Frågan är vilket märke måndagen den 12 november kommer att lämna i den svenska arbetsmarknadshistorien.

Å ena sidan presenterade fackliga företrädare – först från industrin och sedan från LO – sina avtalskrav.

”Modesta”, var den beskrivning IF Metalls Anders Ferbe ville använda.
Enligt Arbetet är han en av dem som försökt hålla tillbaka.

Framför allt var dock de fackliga utspelen en uppvisning i enighet, och i en vilja att återgå till den ordning som gällt sedan det första industriavtalet träffades. Samarbete mellan facken inom industrin, och samordning för den övriga av arbetsmarknaden genom LO. Exportindustrin som norm för lönebildningen på hela arbetsmarknaden.

Naturligtvis muttrade arbetsgivarna.

”Alldeles för högt”, sa till exempel Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten i årets mest förväntade kommentar.

Rimligen uppfattar ändå direktörerna på Storgatan signalen. Efter förra årets kaos skickar den fackliga rörelsen en inbjudan till ordnade och ansvarsfulla förhandlingar om lönerna på hela arbetsmarknaden.

Å andra sidan var gårdagen också dagen då SAS presenterade sitt väldiga besparingspaket. Uppsägningar av hundratals medarbetare och utförsäljning av verksamhet och tillgångar – bolaget tänker till och med sälja flygplanens motorer. Men framför allt handlade rapporteringen om kravet på sänkta löner för de anställda.

Omkring 15 procent måste lönerna ner, enligt bolagsledningen. Och chefen Rickard Gustafson gjorde klart att det inte handlade om något öppet förslag.

– Det finns faktiskt ingen annan väg, förklarade han.

Ett ultimatum, med andra ord. De fackliga organisationerna fick en vecka på sig att acceptera.

Jag kan faktiskt inte påminna mig att några löntagare i Sverige ställts inför ett sådant val. Gå med på direkta lönesänkningar, annars lägger vi ner.

Upprördheten var också stor bland de fackliga ledare som uttalade sig.

Nu väntar en veckas chickenrace. Det är svårt att se att de fackliga organisationerna ska kunna acceptera det ultimatum de ställts inför. De lokala klubbarna har helt enkelt inte den makten.

Det är lika svårt att se hur bolagsledningen ska kunna backa från sina ultimativa krav. I synnerhet som ägarna – till exempel den svenska regeringen – tycks stå bakom hela planen.

En sak är i alla fall klar. Skulle SAS lyckas med sitt försök att ställa de anställda inför fullbordat faktum så kommer det inte att bli sista gången svenska löntagare ställs inför valet att acceptera lönesänkningar eller förlora jobbet.

Ingvar Persson