Alliansen har precis presenterat sin första gemensamma valfilm. Det är en film som kan få vem som helst att bli illamående.

Alliansen – som symboliseras av en vacker gräddtårta – tävlar med en ännu mer smaklig oppositionstårta. Men, och här kommer filmens clou, det är inte alls denna tårta som du kommer att få frossa på efter valet.

Den tårta som du kommer att erbjudas är i själva verket en dyr mischmaschtårta. De äckliga ljudillustrationerna talar sitt tydliga språk. Slabb, slabb, och toppen av gräddtårtan byts ut till en äcklig smörgåstårta. Slörp. slörp, röd ketchup sprutas över hela anrättningen och priset höjs från 250 till 500 kronor.

Tanken är att vi ska stå emot det frestande överdådet från oppositionen och istället nöja oss med det mer sparsmakade alliansalternativet. Frågan är om det svenska folket ”tar sitt förnuft till fånga” efter att ha sett denna film.

Det mesta talar faktiskt för motsatsen. Negativa kampanjer – och denna valfilm är ett riktigt bottennapp i denna genre – brukar inte fungera i Sverige.

Senast det praktiserades på detta övertydliga sätt var i Bo Lundgrens valrörelse 2002. Då försökte Moderaterna skrämma väljarna med hur det skulle bli med fortsatta socialdemokratiska regeringar.

Det var inget som attraherade väljarna. Den negativa kampanjen, tillsammans med valstugeavslöjandet där många moderata valstugearbetare inte stod upp mot rasismen och Lundgrens fokus på skattefrågorna, fick moderaterna att falla till rekordlåga nivåer.

Det finns egentligen bara ett exempel på en lyckad negativ kampanj i Sverige. Det är det så kallade kosackvalet 1928, där högern försökte skrämmas med  att en röst på socialdemokraterna var en röst på Moskvakommunismen.

Alliansens kampanjmakare verkar dock inte ha läst på. Den som tittar på skrämselpropagandan från 1928 kan notera en sak. Affischerna har ingen avsändare. Det är det som var det smarta. Man ska inte låta sig förknippas med det man skrämmer för.

I alliansens valfilm gör de precis tvärtom. Precis när tittarens äckelkänslor är på topp får vi se alliansens logga. Det är inget som skapar några ljuva känslor för denna partikonstellation. Tvärtom.

I Sverige lönar det sig att gå till val på vad man själv vill göra. Och ska man driva negativa kampanjer måste man vara smartare än så här.

I dag skriver Expressens Ann-Charlotte Marteus att protesterna mot Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin. Det kommer vi få anledning att återkomma till.

Men det finns en formulering i Marteus text som jag inte blir klok på. Hon har registrerat att Sverigedemokraterna annonserar i tunnelbanan. Hon har också noterat att folk är arga på sagda affischer och att människor sagt sig vilja riva ner dem eller på annat sätt förstöra dem.

Så då skriver Marteus så här:

Förr klädde man upp sig i vuxenkläder för att gå att rösta. Man insåg att det var en ynnest att leva i en demokrati. Kanske var det lättare då. Det fanns mormödrar som inte hade fått rösta som unga. Det fanns diktaturer in på knuten: Sovjet, Grekland, Spanien. Demokratikämpar flydde till Sverige från Sydamerikas diktaturer och vittnade om förtrycket.
Då revs det inte ner några valaffischer. Det sker nu.

Så att Sovjet föll och att folk inte längre har på sig ”vuxenkläder” förklarar ilskan mot högerextrema budskap i det offentliga rummet? Och stämmer det verkligen att valaffischer inte revs när i det stora luddiga obestämda ”förr”?

Jag vet inte jag. Jag gjorde en sökning i vårt mediearkiv.

25 augusti 1985 rapporterade TT att ett flertal valstugor i Stockholm hade förstörts. I Bredäng hade någon försökt spränga Moderaternas valstuga. I Farsta slogs Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Moderaternas valstugor sönder. I Örnsberg slogs ytterligare en valstuga sönder samma natt.

Sex år senare, 30 augusti 1991 satte någon eld på Ny Demokratis och Socialdemokraternas respektive valstugor i Göteborg.

Sovjet skulle, för övrigt, upphöra först ett halvår senare.

Rapporter om nedrivna eller förstörda valaffischer hittar jag från bland annat Ludvika, Trollhättan, Storfors, Gävle, Östersund, Rosvik, Vallentuna, Sölvesborg med start i början av 1990-talet.

Att bränna ned valstugor och sabotera affischer är ett jävla oskick, men det tycks inte vara en helt ny aktivitet.

Politiker – kanske alldeles särskilt de svenska – berättar gärna om hur de helt otvunget träffar helt vanliga människor som helt otvunget berättar hur bra de tycker om politikerns program.

I senaste partiledardebatten berättade Jan Björklund (FP) om hur en restaurangägare kunnat anställa flera hundra ungdomar tack vare Björklund. Annie Lööf (C) har varit på en glassfabrik och blivit hyllad av helt vanliga människor. Fredrik Reinfeldt (M) har berättat om hur han vill sänka skatten för vd för en taxifirma i Eskilstuna.

I Norge har den socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg tagit det hela ett steg längre.

I stället för att brodera ut sina tal med berättelser om vanliga människor han träffat så har han låtit smygfilma när han träffar dem.

Stoltenberg – som uppenbarligen inte kört bil på åtta år – har helt enkelt utgett sig för att vara taxichaufför för att höra vad vanliga norrmän tycker om helt vanliga saker. Med taxichaffisar pratar man ju helt otvunget om ditt och datt, säger ju klyschan.

Det blir ett ganska roligt klipp. Stoltenberg framstår som lagom sympatisk och passagerarna blir glada över att få åka bil med landets statsminister. Så mycket prat om politik blir det däremot inte.

Det lär förmodligen inte hindra våra svenska politiska konsulter från att försöka kopiera inslaget. Över 255 000 har redan sett det och det har fått medieuppmärksamhet i USA, som ju bland annat är känt för att vara Barack Obamas hemland.

Det finns väl egentligen ingenting som talar emot att vi under sommaren 2014 får se youtubeklipp där Anders Borg leker frisör, där Fredrik Reinfeldt i lösmustach låtsas vara bartender eller Jan Björklund extraknäcker som jobbcoach.

Det enda som kan rädda oss är väl insikten att svensk politik redan testat på det där med frejdiga dolda kameran-inslag där man pratar om ditt och datt: SVT:s valstugereportage.

Daniel Swedin