Det har varit lite låg aktivitet på lönebloggen de senaste veckorna, och dessvärre kommer det inte att bli bättre den kommande veckan. Jag ska nämligen ta ut några semesterdagar som annars skulle frysa inne.

Att det hamnade mitt i sportlovet gör mig lite generad. Jag har alltid tyckt att det är chefsfasoner för vuxet folk att ta ledigt när skolorna har lov, men nu sitter jag själv där.

Jag ska i alla fall inte åka till fjällen.

Dessutom kan man tycka att just lönebloggen borde vara aktiv den här veckan. På torsdag löper ju det första stora avtalet, det för byggnadsarbetarna, ut. Läge för lite action, skulle man kunna tro.

Jag är dock inte särskilt orolig för att missa någon dramatik.

Torbjörn Hagelin har visserligen sagt att det är Byggnads ambition att sluta ett avtal redan innan torsdag, och normalt kanske arbetsgivarna skulle uppskatta det. Avtalslöshet betyder trots allt också risk för varsel och konflikter.

Men den här gången lär inget hända. Att Sveriges Byggindustrier skulle träffa ett avtal som sedan i praktiken skulle bli vägledande för den övriga av arbetsmarknaden finns knappast på arbetsgivarnas karta.

Och om jag ska vara ärlig tror jag inte det finns på LO:s karta heller.

Vi lär alltså få vänta innan förhandlingarna för byggnadsarbetarna hettar till på riktigt.

Den som vill ha en föraning om hur det kommer att gå kan dock vända blicken söderut, mot Tyskland. Det tänker jag göra, semester eller inte. Där inleds förhandlingarna om ett nytt stålavtal i dag, och fackets krav ligger på fem procent.

Med tanke på att de tyska löneuppgörelserna lägger grunden för uppgörelserna i svensk industri, och industrins uppgörelser styr resten av den svenska arbetsmarknaden finns det all anledning att följa hur det går i Tyskland.

En sak borde i alla fall stå klar. Jämför vi med de tyska kraven är det lite svårt att förstå varför arbetsgivarna är så upprörda över LO:s avtalsplattform.

En av de klassiska stridsfrågorna i varje avtalsrörelse är lägstalönerna. Jag skrev om det där i en ledare i Aftonbladets häromdagen.

Skulle det behövas en illustration levererade Svensk Handels den i ett pressmeddelande häromdagen. Det demonstrerar dessutom något annat, att arbetsgivarna inte gärna säger att deras motvilja mot att höja de lägsta lönerna handlar om att de helst behåller pengarna själva.

”Handlarna vill hellre höja lönerna för dem som är duktiga” säger Dag Klackenberg i pressmeddelandet.

Större lönespridning, med andra ord.

Vad Klackenberg förstås inte säger är dels att det är extra viktigt för just handeln att hålla nere ingångslönerna. En ovanligt stor del av arbetskraften tillhör nämligen kategorin unga och nyanställda.

Klackenberg säger inte heller att löneskillnader är ett utmärkt instrument när chefen vill bestämma. Speciellt när det inte finns några riktiga system för att bestämma vem som är ”duktig”.

Det blir inte så mycket ifrågasättande om alla i personalen vet att det är chefen som bestämmer hur mycket man ska få betalt.

Men precis så är det, och därför kommer frågan om lägstlöner och individgarantier att återkomma i många fler avtalsrörelser.

Ingvar Persson

Det fanns en tid – för ganska länge sedan – när det nog hände att fackliga företrädare klev fram till förhandlingsbordet med en belåten och lite utmanande min.

Det var på den tiden samma företrädare också kunde säga saker som ”om vi inte kommer överens i förhandlingarna så tar vi det lagstiftningsvägen”. Det var också då den gamla ordningen, där arbetsgivaren fritt hade att ”leda och fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare”, faktiskt ersattes av medbestämmande och regler om anställningsskydd. I lag, dessutom.

Men det är som sagt länge sedan, riktigt länge sedan.

I dag är det Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström som kan tänka sig förhandlingar, men hotar med nya lagar om han inte får som han vill. Vid en träff med riksdagsjournalisterna upprepade Bäckström i dag Svenskt Näringslivs krav på förändringar av anställningstryggheten.

Bäckström vill, precis som vanligt, att kompetensen och inte anställningstiden ska avgöra vem som får sparken. Och naturligtvis är det arbetsgivarna som ska avgöra vem som är kompetent, fast det säger naturligtvis inte arbetsgivarchefen.

I dag erbjöd Bäckström generöst LO att gå med på hans villkor. Han kallar det för avtalsvägen, men fungerar inte det får det bli lagstiftning. Och numer räknar Bäckström med stöd från regeringen, där Moderaterna hittills varit överraskande motsträviga.

Det är ett eko av det mest självgoda i den fackliga retoriken från 1970-talet.
Kanske borde det stämma till lite eftertanke. Sedan dess har nämligen utvecklingen på arbetsmarknaden mest handlat om att montera ner anställningsskyddet. Tillfälliga anställningar, nya anställningsformer och inhyrning av personal har bit för bit urholkat hela tanken att den som jobbar ska ha rätt till en viss trygghet.

Och utvecklingen bara fortsätter.

Det har helt enkelt inte funnits någon politisk konjunktur för att skydda individen mot chefens godtycke. Eftersom frågan är politisk har de fackliga organisationerna inte kunnat göra särskilt mycket, mer än att ”stå i vägen” som Bertil Jonsson uttryckte det.

Men politiska konjunkturer förändras, och Bäckström ska kanske inte vara så säker på att han alltid kommer att kunna räkna med samma entusiastiska politiska stöd som i dag. Annie Lööf och Jan Björklund blir trots allt snart politisk historia.

Och den dagen kommer kanske Bäckström, eller hans efterträdare, att önska att han tagit möjligheten till förhandlingar på större allvar.

Att LO:s krav på en låglönesatsning – 700 kronor till alla med en månadslön på under 25 000 – blir den stora konfliktpunkten i avtalsförhandlingarna är ingen vågad gissning.

För den nya LO-ledningen är prioriteringen av lågavlönade – oftast kvinnor – själva förutsättningen för den nyvunna enigheten i leden. För Svenskt Näringsliv är just låglönesatsningar inget annat än ett rött skynke.

Det kommer att bli bråk, och det blir någon som förlorar prestige.

Dessutom påverkar resultatet naturligtvis verkligheten för hundratusentals människor, men just sådant brukar ha en tendens att komma i andra hand.

Men kronpåslaget är nog inte det enda som kan bli besvärligt i förhandlingarna. Arbetsgivarna vill nämligen gärna ha ett långt avtal, och de vill ha det billigt. Fyra och en halv procent för ett treårigt avtal lyder budet.

Väl över inflationen och dessutom på en nivå som tillåter industrin att ta sig igenom sina problem, om vi ska tro Christer Ågren på Svenskt Näringsliv.

Det är märkvärdiga argument på mer än ett sätt.

Dels kan jag inte låta bli att påpeka att Svenskt Näringsliv uppenbarligen har en annan bild av samhället än landets statsminister. Enligt hans uppfattning har ju industrijobben ”praktiskt taget försvunnit”. Nu vill näringslivet ändå att lönerna för hela arbetsmarknaden ska sättas så att industrin kan återhämta sig.

I just det fallet är det nog bara att erkänna att Svenskt Näringsliv har bättre koll än statsrådsberedningen.

När det gäller avtalets längd är det svårare att förstå hur tankarna går på Storgatan. De senaste lönerörelserna har slutat i korta avtal, eftersom omvärlden har varit osäker. Frågan är, är den osäkerheten borta nu?

Det låter som en vågad slutsats.

Men Ågrens uttalande avslöjar ändå framför allt att det är något fundamentalt fel i den svenska ekonomin.

Riksbanken har uppdraget att hålla inflationen i Sverige på två procent årligen.

Ändå hävdar alltså Svenskt Näringslivs främsta förhandlare att det räcker med fyra och en halv procent under tre år för att skydda reallönerna. Det är en matematik som inte går ihop, och det är inte bara Ågren som räknar slarvigt.

Problemet är naturligtvis att Riksbanken år efter år ”misslyckas” med sitt inflationsmål. Resultatet känner vi. En arbetslöshet som är högre än den skulle behöva vara, investeringar som är mindre än de skulle kunna vara och en krona som är starkare än den borde vara.

Och, som om inte det vore nog, problem för lönebildningen. För vad ska förhandlarna tänka när politiken förutsätter en inflation på 2 procent och den i verkligheten bara är hälften så stor?

Det kan knappast uppmuntra till långa avtal i alla fall.