I dagen Aftonbladet avslöjar Elisabeth Marmorstein och Pär Karlsson att Anders Borg kastat in ett nytt krav i samtalen om en jobbpakt. Borg vill att parterna sluter ett nytt huvudavtal.

Det är faktiskt så dumt att man tar sig för pannan.

Ett nytt huvudavtal är faktiskt ingen liten sak. När parterna 2007 senast påbörjade ett försök att modernisera uppgörelsen från 1938 fanns unika förutsättningar. På i stort sett alla poster fanns gamla veteraner med lite att förlora, men en önskan om att sätta ett spår i historien.

Dessutom fanns en ömtåligt men fungerande ordning för lönebildning som faktiskt kunde utgöra basen för en förhandlingsordning.

Ändå misslyckades hela projektet. Känslan den gången var att framför allt arbetsgivarnas förhandlare inte fick det slutgiltiga mandatet.

I dag är förhållandena helt annorlunda. Personerna är – med Urban Bäckström som undantag – andra. Men framför allt är löneförhandlingarnas verklighet en annan. Sedan 2007 har den nödvändiga samordningen skakat varje gång det varit aktuellt att sluta nya avtal.

År 2007 var det arbetsgivarnas samordning som föll sönder sedan Svensk Handel skrivit ett avtal de andra direktörerna inte ville acceptera. År 2010 havererade samarbetet mellan arbetare och tjänstemän i Facken inom Industrin sedan Unionen och Sveriges Ingenjörer undertecknat ett avtal utan IF Metall.

Och 2011 slutligen, sprack samordningen mellan förbunden i LO på frågan om jämställdhetspotter.

Nu, inför årets löneförhandlingar, är det äntligen ordning i leden.
Hur kan Anders Borg ens föreställa sig att det skulle vara tillfället att kasta upp allt i luften och börja prata om ett nytt huvudavtal? Hur kan han föreställa sig att han, från sin bekväma post på finansdepartementet, ska avgöra när det är dags att lägga upp de verkligt svåra frågorna på förhandlingsbordet?

Inte så lite av storhetsvansinne kan antagligen förklara något, men inte allt. För Anders Borgs totala tondövhet krävs dessutom en nästan monumental okunskap om hur partsrelationerna på arbetsmarknaden fungerar i verkligheten.

Men just det borde vi kanske inte bli förvånade över.