Att LO:s krav på en låglönesatsning – 700 kronor till alla med en månadslön på under 25 000 – blir den stora konfliktpunkten i avtalsförhandlingarna är ingen vågad gissning.

För den nya LO-ledningen är prioriteringen av lågavlönade – oftast kvinnor – själva förutsättningen för den nyvunna enigheten i leden. För Svenskt Näringsliv är just låglönesatsningar inget annat än ett rött skynke.

Det kommer att bli bråk, och det blir någon som förlorar prestige.

Dessutom påverkar resultatet naturligtvis verkligheten för hundratusentals människor, men just sådant brukar ha en tendens att komma i andra hand.

Men kronpåslaget är nog inte det enda som kan bli besvärligt i förhandlingarna. Arbetsgivarna vill nämligen gärna ha ett långt avtal, och de vill ha det billigt. Fyra och en halv procent för ett treårigt avtal lyder budet.

Väl över inflationen och dessutom på en nivå som tillåter industrin att ta sig igenom sina problem, om vi ska tro Christer Ågren på Svenskt Näringsliv.

Det är märkvärdiga argument på mer än ett sätt.

Dels kan jag inte låta bli att påpeka att Svenskt Näringsliv uppenbarligen har en annan bild av samhället än landets statsminister. Enligt hans uppfattning har ju industrijobben ”praktiskt taget försvunnit”. Nu vill näringslivet ändå att lönerna för hela arbetsmarknaden ska sättas så att industrin kan återhämta sig.

I just det fallet är det nog bara att erkänna att Svenskt Näringsliv har bättre koll än statsrådsberedningen.

När det gäller avtalets längd är det svårare att förstå hur tankarna går på Storgatan. De senaste lönerörelserna har slutat i korta avtal, eftersom omvärlden har varit osäker. Frågan är, är den osäkerheten borta nu?

Det låter som en vågad slutsats.

Men Ågrens uttalande avslöjar ändå framför allt att det är något fundamentalt fel i den svenska ekonomin.

Riksbanken har uppdraget att hålla inflationen i Sverige på två procent årligen.

Ändå hävdar alltså Svenskt Näringslivs främsta förhandlare att det räcker med fyra och en halv procent under tre år för att skydda reallönerna. Det är en matematik som inte går ihop, och det är inte bara Ågren som räknar slarvigt.

Problemet är naturligtvis att Riksbanken år efter år ”misslyckas” med sitt inflationsmål. Resultatet känner vi. En arbetslöshet som är högre än den skulle behöva vara, investeringar som är mindre än de skulle kunna vara och en krona som är starkare än den borde vara.

Och, som om inte det vore nog, problem för lönebildningen. För vad ska förhandlarna tänka när politiken förutsätter en inflation på 2 procent och den i verkligheten bara är hälften så stor?

Det kan knappast uppmuntra till långa avtal i alla fall.