I dag har IF Metall lämnat över drygt 33 000 namn till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. De högst rimliga kraven är en nolltolerans mot dödsolyckor på arbetsplatserna och rimliga resurser till arbetsmiljöarbetet.

Innan besöket hos ministern höll Anders Ferbe och hans medarbetare presslunch på förbundskontoret. De kunde bland annat redovisa en del skrämmande siffror.

Sedan 2006 har 50 personer dödats på arbetsplatser inom IF Metalls avtalsområde. Mellan 2009 och 2011 ökade antalet allvarliga arbetsplatsolyckor – dit räknas olyckor som leder till mer än 30 dagars sjukskrivning – med 38 procent.

Under förbundets nästan 1 200 skyddsronder förra året saknade sju av tio arbetsplatser riskbedömningar för den psykosociala arbetsmiljön. När det handlar om de fysiska riskerna saknar fyra av tio företag en riktig bedömning.

Ferbe talade gärna om det politiska ansvaret i dag. Det är inte så konstigt. En av Sven-Otto Littorins första åtgärder var att lägga ner Arbetslivsinstitutet, och därmed beröva Sverige en samlad kunskap om utvecklingen på arbetsmarknaden. Dessutom har resurserna till Arbetsmiljöinspektionen bit för bit bantats bort.

Sannolikt är det en förklaring till att arbetet för en bättre arbetsmiljö stannat av. Men kanske inte den viktigaste.

Enligt IF Metall handlar nämligen många av olyckorna också om organisationen av arbetet. Och det är knappast statens ansvar.

Allt fler av dem som jobbar inom industrin har inga traditionella anställningar. Det handlar om tillfällig personal, om inhyra och om entreprenörer.

Den verkligheten är skyddsorganisationen helt enkelt inte byggd för.
Lägg dessutom till att det faktiskt helt saknas skyddsombud på nästan 40 procent av arbetsplatserna inom industrin så är det klart att skyddsarbetet inte fungerar.

Den svenska modellen på arbetsmarknaden är byggd på fasta anställningar, gärna på större arbetsplatser. Det gäller löneförhandlingarna och det fackliga medlemskapet, men det gäller också arbetsmiljön.

Vem ska sitta i skyddskommittén om det är inhyrda entreprenörer som gör de farligaste och mest utsatta jobben?

Den utmaningen återstår nog för facken att möta, och det gäller inte minst IF Metall.

Å andra sidan kan man förstås fråga sig när behovet av ett Arbetslivsinstitut varit större?

Ingvar Persson