Ingen tv-krönika i dagens tidning.

Cheferna ville inte trycka den, de skrotade den med förklaringen att den ”inte höll måttet” och var ”ett slappt förakt mot läsarna”.

Eftersom jag inte delar deras uppfattning får det bli en blogg i stället.

Lite bakgrund att ta med sig in i den här krönikan. Jag har skrivit tv-krönikor i över 1,5 år. Varit (jävligt) kritisk när det funnits anledning, hyllat och berömt väldigt många, säkert 40-50 olika tv-personligheter, allt från programledare till kommentatorer och experter, på SVT, TV4 och Viasat. Jag har ett stort förtroende för läsarna och tror att de flesta förstår att jag sett en hel del tv-sport, att jag även fortsättningsvis kommer att se mycket tv-sport, och att den här ”Falling Down”-krönikan är aningen tillspetsad, och skriven utifrån en känsla jag hade.

/Leifby

TV-KRÖNIKAN

Det finns inte många tv-sportproduktioner som jag känner att jag inte får missa.
Det är en sorg.

Som tv-krönikör på Sveriges största tidning förväntas jag samla stoff till krönikor på ledig tid, men jag har inte så mycket ledig tid längre.
Jag har familj, tjej, dotter, vänner, en lägenhet som måste renoveras, jag kan inte slözappa bort en hel kväll eller en helg.
Men jag har inga problem med det.
Jag kan välja bort allt.
Och det är ett problem.
Jag vill att det ska finnas minst en, helst ett par, tv-sportproduktioner i veckan som jag absolut inte kan vara utan.
Men det gör det inte.
Förr i tiden (jag är så pass gammal att jag får säga så) fanns det alltid heliga stunder.
Förutom mästerskapen fanns Tipsextra, någon allsvensk match, så småningom Champions League, lite F1, ”Uno, kryss, due”.
Och Sportspegeln.
Ett sakrament för den sportintresserade.
Det som erbjöds kändes exklusivt eftersom det inte gick att se allt, hela tiden, överallt.
I dag sköljer sportsändningarna över oss, på helgerna slås dammluckorna upp på vid gavel.
Media är, på många sätt, en av Sveriges mest skitnödiga branscher.
Alla leker ”Följa John”, väldigt få vågar gå sin egen väg, mängd är i flera fall viktigare än standard.
Hellre fem skitmatcher än en verkligt bra.
Bättre med tre såsiga timmar än tio sylvassa minuter.
En rewrite som vansinnesklickas går ofta före en egen story.
Det produceras så mycket tv-sport att det är svårt att inte tröttna, på allt och alla, varenda jäkel.
Samma personer gör allt, syns överallt, låter likadant, slänger sig med samma siffror, framtagna och levererade av ett och samma statistikföretag.
Alla har de bästa rättigheterna, de tyngsta experterna, och alla vet allt – om allt.
I dag, lördag, sänder TV10 två landskamper i ishockey från en turnering ingen har hört talas om.
Eurosport visar tysk ligafotboll och oändligt många timmar tennis.
Viasat erbjuder en handfull direktsända fotbollsmatcher, C More minst lika många, TV4 något fler.
De flesta bäddas inte in i en studio utan flyter runt helt fritt.
Majoriteten försöker ge sken av att de är på plats, men nio utav tio matcher kommenteras från en städskrubb i ett tv-hus någonstans i Stockholm.
Närvaron når sällan över nollstrecket.
Klockan 15.30 sparkar mötet mellan Ullensaker/kisa-Sandefjord igång i C More Live.
Vad är det för något?
Finns det en enda människa som väljer det alternativet i eftermiddag?
I så fall, ge dig till känna, vem är du?
Det är svårt att tänka sig att sådant skräp säljer några abonnemang.
Reportaget, en av journalistikens viktigaste och mest intressanta genrer, är det knappt någon som bryr sig om längre.
Närvaron, berättelsen och mötet har ersatts av någon som tycker någonting, av en match i norska andraligan, för att den var billig att köpa in, av en analys eller ett highlightspaket, för att det gick snabbt att sno ihop.
Visst, Bernt Lagergren krigar på, precis som Johan Anderberg på TV4, och några till.
Men de får allt svårare att ta plats.
Det kostar för mycket, tar för lång tid, klickas för dåligt.
Och… det spelas ju fotboll.
I NORGE!!!

Marcus Leifby – (för detta) sport-tv-krönikör

JA! Viasat mobiliserar inför sina OS-sändningar, nya experter presenteras på löpande band – men det bästa namnet har man säkrat för länge sedan. Jag tror att Göran Zachrisson kommer att ta hand om OS-invigningen. Ingen annan är bättre lämpad att kommentera någonting där ingenting händer. Zachrissons tonläge är alltid trovärdigt. Han överdriver aldrig och har ett språk som är behagligt att lyssna på, lätt att ta till sig. Han har en sportröst som är helt omöjlig att tröttna på.

NEJ! Ja, dåååå seeees viiii på lööööördaaag, ja dååå seeees viiii på löööördaaag, ja det var dååå ett jäääävla tjaaaaat. Svenska spel har slagit något slags rekord i att gnata hål i huvudet på folk. Jag vet inte hur många gånger jag har hört Stryktips-reklamen vid det här laget. Bara att jag hört den alldeles för många gånger. Den snurrar överallt, i varenda avbrott. Före, efter, under, mellan, överallt, hela jävla tiden. Usch.

TILL SIST… ”Tipset i sista stund” på text-tv-sidan 327 borde prisas på Kristallen nästa år.

Marseille.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om Marseille.

För många är tillfällena då man fått höra att stan är ruffig, ett kriminellt tillhåll för gangsters (ni kanske har sett den hårdkokta French Connection) och andra rövare, och att man inte går säker någonstans. Visst har det varit så en gång i tiden.

På 1600-talet lät Ludvig XIV bygga två fort mitt emot varandra precis vid inflödet till den beryktade hamnen. Det ser ut som att de står där för att skydda staden mot pirater och inkräktare, men faktum är att kanonerna riktades in mot staden.

Det säger väl något om en del Marseillebor.

2013 är Marseille EU:s kulturhuvudstad, droghandeln är fortfarande ett stort problem men som stad att lulla runt i är Marseille inte värre än Rom, Paris eller Prag.

Snarare tvärtom.

När resten av Frankrike stod i lågor under kravallerna och upploppen 2005 så var det lugnt i Marseille. En förklaring kan bottna i att staden inte är fullt lika segregerad som andra franska städer. I Marseille lever fransmän, araber, afrikaner och turkar sida vid sida, och har så gjort under ganska lång tid.

Sen behöver man ju inte dra på sig en pingisvärldsmästarfylla och slå en lov i hamnen framåt småtimmarna.

Marseille är också staden dit några Gunnar stack på 50-talet. För det fanns en tid i svensk fotboll då alla inte hette Glenn.

Gunnar Green och Gunnar Nordahl känner alla till, den historien är väldokumenterad. De utgjorde 2/3-delar av Milans och svenska landslagets Gre-No-Li-trio.

Gunnar Andersson däremot är och förblir lite av ett mysterium. Tillsammans med Gunnar Johansson (och Dan Eknér) lämnade han  Sverige för Frankrike och l’OM på 50-talet.

Ingen blev lika stor som Säffle-Gunnar.

Sydeuropéerna vet hur man vårdar minnet av en gammal hjälte, för oavsett vem du pratar med i Marseille, gammal som ung, så har de koll på Günnar Ändersönn.

Historierna är många och flertalet, dessvärre, mycket tragiska. Andersson förälskade sig i den förrädiska pastisen. Det sägs att han var helnykterist när han flyttade ner till sin nya klubb, men sydfransoserna kunde inte förstå varför han drack mjölk i stället för vin till maten, och till slut gav han vika.

Under en period bodde han nere i Marseilles tunnelbana och när han segnade ner, bara 41 år gammal, och dog – så gjorde han det i rännstenen.

Bokstavligt talat.

Roger Magnusson och hans lagkamrater gick på begravningen och hans urna står på Cimetiére Saint-Pierre i Marseille. Dagarna efter hans bortgång tryckte tidningen La Provence rubriken ”Pardon Gunnar” över ett uppslag, en ursäkt, å stadens vägnar, för att de inte lyckades ta bättre hand om honom.

Bombardier de la Côte d’Azur.

Det är kanske det tyngsta smeknamnet en svensk idrottare har belönats med.

Vi avslutar där, med en topp 5-lista över de bästa smeknamnen i den svenska fotbollshistorien.

1. Gunnar Andersson – ”Bombardier de la Côte d’Azur”.
2. Nils Liedholm – ”Il Barone”.
3. Gunnar Nordahl – ”Il Bisonte”.
4. Robert Prytz – ”Der Kugelblitz”.
5. Johnny Ekström – ”Il Ciclone”.

Har jag missat någon?

Ur ett internationellt perspektiv tycker jag att de står sig ganska bra jämfört med favoriterna:

Hakan Sukur – ”Toro del Bosporo”.
Dennis Bergkam – ”Non-Flying Dutchman”.
Javier Zanetti – ”Il Tractore”.

Håller ni med?

Trevlig helg,

/Leifby

Det går inte riktigt att mäta den bestörtning jag upplevde när jag härom dagen fann att hockeyillusionisten  #27 Larry Pilut inte har registrerats med en egen akt i det internetbaserade uppslagsverket Wikipedia.

När förskräckelsen lagt sig fann jag ingen annan utväg än att på egen hand, i en betydande insats för folkbildningen, skapa en artikel.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Larry_pilut

Den mest relevanta informationen, alltså.

Jag har vid tillfälle sagt att Larry Pilut är den idrottsman/idrottskvinna som underhållit mig (vi pratar live och på plats, förstås) mest och vid överlägset flest tillfällen. Jag ser i dag ingen anledning att ta tillbaka det påståendet.

Av någon outgrundlig anledning raderades länken senare av Wikipedia.

Jävla översittare.

Trevlig helg,

/Leifby

TAIF.

Vi är inte bäst.

Vi är inte flest.

Vi har inga pengar.

Men vi är coolast.

Foto: Manne Fredriksson

”Lovande kille”…

/Leifby

Idrottsgalan lämnade en del övrigt att önska, minst sagt.

Jag har skrivit några rader om det i dagens blaska, ni hittar den här på sajten i något skrymsle, men jag fick inte med allt och utvecklar två punkter här.

För det första.

När vi ändå ska försöka tacka av några de största och finaste idrottsmän och idrottskvinnor Sverige har sett de senaste tio åren (Nicklas Lidström, Anja Pärson, Anna Lindberg, Helena Ekholm, Christian Olsson och Carolina Klüft) så faller allt ganska platt (förresten, vart fan tog Fredrik Ljungberg vägen?) när hyllningen inte sträcker sig längre än att de här sex går in på scen, till ett klipp, och sedan lämnar densamma till en lam applåd.

Vem var det som regisserade den punkten på Idrottsgalan?

Lars Norén?

Toini Gustafsson Rönnlund fick ta emot ett hederspris och hon såg knappt en dag äldre ut än hon gjorde när hon tog sina två OS-guld i Grenoble 1968.

Hon önskade att hennes Assar hade fått uppleva den här kvällen och det önskar jag också.

Jag har vid tidigare tillfälle, i mitten av 90-talet när jag bloggade senast, lyft Lennart Hyland och hans fantastiska Bob Beamon-referat (”den granne” och ”åtta meter niii–ttii–oo) från OS i Mexiko 1968.

Hans referat från VM 1958, när han tog Kurt Hamrins solomål mot Västtyskland på uppstuds, räknas som ett av de bästa i svensk sportjournalistik. Hyland var riktigt vass, framförallt i radio, och med sin tajming och sitt sinne för lättsamhet blev också det här en klassiker.

”Hon har vunnit med fyra…. tre…. sekunder komma sju sekunder…. ungefär”.

En pärla.
Precis som Toini.

/Leifby

Eftersom Ladies Night fortsätter ytterligare en säsong gör vi det också.

Hamnen i Marseille. (Foto: Fredrik Streiffert)

Under hösten har vi kickat igång inspelningen av Leifbys Big Ten säsong 2, vi fokuserar på stormatcher/derbyn ute i Europa och inspelningsschemat ser ut som följer:

Marseille.
Dortmund.
Rom.
Sevilla.
Lissabon.
Istanbul.
Moskva.
Manchester. 
Tingsryd. 

Det kan bli bra. Eftersom jag går in i ett större och viktigare projekt i februari (Vera, ska hon heta) kan det bli så att någon annan får ta de två sista resorna och att vi landar i ett Leifbys Big Ten featuring Staffan Heimerson, eller något liknande.

Marseille (OM-PSG) och Dortmund (BVB-Schalke) är avklarade, nästa stopp blir derbyt i Rom om 1,5 vecka, följt av Sevilla-Betis helgen efter.

Vad tror ni om det?

Har ni tips och idéer om saker och ting vi bör se och göra, uppdrag som ska utföras, personer och figurer vi borde träffa och ta kontakt med, så får ni hemskt gärna höra av er, antingen genom att lämna en kommentar här nedanför, eller på mejl: marcus.leifby@aftonbladet.se 

Tacksam för tips.

/Leifby

Jag har varit i Marseille i ett par dagar och spelat in ett reportage till den kommande/nya säsongen av ”Leifbys Big Ten”.

Den ljumma kvällen och platserna på Virage Nord lyfte ett ganska lamt Le Classique något snäpp och resultatet av våra dagar på Rivieran ser ni i början av nästa år.

Här hemma verkar det som att halva den manliga journalistkåren (varför är det ingen som pratar med någon av de kvinnliga kollegorna?) har suttit inlåsta på Château d’If de senaste 45 åren.

Ni som har följt mig i den här bloggen och/eller på Twitter vet att jag ofta brukar tala mig varm om Bo Hansson och jag brukar lyfta fram hans klassiska referat.

Ibland torrt underhållande (”Mild, spelar variant…Brolin. Mååååål för Sverige. 1-0. Ja, det var en bra variant.”).

Många gånger stilistiskt unikt (Dahlin… som ju faller lätt… den här gången för Kalla och då faller även domaren för det”.)

Jag har hyllat hans tjuraktighet och tvärsäkerhet.

Men nu har det gått för långt.

Det som framkommit i vår tidning de senaste dagarna, ”Svarting” uttalandet som ”råkade” sippra ut i Radiosportens webbsändning, vittnar om en rakt igenom unken människosyn. Han själv, Arne Hegerfors och andra kollegor säger att ”han inte menar någonting illa” och det må vara sant, men uttalandet som sådant är generaliserande och nedvärderande.

Punkt slut.

Bosse har också valt att stå på sig när han fått chansen att be om ursäkt. Alla som känner, har följt och/eller träffat honom under en längre tid vet att det ligger i hans natur. Han är bestämd och ibland lite tjurig. Det är oroväckande att varken han själv eller hans kollegor förstår varför han ska be om ursäkt.

Jag hoppas att den typen av vett och förståelse visar sig snart.

Väldigt snart.

Så, tycker jag illa om Bosse Hansson nu?

Nej, det gör jag inte.

Journalisten och människan Bo Hansson har fortfarande många fina sidor, men just den här som nu visas upp hade jag helst sluppit att bekanta mig med. Uttalandet och oförmågan till insikt har jag överhuvudtaget ingen förståelse för.

Jag hade helst också sluppit att se delar av det allmänna drevet som har gått de senaste dagarna. Det har varit ”gubbjävel” hit, ”bögfan” dit när folk har försökt att markera med eftertryck. Folk har uttryckt sig så illa att jag vill spy och på ett sätt som är precis lika eländigt och fel som det vi nu tar ställning emot.

*****

Radiosporten har valt att säga upp sitt kontrakt med Mats Strandberg. Det var han som släppte in Bosse i hytten. Men bara ett stenkast därifrån, i tv-huset, är Janne Gunnarsson fortfarande SVT-sportens tennisexpert. Och han sitter fortfarande och kommenterar ishockey och annan sport i Sveriges Radio Kronoberg.

Efter hans rasistiska uttalanden mot somalier i somras fick han inte bara behålla jobbet – han belönades dessutom med en OS-ackreditering. Hur i helvete kan det vara sådan skillnad mellan två bolag inom samma public service-koncern?

/Leifby

1977 drog SVT igång sina dagliga sportsändningar och sedan dess har Sportnytt varit en mycket trivsam gäst om kvällarna. Det fanns en tid då jag var så svältfödd på sport att jag bandade Sportnytt. I dag kan det gå dagar och veckor utan att jag ser ett, men det är ändå fint att det finns där och att fem, sex hundratusen ser det varje kväll.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag håller nog Christer Ulfbåge som min personlige Sportnytt-ankarfavorit. Han måste ha gjort närmare 7000 sändningar, ingen sämre än den andra, inget trams, inget flams, snabbt in, snabbt ut.

Och trots att jag har varit med ungefär sedan Sportnytts begynnelse så håller jag den här 90-talspimpade klassikervinjetten som den absolut bästa. Jag kan än i dag inte förstå varför SVT-ledningen valde att byta bort den här, den gamla loggan med ringarna eller det klassiska tv-sporttypsnittet.

Och som en liten bonus. De rikhaltiga referatens regent, Bosse Hansson, missade inte många detaljer då det begav sig. Frågan är om inte det här är det mest innehållsrika inslaget som någonsin sänts i svensk tv-sporthistoria.

Bara spjuttävlingen avhandlades alltså på följande vis:

I spjutkastning fanns sju 80-metersmän med, men ingen av dem nådde några 80 meter. Det har gått troll i spjuten för de här i år. Som hos Raimo Phil som gör 77,5 meter i det här kastet och bara blir femma. Tvåa och bäst av de stora bekanta blev Leif Lundmark med 78,96. Men det hände ändå något fantastiskt i spjut. SM:ets största knall. En saftig kille på 20 år från södra Norrland slog knock på alla 80-meters männen när han öppnade med 79,82 i första kastet. Junioren Lars Henriksson, Söderhamn, en kraftig, fartfylld bit, lyckades inte bara vinna junior-SM för en vecka sedan. Han vann senior-SM i dag, förbättrade personrekordet med fem meter, fjolårsrekordet med tolv, i en blixtrande fart och ansats.

En kraftig, fartfylld bit.

Så ska ett referat rivas av.

/Leifby

Det kom ett mejl…

(Bild: Föstemejlaren)

/Leifby

Efter träget traggel från min betagande sambo har jag nu gått med på att hon ska få bygga en fondvägg i vår lägenhet enligt följande prototyp:

Visst saknar man det gamla tv-sportentypsnittet?

Den här dumpen är plockad från pingisdokumentären ”Bragden” som SVT sände för ett tag sedan. Den berättar om en svunnen tid, då uppdateringarna vandrade hem i en telefonledning i stället för via en tweet.

Det enda som är sig likt i dag är… Mats Strandberg.

Man undrar ju; är det till och med Mats som rattar vespan?

Frågan är om det finns något annat typsnitt som framkallar så många fina minnen som just det här. Så fort jag ser det i något sammanhang tänker jag på när Jan Svanlund delade ut Lilla Sportspegel-ryggsäckar, Artur Ringart kommenterade F1, eller på en gammal VM-turnering i ishockey, då målvakterna såg ut som utespelare, isen var askgrå och pucken alltid dansande runt i det där solkiga nätet som hängde ner från ribban.

Det gör mig lite vankelmodig.

Det var bara det.

/Leifby