Arkiv för November 2012

- Sida 1 av 1

Låt inte Borg bestämma dagordningen

av Ingvar Persson

I måndags ställde sig LO-styrelsen bakom bakom försöken att upprätta en ”jobbpakt” med arbetsgivarna och regeringen.

Inget ont i det, även om det nog är klokt att inte överdriva vilka effekter en yrkesintroduktion kommer att få i praktiken. Erfarenheterna – också från branscher där system med lärlingar har funnits länge – visar hur svårt det i praktiken. Och när det gäller IF Metalls avtal som är själva förebilden i samtalen har det praktiska utfallet knappast motsvarat all uppmärksamhet det fått.

Men som sagt, skulle samtalen leda till att i alla fall några ungdomar kommer in på arbetsmarknaden vore det utmärkt.

LO-styrelsens uppmuntran är alltså varken kontroversiellt eller överraskande. Det är det däremot att LO allt mer kopplar samman frågan om jobbpakten med a-kassan. Det framgår till exempel när Arbetet pratar med LO-ledningen.

Det har hela tiden varit Anders Borgs ingång i förhandlingarna. För att ta bort den orättvisa avgiften till försäkringen har han krävt att ”parterna” ska lösa problem åt honom. Ungdomsarbetslösheten har hela tiden stått högt på listan.

När jag talat med fackliga ledare har de gång på gång underkänt perspektivet. Ungdomsarbetslösheten är ett gemensamt problem, men det har inget med Borgs sabotage mot a-kassan att göra.

Raden av arbetslösa ungdomar räcker som motiv för en jobbpakt. Kraven på en rättvis arbetslöshetsförsäkring skulle däremot inte vara förhandlingsbart.

Som TCO:s Eva Nordmark skrev i mitten av november: ”De differentierade avgifterna har varit ett misstag redan från början och bör därför avskaffas oavsett hur samtalen fortlöper”.

Ändå låter LO-ledningen allt oftare som om regeringens försiktiga tillnyktring skulle vara ett skäl till en uppgörelse om ungdomarna.

Det ser ut som om man allt mer accepterat Anders Borgs sätt att se på verkligheten. Frågan är om det verkligen är så klokt.

 

 

Lönesänkningarna håller på att skena

av Ingvar Persson

Det känns på något sätt tidstypiskt att den första fackliga kommentar jag hittar till det krisavtal IF Metall i Luleå och Borlänge i dag träffade med företaget faktiskt handlar om SAS.

”Vårt avtal ska absolut inte jämföras med SAS-avtalet, säger järnbruksklubbens ordförande i Luleå, Bert Johansson, till Dagens Arbete.

Johansson tycker inte heller att det avtal han undertecknat ska jämföras med krisuppgörelsen från 2009. Här gäller ju saken ett åtgärdspaket.

Nu lär facket på SSAB få leva med att deras avtal jämförs med både SAS och krisavtalen från 2009. Det handlar trots allt om att rädda jobb genom att de anställda accepterar att få mindre betalt – låt vara för mindre arbete.

Samtidigt innebär uppgörelsen att alla varsel på SSAB skjuts upp i sex månader, och att inga nya får läggas så länge avtalet gäller. För många som de senaste veckorna fruktat för sina jobb är det antagligen en lättnad.

Jag tänker inte sätta mig till doms över SSAB-anställdas beslut att acceptera avtalet.

Ännu är det bara i Luleå avtalet är i hamn. De andra klubbarna i koncernen tar ställning de närmaste dagarna.

IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä har tidigare varit hård i sin kritik av planerna på nya krisavtal.

Just nu är avtalet på SSAB nog mest en huvudvärk för IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä. Inte nog med att han nu tvingas genomföra ännu en avtalsrörelse i skuggan av varsel och uppsägningar. Det kommer dessutom att bli en massa prat om sänkta löner.

I dag hävdar IF Metall på hemsidan att uppgörelsen i Luleå inte strider mot det centrala kollektivavtalet, och det skulle förstås vara mig främmande att ifrågasätta den tolkningen. Om IF Metall centralt hävdar att det går bra att göra som man gjort i Luleå så går det också bra.

Vem skulle ifrågasätta den saken?

Samtidigt är det lite svårt att få ihop uppgörelsen med förbundets kompromisslösa syn på nya krisavtal – inte minst på SSAB – de senaste veckorna. Det går inte riktigt att komma ifrån känslan att förbundsledningen fått ta skeden i vacker hand, hellre än att bli överkörda av en verklighet som ändå inte låter sig stoppas.

Det var nog för övrigt ungefär så det gick till också 2009.

Det finns som sagt ingen anledning att sätta sig till doms över SSAB-uppgörelsen. På sätt och vis demonstrerar det kanske till och med att det länge funnits ett behov av något slags permitteringsordning i svensk ekonomi. I dagens superslimmade organisationer blir kostnaderna för konjunktursvängningarna helt enkelt för höga.

Sedan är det en annan sak att det är orimligt att de anställda själva ska bära en så stor del av ansvaret, eller att samhället och politiken ska kunna stå vid sidan och titta på.

Och det är kanske det som är problemet, särskilt om utvecklingen får skena.

Och frågan är om det inte är det som håller på att hända.

Det borde faktiskt inte bara vara IF Metalls avtalssekreterare som känner lite huvudvärk.

Visst strider SAS-uppgörelsen mot den svenska modellen

av Ingvar Persson

Det verkar som om finansmarknadsminister Peter Norman personligen dirigerat ledningen för SAS genom de senaste veckornas kaos. I vart fall har han villigt försvarat bolagets sätt att sköta saken. Han har dessutom gjort det med något som tycks vara uppbackning från oppositionen.

Frågan är om Norman egentligen begriper vad han samtidigt kan ha gjort med arbetsmarknaden?

Eller om Socialdemokraterna inser vilket pris stödet för finansmarknadsministern kan komma att få?

Bolaget använt sig av en förhandlingstaktik som skulle ha kunnat vara hämtad ur TV-serien Sopranos. Ett erbjudande det inte går att tacka nej till, helt enkelt.

Att hänvisa sin motpart till tomma kontorslokaler och trasiga toaletter under nattmanglingar är kanske inte ett brott mot den svenska modellen, men det är definitivt inte god förhandlingssed.

SAS har dessutom brutit mot en grundregel på arbetsmarknaden, den att träffade kollektivavtal gäller.
Kollektivavtal innebär fredsplikt. De anställda får inte strejka, arbetsgivarna får inte lockouta. Det är ett slags balans.

Om arbetsgivarna när som helst – med hänvisning till sina ekonomiska problem – kan säga upp avtalet och kräva lönesänkningar skulle den balansen brytas.

Det är faktiskt ett hot mot den svenska förhandlingsmodellen.

För det tredje måste vi fråga oss om inte SAS-uppgörelsen utmanar något ännu mer grundläggande i det svenska samhället, tron att strukturomvandling inte ska förhindras.

Normans argument har hela tiden varit att alternativet till bolagsledningens ultimatum skulle ha varit konkurs, en tanke som nu bland annat upprepas av Svenskt Näringslivs Urban Bäckström.

Det gör inte SAS unikt. Varje företag som pressas i konkurrensen kan säga att det beror på de anställdas löner. Men det är fel sätt att se på saken.

Krisbranscher och företag ska inte räddas genom sänkta löner. De ska – i alla fall i princip – lämna plats för andra, som kan betala anständigt. Nu välter av regeringens ministrar hela det resonemanget, i alla fall när det gäller SAS. Och oppositionens invänd.

Andra arbetsgivare har redan begärt att få gå i SAS fotspår. Både arbetsmarknadens parter och svenska politiker kommer att tvingas förhålla sig till SAS-uppgörelsen. Den ritar om kartan.

Var det verkligen det Peter Norman, eller Socialdemokraterna, ville?

Normans roll i SAS-affären

av Ingvar Persson

I måndags presenterade SAS-direktören Rickard Gustafson sina planer för att rädda bolaget, bland annat ett ultimatum om lönesänkningar.

Då talades det om lönesänkningar på mellan 12 och 15 procent.

Själv skulle Gustafson sänka sin lön med en femtedel, 20 procent.

Nu, med knappt fyra dygn till det avgörande styrelsemötet har bolagsledningen kallat till sig facken, och siffrorna som läckt ut från Unionen avslöjar att det kan bli ännu värre.

Det verkar som SAS direktörerna tillämpar sin egen variant av krontalsförhandlingar, och då blir ju inte 15 procent på en flygvärdinnelön så mycket.

Enligt Unionen skulle lönen för den timanställda kabinpersonalen nästan halveras, till 80 kronor i timmen.

SAS informationsavdelning håller inte riktigt med om beräkningarna, men ska sanningen fram låter försöken att förklara vad budet egentligen betyder lite krystade.

Hur det än är med den saken är det nog något slags historia som skrivs när svenska fackliga representanter sitter och förhandlar ett ultimatum om lönesänkningar.

Frågan jag ställde i måndag, om det skulle bli LO-samordningen eller SAS-ultimatum som skulle göra djupast spår i den svenska arbetsmarknaden, återstår fortfarande att besvara.

Det gör också frågan om vilken roll Peter Norman som representant för den största ägaren egentligen spelat för SAS-ledningen sätt att agera?

Dessutom undrar jag om Rickard Gustafson verkligen tänkt sig att få fram ett färdigt förhandlingsresultat till på söndag förmiddag? Och om bolagsledningen verkligen tänker fullfölja sitt ultimatum.

I så fall borde nog räddningsplanen kunna dödförklaras redan i dag.

Måndag den 12:e – en dag att minnas

av Ingvar Persson

Frågan är vilket märke måndagen den 12 november kommer att lämna i den svenska arbetsmarknadshistorien.

Å ena sidan presenterade fackliga företrädare – först från industrin och sedan från LO – sina avtalskrav.

”Modesta”, var den beskrivning IF Metalls Anders Ferbe ville använda.
Enligt Arbetet är han en av dem som försökt hålla tillbaka.

Framför allt var dock de fackliga utspelen en uppvisning i enighet, och i en vilja att återgå till den ordning som gällt sedan det första industriavtalet träffades. Samarbete mellan facken inom industrin, och samordning för den övriga av arbetsmarknaden genom LO. Exportindustrin som norm för lönebildningen på hela arbetsmarknaden.

Naturligtvis muttrade arbetsgivarna.

”Alldeles för högt”, sa till exempel Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten i årets mest förväntade kommentar.

Rimligen uppfattar ändå direktörerna på Storgatan signalen. Efter förra årets kaos skickar den fackliga rörelsen en inbjudan till ordnade och ansvarsfulla förhandlingar om lönerna på hela arbetsmarknaden.

Å andra sidan var gårdagen också dagen då SAS presenterade sitt väldiga besparingspaket. Uppsägningar av hundratals medarbetare och utförsäljning av verksamhet och tillgångar – bolaget tänker till och med sälja flygplanens motorer. Men framför allt handlade rapporteringen om kravet på sänkta löner för de anställda.

Omkring 15 procent måste lönerna ner, enligt bolagsledningen. Och chefen Rickard Gustafson gjorde klart att det inte handlade om något öppet förslag.

– Det finns faktiskt ingen annan väg, förklarade han.

Ett ultimatum, med andra ord. De fackliga organisationerna fick en vecka på sig att acceptera.

Jag kan faktiskt inte påminna mig att några löntagare i Sverige ställts inför ett sådant val. Gå med på direkta lönesänkningar, annars lägger vi ner.

Upprördheten var också stor bland de fackliga ledare som uttalade sig.

Nu väntar en veckas chickenrace. Det är svårt att se att de fackliga organisationerna ska kunna acceptera det ultimatum de ställts inför. De lokala klubbarna har helt enkelt inte den makten.

Det är lika svårt att se hur bolagsledningen ska kunna backa från sina ultimativa krav. I synnerhet som ägarna – till exempel den svenska regeringen – tycks stå bakom hela planen.

En sak är i alla fall klar. Skulle SAS lyckas med sitt försök att ställa de anställda inför fullbordat faktum så kommer det inte att bli sista gången svenska löntagare ställs inför valet att acceptera lönesänkningar eller förlora jobbet.

Ingvar Persson

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Alex Rodriguez, Annika Panas
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB