Det fanns en tid – för ganska länge sedan – när det nog hände att fackliga företrädare klev fram till förhandlingsbordet med en belåten och lite utmanande min.

Det var på den tiden samma företrädare också kunde säga saker som ”om vi inte kommer överens i förhandlingarna så tar vi det lagstiftningsvägen”. Det var också då den gamla ordningen, där arbetsgivaren fritt hade att ”leda och fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare”, faktiskt ersattes av medbestämmande och regler om anställningsskydd. I lag, dessutom.

Men det är som sagt länge sedan, riktigt länge sedan.

I dag är det Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström som kan tänka sig förhandlingar, men hotar med nya lagar om han inte får som han vill. Vid en träff med riksdagsjournalisterna upprepade Bäckström i dag Svenskt Näringslivs krav på förändringar av anställningstryggheten.

Bäckström vill, precis som vanligt, att kompetensen och inte anställningstiden ska avgöra vem som får sparken. Och naturligtvis är det arbetsgivarna som ska avgöra vem som är kompetent, fast det säger naturligtvis inte arbetsgivarchefen.

I dag erbjöd Bäckström generöst LO att gå med på hans villkor. Han kallar det för avtalsvägen, men fungerar inte det får det bli lagstiftning. Och numer räknar Bäckström med stöd från regeringen, där Moderaterna hittills varit överraskande motsträviga.

Det är ett eko av det mest självgoda i den fackliga retoriken från 1970-talet.
Kanske borde det stämma till lite eftertanke. Sedan dess har nämligen utvecklingen på arbetsmarknaden mest handlat om att montera ner anställningsskyddet. Tillfälliga anställningar, nya anställningsformer och inhyrning av personal har bit för bit urholkat hela tanken att den som jobbar ska ha rätt till en viss trygghet.

Och utvecklingen bara fortsätter.

Det har helt enkelt inte funnits någon politisk konjunktur för att skydda individen mot chefens godtycke. Eftersom frågan är politisk har de fackliga organisationerna inte kunnat göra särskilt mycket, mer än att ”stå i vägen” som Bertil Jonsson uttryckte det.

Men politiska konjunkturer förändras, och Bäckström ska kanske inte vara så säker på att han alltid kommer att kunna räkna med samma entusiastiska politiska stöd som i dag. Annie Lööf och Jan Björklund blir trots allt snart politisk historia.

Och den dagen kommer kanske Bäckström, eller hans efterträdare, att önska att han tagit möjligheten till förhandlingar på större allvar.