Arkiv för January 2013

- Sida 1 av 1

Borg är nog inte en så dålig förhandlare

av Ingvar Persson

Åsikten för dagen på landets liberala ledarredaktioner tycks vara att Anders Borg är en riktigt dålig förhandlare.

Det är inte så man skriver. I stället upprepar ledarsida efter ledarsida Svensk Näringslivs budskap om att ”jobbpakten” havererat därför att facken ställt orimliga och ovidkommande krav.

Men faktum kvarstår. Anders Borg verkar varken tycka att det är orimligt eller ovidkommande att knyta uppgörelsen om nya introduktionsjobb till ett tillfälligt stopp för nya försämringar av anställningsskyddet. Det är i alla fall inte det han säger.

Tvärt om talar finansministern fortfarande om att lämna anställningstryggheten i fred, alltså precis det som gör direktörerna på Storgatan så rasande.

I själva verket är det ganska enkelt. Jobbpakten handlar om att sänka lönekostnaderna för unga, men också om att erbjuda utbildning. Det blir en ny form av anställning, och det är ganska självklart att de som ska förhandla fram en sådan måste veta under vilka förutsättningar den ska fungera.
Facken måste veta vilka villkor som gäller för dagens medlemmar innan man enas om villkoren för morgondagens. Är det osäkert finns alltid risken att intressen ställs mot varandra.

I just det här fallet tangerar dessutom ett av de aktuella förslagen – lärlingsprovanställning – direkt ämnet för förhandlingarna.

Det går inte att både lagstifta och överlämna ansvaret till parterna.
Tydligen förstår Anders Borg det, och det gör nog Svenskt Näringsliv också. På Storgatan vill de helt enkelt inte ha en uppgörelse om de i stället kan få en lag.

Däremot är det – som vanligt – tveksamt vad de liberala redaktörerna begriper.

Om det finns en sak i förhandlingarna som faktiskt är ovidkommande så är det inte anställningsskyddet, utan avgifterna till A-kassan.

Inte för att det skulle vara dåligt att regeringen överger det heltokiga systemet med olika avgifter, utan därför att saken inte alls borde behöva förhandlas.

Systemet är ett misslyckande och alla är överens om att det måste skrotas. Varför ska då de fackliga organisationerna tvingas ”betala” för att få finansministern att göra det han vet att han borde?

Att Anders Borg ändå får fackliga ledare att känna att de är skyldiga honom en gentjänst den dagen vi får ett rimligare sätt att betala för a-kassan visar att han nog inte är en så dålig förhandlare, trots allt.

Ingvar Persson

När dammet lagt sig finns en läxa att lära

av Ingvar Persson
När det kommer till kritan vill inte Svenskt Näringsliv ta ansvar

Det är klart att gårdagens haveri i förhandlingarna om en jobbpakt mot ungdomsarbetslösheten har rört upp en del damm. Alla skyller just nu på varandra, och något annat borde vi kanske inte vänta oss.

Mest trängda tycks trots allt Svenskt Näringsliv vara. Christer Ågren har verkligen levererat en del ganska märkliga förklaringar de senaste timmarna.

För det första verkar det som Ågren menar att LO – eller i vart fall några av LO:s förbund – egentligen aldrig ville göra upp med en moderat minister, och därför ställt orimliga krav.

Det måste i så fall ha varit en ganska misslyckad taktik. Anders Borg tycks ju ha varit beredd att acceptera LO:s förhandlingskrav.

För det andra vill Ågren och Svenskt Näringsliv inte acceptera att ett avtal också borde innebära en paus i politikernas ingrepp i anställningsskyddet. Det kan man naturligtvis tycka, men det går nog inte att hävda att inte anställningsskyddet skulle hänga samman med frågan om att skapa praktikplatser för unga.

Facken kan knappast skriva ett avtal om praktiklöner för unga, om regeringen samtidigt gör det lättare att ersätta dagens anställda med ny, subventionerade, personal.

Sanningen är nog att Svenskt Näringsliv visat att när det verkligen gäller är organisationen inte vuxen att axla ansvaret som en part i en stor samhällsuppgörelse.

Det är dessvärre inte första gången.

När konflikten i Vaxholm visade att grundläggande förhållanden på den svenska arbetsmarknaden hotades kunde Svenskt Näringsliv ha valt att försvara den svenska modellen tillsammans med facken. Så gjorde till exempel arbetsgivarna i vårt grannland Danmark.

I stället finansierade Svenskt Näringsliv rättsprocessen mot de svenska reglerna, och vi fick EU-domstolens dom i Lavalmålet och de problem som följt i dess spår.

När diskussionerna om ett nytt huvudavtal skulle avslutas 2009 efter över ett års förhandlingar kunde Svenskt Näringsliv ha nått en uppgörelse om ett modernt avtal för att ersätta Saltsjöbadsöverenskommelsen från 1938.

I stället valde direktörerna att stranda, därför att de inte fick igenom ett uttunnat anställningsskydd och en begränsad strejkrätt.

Och nu alltså ett avhopp från jobbpakten.

Det kan finnas flera förklaringar till Svenskt Näringslivs impotens.

Att organisationens ledning tillsammans med Centerpartiets programgrupp framstår som det sista tillhållet för den fundamentalistiska tron på den ohämmade marknadens välsignelse är en. Att det finns starka arbetsgivarkrafter som egentligen inte vill se ett starkare Svenskt Näringsliv en annan.

Men oavsett orsaken måste den politiker som vill framstå som en samlande kraft för samhället dra en del slutsatser, och den viktigaste är att det inte är någon idé att betrakta Svenskt Näringsliv som en partner.

De som vill hitta allierade i näringslivet får söka sig någon annan stans, till representanter för branscher eller till riktiga företagsledare med en personlig trovärdighet.

Det blir läxan för Anders Borg, och så småningom kanske också för Stefan Löfven.

Ingvar Persson

Dumt att bråka med elektrikerna

av Ingvar Persson

Det finns en del saker som inte förändras, och en av de sakerna tycks vara förhållandet mellan Elektriska installatörsorganisationen och Elektrikerförbundet. Det brukar vara stormigt, och i dag blåser det rejält.

I alla fall varslar elektrikerna om stridsåtgärder. Från den första april tänker förbundet bland annat blockera arbetet på landets pappersbruk och på Facebooks storbygge i Luleå.

Ämnet för oenigheten är klassisk. Det handlar om det avtal som säger att elarbetsgivarna – precis som de flesta andra arbetsgivare i landet – ska hjälpa till att samla in fackföreningsavgiften, och indirekt också om ackordssystemet.

Byggbranschens ackordssystem och de granskningsavgifter det kräver har varit föremål för mycket bråk, inte minst juridiskt. För snart sex år sedan förlorade Byggnads ett mål om ett liknande system i Europadomstolen, och i höstas bestämde Arbetsdomstolen att inte heller elbranschens system dög.

Elektrikerna är villiga att diskutera hur avgifterna ska vara utformade. Något som inte imponerar på arbetsgivarna.

– Arbetsgivarna kan inte betala för facklig verksamhet, säger Åsa Kjellberg Kahn på Elinstalatörerna.

Det är förstås struntprat. Fackföreningsavgiften dras från de anställdas löner – liksom kostnaderna för ackordssystemet – och det vet förstås Åsa Kjellberg Kahn.

Snarare är det nog som elektrikerförbundets förhandlingschef Ronny Wenngren säger, att arbetsgivarna vill göra det svårare för facket att få medlemmar.

Frågan är ändå om inte arbetsgivarna valt att mucka med fel gäng, igen.
Från Svenskt Näringsliv och deras kumpaner kan vi säkert vänta oss de vanliga vredesutbrotten mot Elektrikerna och deras ”oansvariga” sätt att gripa till konflikt i tid och otid.

Sanningen är ju att elektrikernas hot brukar bita, och att det antagligen kommer att göra det den här gången också. Pappersbruk och storbyggen vill knappast stoppa produktionen därför att några elektrikerarbetsgivare vill statuera ett exempel.

Tipset blir att elföretagen kommer att fortsätta att samla in fackavgifterna åt sina anställda, och att arbetsgivarna tvingas till en kompromiss innan det är dags att tänka på aprilskämt.

Borgs okunskap är monumental

av Ingvar Persson
Foto: Carl-Johan Friman Regeringskansliet

I dagen Aftonbladet avslöjar Elisabeth Marmorstein och Pär Karlsson att Anders Borg kastat in ett nytt krav i samtalen om en jobbpakt. Borg vill att parterna sluter ett nytt huvudavtal.

Det är faktiskt så dumt att man tar sig för pannan.

Ett nytt huvudavtal är faktiskt ingen liten sak. När parterna 2007 senast påbörjade ett försök att modernisera uppgörelsen från 1938 fanns unika förutsättningar. På i stort sett alla poster fanns gamla veteraner med lite att förlora, men en önskan om att sätta ett spår i historien.

Dessutom fanns en ömtåligt men fungerande ordning för lönebildning som faktiskt kunde utgöra basen för en förhandlingsordning.

Ändå misslyckades hela projektet. Känslan den gången var att framför allt arbetsgivarnas förhandlare inte fick det slutgiltiga mandatet.

I dag är förhållandena helt annorlunda. Personerna är – med Urban Bäckström som undantag – andra. Men framför allt är löneförhandlingarnas verklighet en annan. Sedan 2007 har den nödvändiga samordningen skakat varje gång det varit aktuellt att sluta nya avtal.

År 2007 var det arbetsgivarnas samordning som föll sönder sedan Svensk Handel skrivit ett avtal de andra direktörerna inte ville acceptera. År 2010 havererade samarbetet mellan arbetare och tjänstemän i Facken inom Industrin sedan Unionen och Sveriges Ingenjörer undertecknat ett avtal utan IF Metall.

Och 2011 slutligen, sprack samordningen mellan förbunden i LO på frågan om jämställdhetspotter.

Nu, inför årets löneförhandlingar, är det äntligen ordning i leden.
Hur kan Anders Borg ens föreställa sig att det skulle vara tillfället att kasta upp allt i luften och börja prata om ett nytt huvudavtal? Hur kan han föreställa sig att han, från sin bekväma post på finansdepartementet, ska avgöra när det är dags att lägga upp de verkligt svåra frågorna på förhandlingsbordet?

Inte så lite av storhetsvansinne kan antagligen förklara något, men inte allt. För Anders Borgs totala tondövhet krävs dessutom en nästan monumental okunskap om hur partsrelationerna på arbetsmarknaden fungerar i verkligheten.

Men just det borde vi kanske inte bli förvånade över.

Åt den som har skall vara givet

av Ingvar Persson

På något sätt känns det typiskt att Kalmar tingsrätt inte vill pröva om den polske djurparkarbetaren Marcin Wilk blivit diskriminerad av sin arbetsgivare, Ölands djurpark.

Att det dessutom sker på grund av en formalitet känns nästan ännu mer typiskt.

Just Ölands djurpark har de senaste månaderna figurerat som ett av de värsta exemplen på hur skrupellösa arbetsgivare utnyttjar anställda från länder utanför Sverige. Rapporterna har inte bara handlat om de vanliga, underbetalning och orimliga arbetstider, utan dessutom om mat som varit avsedd för djuren och en usel behandling.

Det hade kunnat vara en sedelärande berättelse för de liberaler som tror att fri lönesättning och ett minimum av regler är universalreceptet mot utnyttjande av människor.

Wilk, som arbetade på djurparken under maj 2011, upplevde i alla fall behandlingen som diskriminering. I januari 2012 stämde han arbetsgivaren och krävde ett rejält tilltaget skadestånd.

Det får han alltså inte. Enligt tingsrätten är eventuella brott preskriberade, och för Wilks återstår nu att betala rättegångskostnaderna på drygt 100 000 kronor.

Det är svårt att skaka av sig känslan att reglerna – när det verkligen kommer till kritan – alltid är skrivna så att det är den som utsätts för diskriminering som råkar värst ut.

Ingvar Persson

Nolltolerans mot dödsolyckor

av Ingvar Persson

I dag har IF Metall lämnat över drygt 33 000 namn till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. De högst rimliga kraven är en nolltolerans mot dödsolyckor på arbetsplatserna och rimliga resurser till arbetsmiljöarbetet.

Innan besöket hos ministern höll Anders Ferbe och hans medarbetare presslunch på förbundskontoret. De kunde bland annat redovisa en del skrämmande siffror.

Sedan 2006 har 50 personer dödats på arbetsplatser inom IF Metalls avtalsområde. Mellan 2009 och 2011 ökade antalet allvarliga arbetsplatsolyckor – dit räknas olyckor som leder till mer än 30 dagars sjukskrivning – med 38 procent.

Under förbundets nästan 1 200 skyddsronder förra året saknade sju av tio arbetsplatser riskbedömningar för den psykosociala arbetsmiljön. När det handlar om de fysiska riskerna saknar fyra av tio företag en riktig bedömning.

Ferbe talade gärna om det politiska ansvaret i dag. Det är inte så konstigt. En av Sven-Otto Littorins första åtgärder var att lägga ner Arbetslivsinstitutet, och därmed beröva Sverige en samlad kunskap om utvecklingen på arbetsmarknaden. Dessutom har resurserna till Arbetsmiljöinspektionen bit för bit bantats bort.

Sannolikt är det en förklaring till att arbetet för en bättre arbetsmiljö stannat av. Men kanske inte den viktigaste.

Enligt IF Metall handlar nämligen många av olyckorna också om organisationen av arbetet. Och det är knappast statens ansvar.

Allt fler av dem som jobbar inom industrin har inga traditionella anställningar. Det handlar om tillfällig personal, om inhyra och om entreprenörer.

Den verkligheten är skyddsorganisationen helt enkelt inte byggd för.
Lägg dessutom till att det faktiskt helt saknas skyddsombud på nästan 40 procent av arbetsplatserna inom industrin så är det klart att skyddsarbetet inte fungerar.

Den svenska modellen på arbetsmarknaden är byggd på fasta anställningar, gärna på större arbetsplatser. Det gäller löneförhandlingarna och det fackliga medlemskapet, men det gäller också arbetsmiljön.

Vem ska sitta i skyddskommittén om det är inhyrda entreprenörer som gör de farligaste och mest utsatta jobben?

Den utmaningen återstår nog för facken att möta, och det gäller inte minst IF Metall.

Å andra sidan kan man förstås fråga sig när behovet av ett Arbetslivsinstitut varit större?

Ingvar Persson

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Fred Balke och Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB