Det verkar som om finansmarknadsminister Peter Norman personligen dirigerat ledningen för SAS genom de senaste veckornas kaos. I vart fall har han villigt försvarat bolagets sätt att sköta saken. Han har dessutom gjort det med något som tycks vara uppbackning från oppositionen.

Frågan är om Norman egentligen begriper vad han samtidigt kan ha gjort med arbetsmarknaden?

Eller om Socialdemokraterna inser vilket pris stödet för finansmarknadsministern kan komma att få?

Bolaget använt sig av en förhandlingstaktik som skulle ha kunnat vara hämtad ur TV-serien Sopranos. Ett erbjudande det inte går att tacka nej till, helt enkelt.

Att hänvisa sin motpart till tomma kontorslokaler och trasiga toaletter under nattmanglingar är kanske inte ett brott mot den svenska modellen, men det är definitivt inte god förhandlingssed.

SAS har dessutom brutit mot en grundregel på arbetsmarknaden, den att träffade kollektivavtal gäller.
Kollektivavtal innebär fredsplikt. De anställda får inte strejka, arbetsgivarna får inte lockouta. Det är ett slags balans.

Om arbetsgivarna när som helst – med hänvisning till sina ekonomiska problem – kan säga upp avtalet och kräva lönesänkningar skulle den balansen brytas.

Det är faktiskt ett hot mot den svenska förhandlingsmodellen.

För det tredje måste vi fråga oss om inte SAS-uppgörelsen utmanar något ännu mer grundläggande i det svenska samhället, tron att strukturomvandling inte ska förhindras.

Normans argument har hela tiden varit att alternativet till bolagsledningens ultimatum skulle ha varit konkurs, en tanke som nu bland annat upprepas av Svenskt Näringslivs Urban Bäckström.

Det gör inte SAS unikt. Varje företag som pressas i konkurrensen kan säga att det beror på de anställdas löner. Men det är fel sätt att se på saken.

Krisbranscher och företag ska inte räddas genom sänkta löner. De ska – i alla fall i princip – lämna plats för andra, som kan betala anständigt. Nu välter av regeringens ministrar hela det resonemanget, i alla fall när det gäller SAS. Och oppositionens invänd.

Andra arbetsgivare har redan begärt att få gå i SAS fotspår. Både arbetsmarknadens parter och svenska politiker kommer att tvingas förhålla sig till SAS-uppgörelsen. Den ritar om kartan.

Var det verkligen det Peter Norman, eller Socialdemokraterna, ville?