Varje år hamnar ett antal uppsägningar i domstol. En segdragen och kostsam process för alla inblandade.

I fredags fick arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ett förslag som är tänkt att minska problemet. Utredaren Jonas Malmberg föreslår att anställda bara ska få behålla sitt jobb i ett år, även om det inte är avgjort vem som gjort fel. Dessutom ska skadestånden för arbetsgivare som fuskat sänkas, och ansvaret för att omplacera anställda minska.

Redan innan utredningen överlämnats gjorde ledarna för LO, TCO och Saco klart att de inte tänkte acceptera förslagen. Inte så konstigt, eftersom de ensidigt försvagar löntagarna och skapar rättslöshet.

I dag deklarerar Christer Ågren att också direktörerna på Svenskt Näringsliv är missnöjda, men inte av samma orsak som de fackliga ledarna. Ågren hävdar att förslagen inte går tillräckligt långt. Justeringar räcker inte, här måste hela anställningsskyddet rivas upp.

Inget konstigt i det. Precis så brukar det låta från direktörshåll. Ändå finns det anledning att granska Ågrens argumentation. Han tycks nämligen försöka säga två saker.

För det första, eftersom den anställde i dag får behålla sin tjänst så länge tvisten pågår tjänar hon och facket på att ifrågasätta uppsägningen. Det tvingar arbetsgivaren att göra upp, även om han har rätt.

Att rätten att behålla jobbet nu begränsas till ett år räcker inte enligt Ågren. Drivkraftens bakom rättsprocesserna kommer att finnas kvar.

För det andra är de skadestånd arbetsgivare som verkligen bryter mot reglerna alltför höga, enligt Ågren. En arbetsgivare som utan giltig orsak avskedat en anställd kan tvingas betala upp till 32 månadslöner, och dessutom hundratusentals kronor i processkostnader.

Bara ett fåtal svenska företag kan betala sådana summor, suckar Ågren och konstaterar att även om utredningens förslag blir verklighet kommer det att vara för dyrt att avskeda människor utan sakliga skäl.

Och det är här det blir intressant.

Om vi tar Ågrens första argument på allvar säger han ju nämligen att problemet med rätten att behålla sin anställning är att den samtidigt förhindrar rättvisan. Arbetsgivaren har inte råd att vänta ut processen, och det vet löntagarna och deras advokater.

Men samtidigt vill Ågren inte att arbetsgivare som faktiskt brutit mot reglerna – och kanske slagit en människas liv i spillror – ska behöva ta lika stort ansvar som i dag.

Det låter inte som ett system för rättssäkerhet.

Naturligtvis finns det problem med dagens anställningsskydd. Viktigast är att det är så många som inte omfattas. Tillfälliga jobb, inhyrning och entreprenader gör att las i praktiken får allt mindre betydelse.

Dessutom känner säkert de flesta med en normal umgängeskrets åtminstone några som tvärt emot reglerna förlorat sitt jobb, med fackets goda minna.

Men det är som sagt inte det direktörerna vill prata om. De vill ha hela rätten att bestämma vem som ska ha kvar sitt jobb, och vem som ska gå.

I grunden är det mycket lite som förändras. Frågan om anställningstrygghet är fortfarande en fråga om makt.

Ingvar Persson