens anställda.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle fackförbund stå helt handfallna vid konflikter där arbetsgivare vägrar prata med facket och kanske till och med driver verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle det i praktiken bli möjligt för arbetsgivare att ställa sig utanför alla uppgörelser och regler som finns på arbetsmarknaden, och man skulle inte behöva besvära sig om bråkiga anställda.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända. Kollektivavtalens täckningsgrad skulle minska under trycket av konkurrensen och hela den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle urholkas.

Den konflikt som pågår nu ser dock annorlunda ut. Här handlar det om rätten till trygga anställningar och det är en fråga som på helt avgörande sätt rör hela den svenska arbetsmarknaden.

Då är breda sympatiaktioner logiska. Kravet på ett stopp för skitlivet riktar sig inte bara till Almega utan mot hela den samlade fronten av direktörer och arbetsgivare. Men det ska inte vara så lätt för Almega att sitta på kontoret på Sturegatan och avfärda tågpersonalens krav, helt enkelt.

Så när folkpartisterna lallar om oproportionerliga övergrepp ska man ha detta klart för sig: en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner vore en arbetsmarknad där proportionerna alltid är på arbetsgivarnas sida, så att säga.

– – –
Läs också: Antifackliga partier har inte i regeringen att göra (Agneta Berge, Politism), Om strejkrätt och proportionalitet (Samuel Engblom, Utredarna)

@md2perpe @DrEstvall @FMSFpunktSE Jag är inte så insatt i vad strejken gäller.

— Markus Uvell (@markus_uvell) June 19, 2013

Markus Uvell, vd på näringslivets ideologiska lekstuga Timbro, ett par timmar efter att han uttryckt att de moderater som kör gratisbussar för att bryta bussstrejken agerar ”både roligt och rätt”.

Daniel Swedin

Det går bra för Sverigedemokraterna. Åtminstone i opinionsmätningarna. Trots skandaler kring våldsromantiker, uteslutningsärenden och avhopp växer partiet i opinionen.

I SvD/Sifo i går, i Aftonbladet/United Minds i dag och enligt Svensk Opinions snitt har Sverigedemokraterna i dag stöd av 7,8 procent av väljarna – att jämföra med de 5,7 procent partiet fick i valet 2010.

Orsakerna till extremistpartiets framgångar söks av många. Ett kreativt exempel står Andreas Johansson Heinö från Timbro för. Det är antirasisternas fel. Om de bara varit tysta hade Sverigedemokraterna inte gått upp. Han skriver på SVT Debatt:

Oväntad hjälp har eventuellt dykt upp genom de senaste veckornas debatter om rasism: Tintin på Kulturhuset, Bo Hanssons kommentar om ”svarting”, debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat, avslöjandet om Statoils diskriminering av romer. Ett resultat av dessa debatter är nämligen att skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier suddas ut.

Ett hisnande perspektiv. Att föra debatt på kultursidorna om en filmaffisch är alltså samma sak som att romer systematiskt hindras att hyra bil? En kulturdebatt är att jämföra med ett sannolikt lagbrott?

Och om man protesterar mot att romer diskrimineras suddar man ut ”skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier”.
Med samma logik är feministerna skyldiga till kvinnomisshandeln, miljövännerna till miljöförstöringen och djurrättsaktivisterna till missförhållandena i köttfabrikerna.

Det kan också vara tvärtom.

Att de som sprider eller relativiserar främlingsfientlighet och rasism också har ett ansvar för att människor diskrimineras. Att de som hela tiden understödjer Sverigedemokraternas argumentation och världsbild har ett ansvar för att den parlamentariska rasismen växer. Att allt fler pratar om invandring och migration och lånar problembeskrivningen från SD (”hur mycket invandring tål Sverige?”, som SVT:s Agenda undrade).

Man kan tycka att diskussionen kring de flyttade Tintin-albumen stundtals blev väl manierad. Man kan tycka att det är märkligt att vandaliserade boenden för asylsökanden sällan får den medieuppmärksamhet som åsikter kring en filmaffisch får.

Men innebär det att vi aldrig ska kunna diskutera vardagsrasism och problematiska skildringar av minoriteter – av rädsla för att det ska gynna Sverigedemokraterna? Och mer explicit: att vi inte ska kunna diskutera hur romer systematiskt diskrimineras?

”Rasismen är en integrerad del av våra samhällen”, skriver ekonomen Ali Esbati i tidskriften Arena.

Att reducera rasismen till (passerade) extrema attiraljer – näs- och skallmätningar, skyltar som slår fast att en bänk bara är för vita – gör oss mindre förmögna att förstå detta, se historisk kontinuitet.
[…]
Att peka på betydelsen av rasistiska föreställningar och handlingsmönster i givna situationer i vardagen eller det offentliga samtalet, är inte att utpeka någon som raspropagandist eller okynnesheilare. Det är över huvud taget mer fruktbart att tala om rasism i termer av saker vi – alla, mer eller mindre – gör.

Sverige har nyligen fått svidande kritik från Europarådets kommission mot rasism och intolerans, Ecri. I sin senaste rapport menar Ecri att Sverige har mycket kvar att jobba med i sitt arbete mot diskriminering.

Kommissionen kräver att svenska myndigheter bekämpar arbetsgivarnas fördomar vid rekrytering och ser till att fackförbund och arbetsgivare aktivt jobbar för mångfald i sitt dagliga arbete.

Invandrare från länder utanför EU en sysselsättningsnivå som ligger 19,7 procent under inföddas. Andelen utrikesfödda som är överkvalificerade för sina arbeten är mer än dubbel så hög som bland infödda.

Ecri varnar för att rasismen i Sverige breder ut sig på internet och att få rapporterade incidenter om diskriminering leder till åtal eller till dom. Värst utsatta för diskriminering på svensk arbetsmarknad är romer och muslimer.

Med Johansson Heinös logik så bör vi väl inte ta Ecri på allvar. Det skulle ju kunna leda till att Sverigedemokraterna går framåt i opinionen.

Daniel Swedin