I måndags ställde sig LO-styrelsen bakom bakom försöken att upprätta en ”jobbpakt” med arbetsgivarna och regeringen.

Inget ont i det, även om det nog är klokt att inte överdriva vilka effekter en yrkesintroduktion kommer att få i praktiken. Erfarenheterna – också från branscher där system med lärlingar har funnits länge – visar hur svårt det i praktiken. Och när det gäller IF Metalls avtal som är själva förebilden i samtalen har det praktiska utfallet knappast motsvarat all uppmärksamhet det fått.

Men som sagt, skulle samtalen leda till att i alla fall några ungdomar kommer in på arbetsmarknaden vore det utmärkt.

LO-styrelsens uppmuntran är alltså varken kontroversiellt eller överraskande. Det är det däremot att LO allt mer kopplar samman frågan om jobbpakten med a-kassan. Det framgår till exempel när Arbetet pratar med LO-ledningen.

Det har hela tiden varit Anders Borgs ingång i förhandlingarna. För att ta bort den orättvisa avgiften till försäkringen har han krävt att ”parterna” ska lösa problem åt honom. Ungdomsarbetslösheten har hela tiden stått högt på listan.

När jag talat med fackliga ledare har de gång på gång underkänt perspektivet. Ungdomsarbetslösheten är ett gemensamt problem, men det har inget med Borgs sabotage mot a-kassan att göra.

Raden av arbetslösa ungdomar räcker som motiv för en jobbpakt. Kraven på en rättvis arbetslöshetsförsäkring skulle däremot inte vara förhandlingsbart.

Som TCO:s Eva Nordmark skrev i mitten av november: ”De differentierade avgifterna har varit ett misstag redan från början och bör därför avskaffas oavsett hur samtalen fortlöper”.

Ändå låter LO-ledningen allt oftare som om regeringens försiktiga tillnyktring skulle vara ett skäl till en uppgörelse om ungdomarna.

Det ser ut som om man allt mer accepterat Anders Borgs sätt att se på verkligheten. Frågan är om det verkligen är så klokt.