Det har varit lite låg aktivitet på lönebloggen de senaste veckorna, och dessvärre kommer det inte att bli bättre den kommande veckan. Jag ska nämligen ta ut några semesterdagar som annars skulle frysa inne.

Att det hamnade mitt i sportlovet gör mig lite generad. Jag har alltid tyckt att det är chefsfasoner för vuxet folk att ta ledigt när skolorna har lov, men nu sitter jag själv där.

Jag ska i alla fall inte åka till fjällen.

Dessutom kan man tycka att just lönebloggen borde vara aktiv den här veckan. På torsdag löper ju det första stora avtalet, det för byggnadsarbetarna, ut. Läge för lite action, skulle man kunna tro.

Jag är dock inte särskilt orolig för att missa någon dramatik.

Torbjörn Hagelin har visserligen sagt att det är Byggnads ambition att sluta ett avtal redan innan torsdag, och normalt kanske arbetsgivarna skulle uppskatta det. Avtalslöshet betyder trots allt också risk för varsel och konflikter.

Men den här gången lär inget hända. Att Sveriges Byggindustrier skulle träffa ett avtal som sedan i praktiken skulle bli vägledande för den övriga av arbetsmarknaden finns knappast på arbetsgivarnas karta.

Och om jag ska vara ärlig tror jag inte det finns på LO:s karta heller.

Vi lär alltså få vänta innan förhandlingarna för byggnadsarbetarna hettar till på riktigt.

Den som vill ha en föraning om hur det kommer att gå kan dock vända blicken söderut, mot Tyskland. Det tänker jag göra, semester eller inte. Där inleds förhandlingarna om ett nytt stålavtal i dag, och fackets krav ligger på fem procent.

Med tanke på att de tyska löneuppgörelserna lägger grunden för uppgörelserna i svensk industri, och industrins uppgörelser styr resten av den svenska arbetsmarknaden finns det all anledning att följa hur det går i Tyskland.

En sak borde i alla fall stå klar. Jämför vi med de tyska kraven är det lite svårt att förstå varför arbetsgivarna är så upprörda över LO:s avtalsplattform.