Rapporterna från förhandlingarna pendlar ju just nu mellan stiltje och dramatik. Klart tycks i alla fall vara att lönefrågan återstår, och att de fackliga organisationerna kommer att få kämpa hårt för att få igenom kraven på tryggare anställningar och mer ordning och reda.

Jag skriver om det där i dagens Aftonbladet.

Att GS-facket och SLA skjutit upp försöken att åstadkomma ett kontrollsystem för att undvika skandaler som den med skogsplanterarna från Kamerun till efter påsk finns inte med i den texten, men det stärker ju bara tesen.

Annars har ju det mesta handlat om den avblåsta elektrikerkonflikten.
Jag tänker inte ge mig in och försöka döma i trätan mellan Ronny Wenngren och Anders Ferbe när det gäller formalia, eller vilken betydelse bråket haft för förhandlingarna om ett nytt teknikavtal. Men en sak verkar i alla fall klar.

Elektrikerförbundet tycks ha gjort bedömningen att EIO agerat som ombud för Teknikföretagen, och utformat sina stridsåtgärder därefter. Och tydligen har elektrikerna faktiskt haft rätt. Stridsviljan rann i alla fall av elarbetsgivarna i samma stund som det stod klart hur hårt industriföretagen skulle drabbas av en konflikt.

Det borde IF Metall- som också fått problem med uppbördsavtalet – vara glada för.

De flesta av oss kan nu förbereda påsken. Förhandlare och medlare lär däremot få räkna med bråda dagar. Industrin väntar på ett slutbud, och på byggsidan klickar klockan mot de två veckor som medlarna skjutit upp strejken.

I avtalsmatchen lär påskfirandet få vänta.

Jag vet inte om jag är ensam över att ha funderat på vad Medlingsinstitutets chef Claes Stråth egentligen menade när han i måndags försökte förklara beslutet att skjuta fram byggstrejken två veckor.

Stråth värjde sig i alla fall mot tanken att institutets beslut skulle vara ett sätt att ge industrin möjlighet att komma i mål. Men, och det är här det blir konstigt, generaldirektören anser ändå att en industriuppgörelse skulle ge medlarna ”ännu en pusselbit”.

Vi vet ju i och för sig att Byggnads och Svensk Byggindustri faktiskt inte tycks ha pratat om löner, och att det medlingsbud som förkastades i söndags inne innehöll några pengar.

Att budet ändå prövades visar kanske att det funnits en möjlighet att bilägga tvisten, trots att lönefrågorna fortfarande låg öppna.

Vi vet också att det står i medlarnas instruktioner att de inte får medverka till löneuppgörelser som bryter principen om industrins normerande roll.

Men frågan är, menade Stråth att parterna i byggförhandlingarna faktiskt skulle vara tvungna att invänta industrin för att kunna skriva ett komplett avtal? Det skulle i så fall vara märkligt. Det är trots allt två parter som accepterat en uppgörelse som gick ut en månad innan avtalet för industrin slutar gälla.

Varken staten eller någon annan kan gärna sig att facken ska acceptera att bara vänta, när avtalen gått ut.

Eller menade Stråth bara att de statliga medlarna inte kan komma med någon hjälp innan de vet vad de ska sikta på? I så fall pekade han – kanske oavsiktligt – på en riktig svaghet i dagens medlingsinstrument.

Frågan är vad parterna ska med medlare till, om de inte får komma med förslag.

I byggförhandlingarna kunde medlarna

Bengt KÅ Johansson, Malte Eriksson och Leif Ohlson trots allt komma med ett förslag. Och kanske kommer de att kunna bidra till en lösning. Men det bygger i så fall på två mycket speciella förutsättningar.

Kärnan i konflikten är inte lönerna, och industrin lär snart ha ett avtal klart. IF Metall har kallat in sin delegation redan till helgen.

Om det varit annorlunda skulle medlarna helt enkelt inte haft mycket att bidra med. Och i så fall är det rimligt att ställa frågan, har Sverige verkligen ett medlingsinstrument som fungerar?

Helgens stora avtalsnyhet är naturligtvis att medlingsförsöken i byggförhandlingarna tycks ha nått vägs ände. Om inte medlarna ingripigt hade det blivit strejk i morgon. Jag skriver om det i morgondagens tidning.

Att medlarna känner sig tvingade att gå in och skjuta upp konflikten är naturligtvis ett misslyckande, men samtidigt alldeles logiskt.

Även om den stora stridsfrågan just nu är huvudentreprenörernas ansvar är det klart att förhandlare som inte kan prata om löner i praktiken har sina händer bakbundna. Och löner är uppenbarligen en fråga som fått vila i väntan på industrins förhandlingar.

Just därför finns det faktiskt anledning att också reflektera en smula över det medlingsbud som IF Metall i lördags tackade nej till.

Parterna bakom industriavtalet har ägnat de senaste femton åren åt att bygga upp en förståelse för att det är lönerna i den konkurrensutsatta industrin som ska vara norm för andra branscher. Det har inte alltid varit så lätt, men i huvudsak har det ändå lyckats. Och resultatet har faktiskt blivit en fungerande regim för lönebildning.

Och även om LO:s industriförbund kunnat verka nog så istadiga i sina strävanden att bestämma löneutrymmet för andra branscher är det ändå arbetsgivarna som varit lönenormeringens riktiga talibaner.

När Dag Klackenberg på Svensk Handel 2007 skrev ett avtal som inte gillades av direktörskollegorna beskrev han själv reaktionen som ”rektorsförhör hos Jan-Peter Duker och klasstryk av kollegerna”.

Med tanke på att många av direktörerna säkert gått på internatskola är det nog bild som ska tas på allvar.

Just därför har jag lite svårt att begripa vad arbetsgivarna egentligen hoppas åstadkomma i år. Att industriföretagen gärna vill ha ett avtal som är längre än ett år är inte svårt att förstå. Men hur de kunde tro att de skulle få det för en och en halv procent om året är faktiskt svårt att förstå.

Och hur medlarna – de opartiska ordförandena – kunde föreställa sig att facken i en stigande konjunktur skulle kunna acceptera ett treårigt bud som faktiskt ger löneökningar som ligger under Riksbankens inflationsmål är inte mycket lättare att förstå.

Det är ju inte bara är arbetsfreden inom industrin som äventyras. En alltför dålig löneuppgörelse för industriarbetarna skulle dessutom äventyra hela normeringen.

En lång uppgörelse på en nivå som ligger under inflationsmålet skulle aldrig respekteras på den övriga arbetsmarknaden. Och utan respekt kan inget avtal i världen fungera som norm.

Det behövs faktiskt ingen examen i nationalekonomi för att begripa den saken.

Det vet naturligtvis Anders Ferbe, även om han låter självsäker när han försäkrar att alla fortfarande är eniga om att industrin ska få styra.

Om världen hade varit en rättvis plats, och politiken en fråga om argument, skulle den rapport Agneta Berge skrivit för Handelsanställdas förbund skapa stora rubriker. Den handlar nämligen om ett av den politiska debattens riktigt stora ämnen, lägstlönerna, och resultatet gör mos av de vanligaste plattityderna om sambandet mellan höjda lägstalöner och arbetslöshet.

Rapporten – som presenterades i dag – visar att relativt höga löner för de lägst avlönade inte leder till lägre sysselsättning och inte till högre ungdomsarbetslöshet. Siffrorna – och Berge har gått igenom över 20 länder – pekar till och med på att det skulle kunna vara tvärt om.

Sug på den du, Annie Lööf.

Handels rapport visar dessutom att högre lägstalöner bidrar till strukturomvandling, minskad fattigdom och så vidare. I alla fall så länge det omgivande samhället fungerar. Och det fungerar så länge kollektivavtalen har en tillräcklig räckvidd och omställningspolitiken med arbetsmarknadsåtgärder och trygghetssystemen är starka nog.

Agneta Berge ställde själv frågan om det gäller i dagens Sverige.

Ändå har just detaljhandelns kollektivavtal en hög teckningsgrad. Enligt förbundets ordförande Lars-Anders Häggström omfattas drygt 80 procent av arbetsplatserna och över 90 procent av medlemmarna.

Men huvudfrågan är naturligtvis ändå sysselsättningen, särskilt för unga. Det är den som har varit argumentet för centerpartisters och folkpartisters allt oblygare försök att lägga sig i lönebildningen, och det är ungdomsarbetslösheten som arbetsgivarna brukar hänvisa till när de kräver större löneskillnader – alltid genom sänkning av de lägsta lönerna.

Att se resonemanget motbevisat på ett sätt som Anders Borg kanske skulle kalla ”robust” borde inte bara gå rakt in i den politiska debatten, utan också i avtalsförhandlingarna.

Just nu sitter industrins förhandlare och funderar på ett första bud från medlarna. Svar är utlovat till lördag.

Jag gissar också att just kravet på krontalspåslaget – viktigare ju lägre lönen är – kommer att bli en av knäckfrågorna.

Lars-Anders Häggström skriver i pressmeddelandet om dagens rapport att han hoppas att den ska ”sätta punkt” för debatten om behovet av lägre löner.

Lars-Anders Häggström om rapporten.

Det är nog en mycket from förhoppning. För bortom allt prat om ungdomsarbetslöshet och trösklar finns förstås ett annat motiv bakom arbetsgivarnas önskan om lägre löner.

De vill helt enkelt betala så lite som möjligt.

Ingvar Persson

Det har varit trögt i porten, men frågan är om inte nästa vecka kan bli lite av islossning i avtalsförhandlingarna.

Det kommer i alla fall allt fler positiva signaler från industrins förhandlare. Medlarna – eller ”de opartiska ordförandena” som man egentligen ska säga – jobbar på och har i princip fått parterna att acceptera ett treårsavtal.
Dessutom ska de flesta av villkorsfrågorna redan vara avklarade, och tolkar jag arbetsgivarnas signaler till Svenska Dagbladet rätt gäller det också frågan om delpension.

Då återstår alltså lönerna, och där kan ett första medlarbud väntas redan under helgen. Och även om parterna hittills har gjort helt olika bedömningar av den ekonomiska framtiden är det en sak som ändå brukar gå att prata om.

Min gissning är att stötestenen kan bli låglönesatsningen. Industriförbunden i LO kan inte gärna komma tillbaka till Norra Bantorget utan ett krontalspåslag. Teknikföretagen lär å sin sida få svårt att förklara för arbetsgivarna i servicebranscherna att de släppt fram ett avtal som ger mest till de mest lågavlönade.

Där har medlarna något att bita i.

Och när det gäller byggförhandlingarna är ju konflikten uppskjuten till nästa vecka, och enligt Byggnadsarbetaren är det fullt tryck i medlingen.
Å andra sidan kvarstår ju huvudproblemet där också, det blir svårt för arbetsgivarna att skriva på ett avtal som i praktiken skulle sätta märke för resten av arbetsmarknaden.

I förra veckan antydde dock Mats Åkerlind på Sveriges Byggindustrier att det skulle kunna finnas lösningar, till exempel ett avtal om alla villkor utom lönerna. Frågan är bara om det verkligen skulle fungera.

Som Anders Ferbe på IF Metall säger till Svenska Dagbladet:
”Ingenting är löst förrän allting är löst”.

Det är ju ganska typiskt. Här skriver jag stöddigt att det nog inte ska bli någon särskild dramatik på arbetsmarknaden under en vecka när jag tänkt mig att njuta av solen i vårvintern, och naturligtvis visar det sig bli full cirkus.

Jag hade alltså fel som trodde att det inte skulle hända något i byggförhandlingarna i förra veckan. Men jag hade rätt på en annan punkt.

Den som i torsdags lyssnade noga på Johan Lindholm på Byggnads och Mats Åkerlind på Byggindustrierna kunde nämligen konstatera att de i alla fall är överens om en sak. Parterna har egentligen inte pratat med varandra, och framför allt inte förhandlat på allvar.

Arbetsgivarna tycker förstås att det gör varslet särskilt svårt att förstå. Facket menar tvärt om att hotet om strejk är det enda sättet att locka arbetsgivarna till förhandlingsbordet.

I verkligheten handlar det säkert om vilken roll industrins avtal ska spela.

Arbetsgivarna vill – precis som jag skrev – absolut inte låta byggbranschen sätta märke för resten av arbetsmarknaden. Byggnads har antagligen för sin del upplevt industrinormen som något av en tvångströja.

Då är det inte konstigt att det blir svårt att få igång förhandlingar.

Problem har knappast försvunnit. Industrins medlare – de opartiska ordföranden – har precis kopplats in och några konkreta resultat lär inte komma de närmaste veckorna. Och att arbetsgivarnas motstånd skulle mjukna är lite svårt att tro.

Ingvar Persson