Helgens stora avtalsnyhet är naturligtvis att medlingsförsöken i byggförhandlingarna tycks ha nått vägs ände. Om inte medlarna ingripigt hade det blivit strejk i morgon. Jag skriver om det i morgondagens tidning.

Att medlarna känner sig tvingade att gå in och skjuta upp konflikten är naturligtvis ett misslyckande, men samtidigt alldeles logiskt.

Även om den stora stridsfrågan just nu är huvudentreprenörernas ansvar är det klart att förhandlare som inte kan prata om löner i praktiken har sina händer bakbundna. Och löner är uppenbarligen en fråga som fått vila i väntan på industrins förhandlingar.

Just därför finns det faktiskt anledning att också reflektera en smula över det medlingsbud som IF Metall i lördags tackade nej till.

Parterna bakom industriavtalet har ägnat de senaste femton åren åt att bygga upp en förståelse för att det är lönerna i den konkurrensutsatta industrin som ska vara norm för andra branscher. Det har inte alltid varit så lätt, men i huvudsak har det ändå lyckats. Och resultatet har faktiskt blivit en fungerande regim för lönebildning.

Och även om LO:s industriförbund kunnat verka nog så istadiga i sina strävanden att bestämma löneutrymmet för andra branscher är det ändå arbetsgivarna som varit lönenormeringens riktiga talibaner.

När Dag Klackenberg på Svensk Handel 2007 skrev ett avtal som inte gillades av direktörskollegorna beskrev han själv reaktionen som ”rektorsförhör hos Jan-Peter Duker och klasstryk av kollegerna”.

Med tanke på att många av direktörerna säkert gått på internatskola är det nog bild som ska tas på allvar.

Just därför har jag lite svårt att begripa vad arbetsgivarna egentligen hoppas åstadkomma i år. Att industriföretagen gärna vill ha ett avtal som är längre än ett år är inte svårt att förstå. Men hur de kunde tro att de skulle få det för en och en halv procent om året är faktiskt svårt att förstå.

Och hur medlarna – de opartiska ordförandena – kunde föreställa sig att facken i en stigande konjunktur skulle kunna acceptera ett treårigt bud som faktiskt ger löneökningar som ligger under Riksbankens inflationsmål är inte mycket lättare att förstå.

Det är ju inte bara är arbetsfreden inom industrin som äventyras. En alltför dålig löneuppgörelse för industriarbetarna skulle dessutom äventyra hela normeringen.

En lång uppgörelse på en nivå som ligger under inflationsmålet skulle aldrig respekteras på den övriga arbetsmarknaden. Och utan respekt kan inget avtal i världen fungera som norm.

Det behövs faktiskt ingen examen i nationalekonomi för att begripa den saken.

Det vet naturligtvis Anders Ferbe, även om han låter självsäker när han försäkrar att alla fortfarande är eniga om att industrin ska få styra.