Arkiv för October 2012

- Sida 1 av 1

Låga löner gör inte Sverige rikt

av Ingvar Persson

Kronkursens betydelse för exportindustrin är överskattad. Det hävdar i alla fall arbetsgivarorganisationen Almegas chefsekonom Lena Hagman enligt Dagens Nyheter.

– Tidigare betydde en svagare krona att företagen kunde ta tillbaka förlorade marknadsandelar, men så fungerar det inte i dag.

Hagman medger att priset på kronor är viktigt för råvarubranscherna, men i andra branscher har importinnehållet i produkterna blivit så stort att gungor och karuseller tar ut varandra.

Industrin vill enligt Hagman inte konkurrera med priser som hålls låga av en svag krona.

– I stället försöker man höja värdet på sina produkter och samtidigt hålla nere de egna kostnaderna.

I längden blir resultatet både ökad produktivitet och snabbare utveckling. Och ett rikare Sverige.

När den politiska oppositionen försöker uttrycks samma sak brukar det heta ”Sverige ska konkurrera med kompetens, inte med låga löner”.

För det är ju så det är, precis som en rimlig kronkurs betyder anständiga löneökningar och hyggliga lägstlöner att företagen måste höja sin produktivitet och effektivitet. Och att Sverige blir rikare.

Men så uttrycker sig naturligtvis inte Almegas chefsekonom. Hon företräder trots allt den arbetsgivarorganisation som mest millitant drivit låglönespåret i svensk debatt.

Det som är sant när det gäller växelkursen är av någon anledning inte sant när det gäller lönerna, att det är genom kompetens och kvalitet och inte genom låga kostnader som svensk ekonomi kan göra landet rikt.

Ingvar Persson

Taggar Almega, Löner

Nu ska alla säga korttidsarbete

av Ingvar Persson

Ska vi gissa att morgondagen blir den dag när ledamöterna i den svenska riksdagen får lära sig ordet ”korttidsarbete”. Det låter i alla fall så när Mikael Damberg laddar upp inför morgondagens insats.

Som så mycket annat har korttidsarbete kommit in i det svenska språket från tyskan. På svenska talade vi en gång om permitteringar, men innebörden är i princip den samma. Ett system där företagen kan svara på ett plötsligt fall i efterfrågan utan att definitivt behöva göra sig av med personal.

Från 1990-talet och fram till hösten 2008 var det knappast någon i Sverige som saknade möjligheten att permittera. I vårt land räddade vi som bekant människor, inte jobb. Här skulle strukturförändringar uppmuntras, inte bromsas.

Industrikrisen blev ett slags brytpunkt. IF Metall tecknade – pressade av verkligheten – sitt krisavtal som i korthet innebar att fack och företag på vissa villkor kunde komma överens om en sänkning av arbetstiden och därmed lönen.

Enligt IF Metall själva räddade avtalet kanske 15 000 jobb.
Andra var mer kritiska.

’”Sådana krisavtal har ju till syfte att minska företagens kostnader genom att sänka inkomsterna för de anställda”, sa till exempel Livs ordförande Hans-Olof Nilsson när förbundet hade kongress 2009.

En sak var dock alla eniga om. Det hade varit bättre med ett system där också staten var delaktig, och bidrog ekonomiskt. I våras verkade det nästan som om också Anders Borg vunnits för idén.

Om Anders Borg också menade att staten skulle bidra till systemet ska jag lämna öppet. När finansministern talar om arbetsmarknadens parter låter det ofta som om han talade om enheter på departementet, där tjänstemännen har till uppgift att leverera lösningar på ministerns problem.
I vart fall pratade han plötsligt en massa om korttidsarbete. I februari tillsattes till och med en utredning.

Sedan dess har inte mycket hänt, samtidigt som siffrorna för varsel inom industrin åter sticker i väg.

Det är inte så konstigt om Damberg vill påpeka den saken i morgondagens debatt med statsministern.

Helt okomplicerat är det dock inte. Samtidigt som politikerna diskuterar korttidsarbete i riksdagen har nämligen IF Metall sagt bestämt nej till nya krisavtal. Den centrala uppgörelsen gäller inte längre och några lokala avsteg blir det inte frågan om, meddelar avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä via Dagens Arbete.

Det är inte så konstigt. Risken finns nämligen alltid att krisuppgörelser, eller korttidsarbete, i praktiken blir ett permanent sätt att gå runt kollektivavtalen eller införa konjunkturanpassad arbetstid.

Det gäller för Damberg att hålla tungan rätt i munnen i morgon.

Ingvar Persson

Bra spinn utan krav på kvinnopotter

av Ingvar Persson

”Glad och stolt” sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i går när han skulle presentera förbundens gemensamma krav inför den kommande avtalsrörelsen.

Glada och stolta är man antagligen också på LO:s pressavdelning när man i dag går igenom klippen efter gårdagens presentation. Nästan alla rubriker handlar nämligen om LO:s satsning på jämställdheten.

Det är inget dåligt spinn på en överenskommelse som rent faktiskt betyder att de jämställdhetspotter som skapat interna fackliga konflikter de tre senaste avtalsrörelserna försvinner, och som dessutom innebär att alla LO:s förbund ställer sig bakom att industrins roll som riktkarl för lönebildningen.

Det betyder inte att kvinnorna skulle vara förlorare i den överenskommelse som avtalssekreteraren Torbjörn Johansson fått förbunden att ställa sig bakom. Som lönestrukturen ser ut på svensk arbetsmarknad blir en riktig låglönesatsning också en satsning på kvinnorna.

Problemet är bara att det är precis det jämställdhetspotternas motståndare gång på gång har sagt.

Att LO den här gången tar ett större grepp, och för in föräldraförsäkringen i förhandlingarna gör det naturligtvis lättare att sätta rubriker om jämställdhet.

Men faktum kvarstår, den tydligaste nyheten i gårdagens krav är att de inte innehåller några jämställdhetspotter.

Stridsfrågan i årets avtalsrörelse kommer av allt att döma att bli en annan. De kommer – precis som till exempel Kommunalkonflikten för snart 10 år sedan – att handla om avtalens lägstalöner och därmed om löneklyftorna.

Svenskt Näringslivs Christer Ågren har redan blåst till strid. ”LO föreslår en lönemodell som tränger ut jobb”, säger han på direktörernas hemsida.

Det är så det brukar låta. I direktörernas och folkpartistiska politikers värld betyder högre löner för de sämst avlönade ofrånkomligen fler arbetslösa.

I verkligheten är sambanden förstås mer komplicerade. En rättvis fördelning av löneutrymmet är knappast ett hinder för full sysselsättning, men en förutsättning för ett bra samhälle.

Därför blir just höjningen av de lägsta lönerna den största utmaningen för de fackliga företrädarna i årets förhandlingar.

Ingvar Persson

Anställningstrygghet är en fråga om makt

av Ingvar Persson

Varje år hamnar ett antal uppsägningar i domstol. En segdragen och kostsam process för alla inblandade.

I fredags fick arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ett förslag som är tänkt att minska problemet. Utredaren Jonas Malmberg föreslår att anställda bara ska få behålla sitt jobb i ett år, även om det inte är avgjort vem som gjort fel. Dessutom ska skadestånden för arbetsgivare som fuskat sänkas, och ansvaret för att omplacera anställda minska.

Redan innan utredningen överlämnats gjorde ledarna för LO, TCO och Saco klart att de inte tänkte acceptera förslagen. Inte så konstigt, eftersom de ensidigt försvagar löntagarna och skapar rättslöshet.

I dag deklarerar Christer Ågren att också direktörerna på Svenskt Näringsliv är missnöjda, men inte av samma orsak som de fackliga ledarna. Ågren hävdar att förslagen inte går tillräckligt långt. Justeringar räcker inte, här måste hela anställningsskyddet rivas upp.

Inget konstigt i det. Precis så brukar det låta från direktörshåll. Ändå finns det anledning att granska Ågrens argumentation. Han tycks nämligen försöka säga två saker.

För det första, eftersom den anställde i dag får behålla sin tjänst så länge tvisten pågår tjänar hon och facket på att ifrågasätta uppsägningen. Det tvingar arbetsgivaren att göra upp, även om han har rätt.

Att rätten att behålla jobbet nu begränsas till ett år räcker inte enligt Ågren. Drivkraftens bakom rättsprocesserna kommer att finnas kvar.

För det andra är de skadestånd arbetsgivare som verkligen bryter mot reglerna alltför höga, enligt Ågren. En arbetsgivare som utan giltig orsak avskedat en anställd kan tvingas betala upp till 32 månadslöner, och dessutom hundratusentals kronor i processkostnader.

Bara ett fåtal svenska företag kan betala sådana summor, suckar Ågren och konstaterar att även om utredningens förslag blir verklighet kommer det att vara för dyrt att avskeda människor utan sakliga skäl.

Och det är här det blir intressant.

Om vi tar Ågrens första argument på allvar säger han ju nämligen att problemet med rätten att behålla sin anställning är att den samtidigt förhindrar rättvisan. Arbetsgivaren har inte råd att vänta ut processen, och det vet löntagarna och deras advokater.

Men samtidigt vill Ågren inte att arbetsgivare som faktiskt brutit mot reglerna – och kanske slagit en människas liv i spillror – ska behöva ta lika stort ansvar som i dag.

Det låter inte som ett system för rättssäkerhet.

Naturligtvis finns det problem med dagens anställningsskydd. Viktigast är att det är så många som inte omfattas. Tillfälliga jobb, inhyrning och entreprenader gör att las i praktiken får allt mindre betydelse.

Dessutom känner säkert de flesta med en normal umgängeskrets åtminstone några som tvärt emot reglerna förlorat sitt jobb, med fackets goda minna.

Men det är som sagt inte det direktörerna vill prata om. De vill ha hela rätten att bestämma vem som ska ha kvar sitt jobb, och vem som ska gå.

I grunden är det mycket lite som förändras. Frågan om anställningstrygghet är fortfarande en fråga om makt.

Ingvar Persson

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Kristina Jeppsson, Elvira S Barsotti och Jenny Åsell
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB