Det känns på något sätt tidstypiskt att den första fackliga kommentar jag hittar till det krisavtal IF Metall i Luleå och Borlänge i dag träffade med företaget faktiskt handlar om SAS.

”Vårt avtal ska absolut inte jämföras med SAS-avtalet, säger järnbruksklubbens ordförande i Luleå, Bert Johansson, till Dagens Arbete.

Johansson tycker inte heller att det avtal han undertecknat ska jämföras med krisuppgörelsen från 2009. Här gäller ju saken ett åtgärdspaket.

Nu lär facket på SSAB få leva med att deras avtal jämförs med både SAS och krisavtalen från 2009. Det handlar trots allt om att rädda jobb genom att de anställda accepterar att få mindre betalt – låt vara för mindre arbete.

Samtidigt innebär uppgörelsen att alla varsel på SSAB skjuts upp i sex månader, och att inga nya får läggas så länge avtalet gäller. För många som de senaste veckorna fruktat för sina jobb är det antagligen en lättnad.

Jag tänker inte sätta mig till doms över SSAB-anställdas beslut att acceptera avtalet.

Ännu är det bara i Luleå avtalet är i hamn. De andra klubbarna i koncernen tar ställning de närmaste dagarna.

Just nu är avtalet på SSAB nog mest en huvudvärk för IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä. Inte nog med att han nu tvingas genomföra ännu en avtalsrörelse i skuggan av varsel och uppsägningar. Det kommer dessutom att bli en massa prat om sänkta löner.

I dag hävdar IF Metall på hemsidan att uppgörelsen i Luleå inte strider mot det centrala kollektivavtalet, och det skulle förstås vara mig främmande att ifrågasätta den tolkningen. Om IF Metall centralt hävdar att det går bra att göra som man gjort i Luleå så går det också bra.

Vem skulle ifrågasätta den saken?

Samtidigt är det lite svårt att få ihop uppgörelsen med förbundets kompromisslösa syn på nya krisavtal – inte minst på SSAB – de senaste veckorna. Det går inte riktigt att komma ifrån känslan att förbundsledningen fått ta skeden i vacker hand, hellre än att bli överkörda av en verklighet som ändå inte låter sig stoppas.

Det var nog för övrigt ungefär så det gick till också 2009.

Det finns som sagt ingen anledning att sätta sig till doms över SSAB-uppgörelsen. På sätt och vis demonstrerar det kanske till och med att det länge funnits ett behov av något slags permitteringsordning i svensk ekonomi. I dagens superslimmade organisationer blir kostnaderna för konjunktursvängningarna helt enkelt för höga.

Sedan är det en annan sak att det är orimligt att de anställda själva ska bära en så stor del av ansvaret, eller att samhället och politiken ska kunna stå vid sidan och titta på.

Och det är kanske det som är problemet, särskilt om utvecklingen får skena.

Och frågan är om det inte är det som håller på att hända.

Det borde faktiskt inte bara vara IF Metalls avtalssekreterare som känner lite huvudvärk.