Det är klart att gårdagens haveri i förhandlingarna om en jobbpakt mot ungdomsarbetslösheten har rört upp en del damm. Alla skyller just nu på varandra, och något annat borde vi kanske inte vänta oss.

Mest trängda tycks trots allt Svenskt Näringsliv vara. Christer Ågren har verkligen levererat en del ganska märkliga förklaringar de senaste timmarna.

För det första verkar det som Ågren menar att LO – eller i vart fall några av LO:s förbund – egentligen aldrig ville göra upp med en moderat minister, och därför ställt orimliga krav.

Det måste i så fall ha varit en ganska misslyckad taktik. Anders Borg tycks ju ha varit beredd att acceptera LO:s förhandlingskrav.

För det andra vill Ågren och Svenskt Näringsliv inte acceptera att ett avtal också borde innebära en paus i politikernas ingrepp i anställningsskyddet. Det kan man naturligtvis tycka, men det går nog inte att hävda att inte anställningsskyddet skulle hänga samman med frågan om att skapa praktikplatser för unga.

Facken kan knappast skriva ett avtal om praktiklöner för unga, om regeringen samtidigt gör det lättare att ersätta dagens anställda med ny, subventionerade, personal.

Sanningen är nog att Svenskt Näringsliv visat att när det verkligen gäller är organisationen inte vuxen att axla ansvaret som en part i en stor samhällsuppgörelse.

Det är dessvärre inte första gången.

När konflikten i Vaxholm visade att grundläggande förhållanden på den svenska arbetsmarknaden hotades kunde Svenskt Näringsliv ha valt att försvara den svenska modellen tillsammans med facken. Så gjorde till exempel arbetsgivarna i vårt grannland Danmark.

I stället finansierade Svenskt Näringsliv rättsprocessen mot de svenska reglerna, och vi fick EU-domstolens dom i Lavalmålet och de problem som följt i dess spår.

När diskussionerna om ett nytt huvudavtal skulle avslutas 2009 efter över ett års förhandlingar kunde Svenskt Näringsliv ha nått en uppgörelse om ett modernt avtal för att ersätta Saltsjöbadsöverenskommelsen från 1938.

I stället valde direktörerna att stranda, därför att de inte fick igenom ett uttunnat anställningsskydd och en begränsad strejkrätt.

Och nu alltså ett avhopp från jobbpakten.

Det kan finnas flera förklaringar till Svenskt Näringslivs impotens.

Att organisationens ledning tillsammans med Centerpartiets programgrupp framstår som det sista tillhållet för den fundamentalistiska tron på den ohämmade marknadens välsignelse är en. Att det finns starka arbetsgivarkrafter som egentligen inte vill se ett starkare Svenskt Näringsliv en annan.

Men oavsett orsaken måste den politiker som vill framstå som en samlande kraft för samhället dra en del slutsatser, och den viktigaste är att det inte är någon idé att betrakta Svenskt Näringsliv som en partner.

De som vill hitta allierade i näringslivet får söka sig någon annan stans, till representanter för branscher eller till riktiga företagsledare med en personlig trovärdighet.

Det blir läxan för Anders Borg, och så småningom kanske också för Stefan Löfven.

Ingvar Persson