Roger Mörtvik från TCO, Gunnar Wetterberg från Saco och Ola Pettersson från LO kräver tillsammans att staten ska betala för ett ordentligt lyft av lärarnas löner.

Argumenten är förstås övertygande. Om skolresultaten ska förbättras behövs duktiga lärare, och det kommer att kosta. Lärarlönerna har halkat efter i årtionden, och att rätta till det kommer att kosta miljarder.
Dock inte fler än till exempel den subventionerade momsen på restaurangbesök.

Dessutom har staten varit lärarnas arbetsgivare under en stor del av löneraset.

De tre fackliga företrädarnas slutsats blir alltså att staten borde betala kommunerna för att i ett steg höja lärarnas löner med så där 10 procent mer än alla andra.

Det låter enkelt, och är alldeles heltokigt.

Inte för att det skulle vara bättre att använda drygt fem miljarder skattekronor till krogsubventioner än till löner i kommunerna, och inte för att det skulle vara fel att höja lärarnas löner.

Välfärden behöver pengarna, och lärarlönerna behöver höjas.

Men ett riktat statsbidrag till lönehöjningar för en grupp skulle skapa kaos på arbetsmarknaden och bryta sönder den svenska förhandlingsmodellen.

I dag går det an att skriva debattartiklar tillsammans, men jag törs lova att den fackliga sämjan inte skulle hålla i sig den dag Anders Borg börjar fördela kommunalt löneutrymme.

Kompensationskraven skulle komma som ett brev på posten.

Jag törs dessutom lova att lärarna inte skulle vara den sista gruppen som ställde sig upp och krävde statligt stöd i löneförhandlingarna. Inte minst många kvinnor i offentlig tjänst kan med rätta hävda att de har alldeles för lite betalt. (Se kraven från till exempel Vision och Kommunal)

Anders Borg skulle få det svettigt.

Det är bra om de fackliga centralorganisationerna kan enas om att statens pengar ska användas till välfärd i kommunerna, i stället för till mer eller mindre fantasifulla skattesubventioner.

Det är också bra om alla arbetstagarorganisationer kan vara överens om att lärarnas löner behöver höjas. Det handlar trots allt ytterst om allas våra barn.

Men det är stolligt att koppla ihop dessa saker som Pettersson, Mörtvik och Wetterberg gör i dag.

Det är faktiskt svårt att tro att utspelet verkligen är förankrat hos ledningarna för LO, TCO eller Saco

Full disposivitet för de lokala parterna.

Kom i håg orden. De är nämligen kärnan i det industrins arbetsgivare tänker driva under vinterns avtalsrörelse. På svenska betyder det att det ska bli fritt fram att sänka lönerna på enskilda företag.

Lokala lönesänkningar är i och för sig en sak arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen brukar ta upp. Ofta är det nog inte så allvarligt menat.

Nu kan dock de fackliga förhandlarna bereda sig för problem. Och de två orsakerna börjar båda på S.

Det handlar om flygbolaget SAS och om ståltillverkaren SSAB.

PÅ SAS formulerade företagsledningen kraven på lönesänkningar som ett diktat. Acceptera inom en vecka, annars försätter vi bolaget i konkurs.
De fackliga organisationerna kunde i princip bara gå med på bolagets ultimatum.

Situationen på SSAB är lite annorlunda. Där ville företaget inte sänka lönerna per timme, men väl att arbetarna skulle gå ner i arbetstid. Ungefär som 2009.

Alternativet var, enligt bolagsledningen, varsel och uppsägningar.
Efter många turer och omröstning gick järnbruksklubbarna i Luleå, Borlänge och – extra motvilligt – Oxelösund med på uppgörelsen.

Mönstret upprepar sig. I går varslades 350 medarbetare på godstågsföretaget Green Cargo, därför att facket inte gått med på en krisuppgörelse. I dag togs varslen på Ovako i Hofors tillbaka, just för att facket gått med på ett krisavtal.

Naturligtvis menar arbetsgivarna att lönesänkningarna förutsätter en uppgörelse med det lokala facket. Vi lever trots allt i en förhandlingskultur.

Utan lokal överenskommelse ska det centrala avtalet gälla.

Problemet är – precis som både exemplen SAS och SSAB visar – att styrkeförhållandet inte precis är jämlikt. För arbetsgivaren är det fritt fram att hota med både varsel och uppsägningar.

Med dagens urholkade a-kassa är det ett hot som biter.

Den lokala fackliga klubben har däremot inget motsvarande påtryckningsmedel. Att ge lokal strejkrätt till en klubb som anser att den ”fulla disposiviteten” borde användas för att höja lönerna finns inte i arbetsgivarnas planer.

Lokala löneuppgörelser kan kanske låta som en bra idé, men det arbetsgivarna verkligen vill är att pressa ner lönerna.

Det vore hederligare om Teknikföretagen sa just det.

Sveriges största utbildningsföretag – AcadeMedia – inför meddelarfrihet för sina anställda. I framtiden ska det vara fritt fram för AcadeMedias anställda att tala med till exempel journalister utan repressalier från sina chefer. Det slår bolaget fast i en ny policy för koncernen.

Styrelsebeslutet beskrivs som den logiska konsekvensen av att koncernledningen flera gånger lovat sina anställda samma yttrandefrihet som kommunalt anställda har.

Lärarfacken är överlyckliga. Lärarnas riksförbund välkomnar beslutet och Lärarförbundet tycker att meddelarskyddet borde omfatta alla anställda på friskolor.

Det är naturligtvis bra att AcadeMedia lovar att respektera sina anställda, och lärarförbundens entusiasm går visst att förstå.

Men att jämställa yttrandefriheten i AcadeMedias med den i den offentliga sektorn är lite magstarkt.

En ensidig företagspolicy är inte samma sak som en grundlagsskyddad rättighet.

Ett enskilt företags försäkringar gentemot sina anställda motsvarar inte på något sätt den kombination av meddelarskydd, förbud att leta efter källor och offentlighet som finns i kommunal verksamhet.

Det är helt enkelt inte samma sak.

Skulle det visa sig att cheferna inte uppskattar kritiska synpunkter får de anställda lita till företagets välvilja.

Och chefer brukar inte uppskatta frispråkighet, oavsett om de är offentligt eller privat anställda

Det har gått ett och ett halvt år sedan justitieminister Beatrice Ask lovade att i alla fall utreda meddelarfrihet för anställda i till exempel friskolor. Sedan dess har absolut ingenting hänt.

Det är hög tid att Beatrice Ask får lite fart så privatanställda lärare och vårdpersonal faktiskt får ett skydd för sin yttrandefrihet – i lagen.

En stor framgång i kampen mot skattefusk och ekonomisk brottslighet.
Så beskriver socialdemokraten Leif Jakobsson skatteutskottets beslut i dag om personalliggare också i byggbranschen.

Jakobsson har nog rätt. Systemet med en liggare där personalen ska finnas förtecknad används sedan 2007 i frisörs- och restaurangbranschen. De flesta är överens om att det blivit svårare att fuska.

Regeringen ville utvidga systemet till tvätterierna, men riksdagsmajoriteten vill dessutom se personalliggare på byggena. Det är för övrigt samma krav som både seriösa byggföretag och de fackliga organisationerna sedan länge ställt.

Ändå lämnar faktiskt beslutet i skatteutskottet också efter sig en lite fadd smak, och det handlar förstås om Sverigedemokraterna.

Ingen tror nog att de rödgröna partierna diskuterat saken med Toralf Hansson, utskottets Sverigedemokrat. Ingen borde heller ifrågasätta Vänsterpartiets, Miljöpartiets eller Socialdemokraternas motiv för att kräva hårdare kontroll av byggbranschen.

Men det finns all anledning att betvivla Hanssons och hans partikamraters motiv. Speciellt när vi talar om en bransch där utländsk och utstationerad arbetskraft de senaste åren har förändrat villkoren för både företag och anställda.

Så, hur ser lösningen ut? Hur ska Sverigedemokraterna och deras motiv hållas utanför en viktig fråga som ordning och reda på landets byggarbetsplatser?

Att oppositionen skulle avstå från att ställa förslag eller krav är naturligtvis orimligt, alldeles speciellt som både branschen och den utredare som tittat på saken faktiskt vill ha personalliggare för byggen.

Återstår då regeringen. Till och med de moderata statsråden på finans- och arbetsmarknadsdepartementen borde ju till sist kunna ta in att regeringen faktiskt inte bestämmer själv. Och förmå sig att agera efter det.

Om regeringen bara ville acceptera att rollen som minoritetsministär innebär att man i bland måste anpassa politiken till oppositionen skulle Sverigedemokraterna förlora inflytandet.

I det här fallet skulle det ha varit enkelt. Regeringen kunde ha accepterat personalliggarna redan i riksdagen.

Ingvar Persson