Volvo-debatten som spårade
Ibland kan man inte göra annat än att lägga sig platt.
Lars Henriksson i Göteborgs-Posten efterlyser fokus på ”riktiga och stora problem”, och i det har han ju helt och fullt rätt. Lars Henriksson efterlyser det också efter att ha skrivit en debattartikel om en tweet. Ironin lever, om någon undrat.
Den senaste veckan har jag och Aftonbladets ledarredaktion skrivit om rasism, om mäns våld mot kvinnor, om minimilöner i EU, om industripolitik, om migration, om situationen för personalen i vården, om kulturpolitik och klimatet. Brännande samtidsfrågor. Det är inte jag som gjort en tweet, skriven i förbigående, till veckans centrala debattfråga.
Men jag skrev, om att Volvo har en manlighetssymbol (och järnsymbol, tack för informationen!) som logotyp, och frågade om företaget reflekterat över om det är i full samklang med tiden.
Ni kan ana vad som hände sen.
Flashback-trådar startades, sociala medier kokade. Jag har fått veta att jag förtjänar att straffknullas, att jag borde ta livet av mig, jag har kallats hjärndöd och värre saker. Det har skrivits om vem jag lever med och var vi bor. Detta en vecka då den största – eller näst största kanske, efter en tweet om Volvo – diskussionen handlat om mäns våld mot kvinnor. Och det här har på inget sätt rört sig i internets undervegetation. Riksdagsledamöter och före detta kommunalråd har slutit upp i det som inte är ett ”drev” utan som är skolgårdens mobbarklunga upphöjt i hundra. Det har skett öppet för alla med tillgång till internet. De som inte mobbat har flabbat understöd bakom mobbens ryggar.
Jag tror inte att Lars Henriksson vill ställa sig i mobbarklungan, det verkar verkligen inte vara hans poäng. Han hävdar att det är allvarligt att verkliga problem hamnar i skuggan av pseudodebatter, och försöker leda det i bevis genom att debattera en 140 tecken lång, vänligt formulerad fråga på twitter. Är det naivt eller korkat att undra om Volvo funderat på att ändra en klassisk logotyp som associeras till järn och män? Må så vara. Men i så fall är stora delar av modern kommunikations- och reklamteori både naiv och korkad. Den som tror att det här inte är frågor som diskuteras inom stora, multinationella företag, är antingen oinsatt eller blåögd.
Själv skrev jag 140 tecken om det, och fick se internet (och Göteborgs-Postens debattsida, uppenbarligen) skaka i sina grundvalar. ”Världen är tillräckligt full av riktiga och stora problem utan att vi behöver hitta på tramsiga låtsasfrågor att debattera” skriver Lars Henriksson.
I detta, kamrat Henriksson, är vi synnerligen överens.
Jonna Sima
