”Jag vet inte vad man gör när man fildelar en film”, säger 83-åriga Henning Klouman till SVT:s Uppdrag granskning. Han har fått ett kravbrev från en dansk advokatfirma som vill ha 4500 kronor av honom, eftersom att de anser att han olagligt laddat ner en actionfilm. I brevet stod att Henning skulle dras inför domstol om han inte betalade, men han vägrade och har än så länge klarat sig från vidare otrevligheter.

Enligt Uppdrag granskning har ingen som sagt nej till att betala faktiskt dragits inför rätta. Ändå har advokatbyråerna skickat ut 35 000 kravbrev hittills, som ifall alla mottagare betalar skulle håva in över 100 miljoner kronor. De pengarna kunde räckt till ett exemplar av ”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” till varenda invånare i Västra Götaland.

Yvonne som kommer från Borås och jobbar i hemtjänsten fick också ett brev hem. Hon valde att betala avgiften, trots att hon ”aldrig kollar film på dator eller så”. Hon ville inte riskera att hamna i ett riktigt brottsmål eftersom hon kände att hon inte skulle ha någon chans mot en stor advokatbyrå.

Internet är laglöst. Delar av regeringens informationstext om nätbrott låter som en reklamannons från en värvare av nätgangsters – där står att brott på nätet ”innebär relativt låg risk för upptäckt, är anonymt och är många gånger lönsamt.” Det som händer på nätet stannar på nätet, resonerar alla från pirater till näthatare.

Vi måste stå för det vi gör på nätet lika mycket som det vi gör i den fysiska världen. Det skulle vara bra för kvinnor som blir utsatta för hämndporr och näthat. Det skulle också vara bra för musiker som försöker hanka sig fram utan skivbolag. Sist men inte minst skulle det vara bra för den politiska diskussionen, som lätt blir onödigt hetsig framför skärmen.

Men att skicka ut räkningar på måfå till omedvetet fildelande pensionärer är inte en rimlig form av ansvarsutkrävning. Däremot visar det att ansvaret för vad vi gör på nätet behöver förtydligas. Helst av någon som inte jobbar på en dansk advokatfirma.

I kvällens Uppdrag granskning försöker Janne Josefsson bevisa att svensk barnfattigdom är överdriven – eftersom svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Det handlar om konflikten mellan relativ och absolut fattigdom.  

Piteå-Tidningen reder ut begreppen:

Men vad är då den gängse definitionen av barnfattigdom. Den definition som Rädda Barnen använder sig av, och som kan betraktas som mest vedertagna, är framtagen av Tapio Salonen, professor i socialt arbete och dekan vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Denna definition av barnfattigdom bygger på två parametrar, låg inkomststandard och försörjningsstöd, och för att familjer ska klassas som fattiga ska familjen uppfylla kriterierna för en fattig familj enligt någon av parametrarna. Detta innebär att definitionen av barnfattigdom blir ”barn som lever i familjer med låg inkomststandard eller som uppbär försörjningsstöd”.

Marika Lindgren-Åsbrink skriver om varför relativ fattigdom är det relevanta måttet:

Det viktigaste skälet till att man bör använda ett relativt fattigdomsbegrepp är att det inte bara är absolut fattigdom som påverkar människor och deras livschanser. Det gäller i högsta grad även relativ fattigdom. […] Det synliggör att människors livschanser påverkas av var i inkomstfördelningen man befinner sig. Det gäller alla, inte bara de fattigaste. Det är inte så att det bara är de ”absolut fattiga” i ett samhälle som har sämre chanser till ett bra liv än alla andra.

Enligt vår senaste årsrapport lever 242 000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Med det menar vi att deras familjer får försörjningsstöd, det som tidigare kallades för socialbidrag, eller lever med så kallad låg inkomststandard. I 10 år har Rädda Barnen publicerat rapporter om barnfattigdom. I reportaget framkommer ingen egentlig kritik eller belägg för att våra rapportsiffror skulle vara felaktiga.

Själv skrev jag i julas om fattigdom som ”en julklapp som går i arv”:

Din familjebakgrund har alltså stor och långlivad betydelse för både utbildning och inkomster. Att jämna ut ojämlikhet tar flera generationer.
En del fångas inte upp i den komplexa väv av arbetsmarknads-, social-, sjukvårds-, och bostadspolitik som utgör välfärden. En del faller igenom. Och de blir fler. Enligt Kronofogden har 411 barn vräkts i Sverige i år. Drygt ett barn om dagen får lämna sitt hem. Vad sätter det för spår?

Daniel Swedin