Ibland är det faktiskt svårt att veta om människor bara spelar dumma, eller om de faktiskt är precis så enfaldiga som de verkar. Dagens artikel på Aftonbladet debatt är ett bra exempel.

Tre överchefer på arbetsgivarsidan – Ulf Bengtsson från staten, Urban Bäckström från Svenskt Näringsliv och Håkan Sörman från kommunerna – ojar sig över LO. Kraven på att lågavlönade kvinnor ska få lika stora lönelyft som andra hotar hela den svenska ekonomin, får vi veta.

Enligt direktörerna har det varit bra både för Sverige och för de anställda att industrins löner varit norm för hela arbetsmarknaden. Det har de alldeles rätt i. Igen tjänar på en huggsexa, och det är precis därför samordningen inom både LO och näringslivet är så viktig.

Men frågan är, kan normeringen bara se ut på ett sätt? Är det omöjligt att tänka sig att det finns flera olika sätt att räkna, där procent skulle kunna vara ett och kronor ett annat?

Naturligtvis inte, men det är precis så direktörerna argumenterar.
De lovar högtidligt att de minsann inte kommer att vika från sin plikt att försvara ”märket”, 6,8 procent och inte en tiondel mer.

Det är helt i sin ordning att arbetsgivarna har den uppfattningen, även om den kan kännas en liten smula stelbent. Men det är inte i sin ordning när de framställer LO:s gemensamma plattform som en uppmaning till kaos och anarki.

Det blir förstås extra fånigt när Kommunal just skrivit på ett avtal, och när Transport i förra veckan blåste av sin strejk innan de strejkande hunnit få i sina lunchlådor.

Det är inte lätt att känna igen bilden av oansvariga fackförbund eller en hotande katastrof.

Om perspektivet är så hönsögt är risken stor att direktörerna börjar tro att arbetsmarknaden faktiskt är en uppsättning regler som bara behöver tillämpas. Och i så fall lär verkligheten förr eller senare bevisa motsatsen.

Det skulle kunna hota arbetsfreden och lönebildningen, på riktigt.

Jag har visserligen ägnat hela dagen åt att skriva och prata om Transport, men vi kommer antagligen aldrig att få reda på precis hur det gick till när den hotande stora konflikten förvandlades till en lunchstrejk. Men det går ju alltid att spekulera.

Själv kan jag inte befria mig från känslan att Peter Jeppsson och de andra biltrafikdirektörerna till sist blev sina egna arguments fångar. Hela tanken tycks ju ha varit att framställa Transport som det svarta fåret på den svenska arbetsmarknaden, och förbundets krav som mycket mer långtgående än det någon annan vågat fråga efter.

Resonemanget haltade redan från början, men när Lars Lindgren och Transport i natt gick med på att försöka växla in branschen i den samma rytm som resten av arbetsmarknaden föll det ihop alldeles.

Det hindrade knappast Jeppsson. Den debattartikel han publicerade i morgonens Aftonbladet handlade i alla fall om hur Transport vägrade acceptera de regler alla andra spelade efter. Med en mening nämnde han frågan om bemanningsbolagen.

Låt mig gissa att någon PR-konsult skrivit artikeln i förväg, och att konsulten agerade utan att kolla så noga. Det gäller ju att göra rätt för arvodet.

Hur som helst fick det knappast Jeppsson att framstå i så bra dager när Lars Lindgren under morgonen började prata om treårsavtal och lönenivåer som inom industrin. Särskilt inte som det blev allt tydligare att strejken faktiskt skulle handla om arbetsgivarnas ovilja att diskutera anställningstryggheten.
Tydligen tog det direktörerna några timmar att inse den saken. Kanske den egna informationsplanen skymde sikten.

Just nu muttrar transportdirektörerna över att strejken, trots att den klarades av under lunchrasten, faktiskt kostat pengar. De borde nog i stället vara glada över att de inte själva spelade bort möjligheten att göra en överenskommelse.

I morse var det riktigt nära.

I drygt tre veckor har tio anställda på företaget Focus CRS i Fränsta utanför Ånge strejkat för rätten till ett kollektivavtal. Det handlar om löner, rimliga anställningsvillkor och försäkringar. Callcentret, som startade förra året, betalar mindre än minimilön, ger ingen ersättning för obekväm arbetstid och nästan alla anställda får arbete timme för timme.

Men konflikten handlar nog också om något annat, en kamp för värdighet. Ingen ska tvingas acceptera vilka villkor som helst.

I dag trappade företagsledningen upp konflikten. I ett pressmeddelande lät de meddela att fackförbundet Unionen kommer att kallas till förhandlingar om att lägga ner hela verksamheten.

Hellre än att skriva på ett avtal för de anställda som faktiskt gör jobbet tycks alltså företagsledningen vara redo att lägga ner allt. Det är den yttersta arrogansen, och en påminnelse om hur de verkliga maktförhållandena ser ut på arbetsmarknaden.

Aftonbladet skriver mer om konflikten i Fränsta i morgondagens tidning.

Som journalist borde jag väl inte klaga på att det händer för mycket, men just nu känns det lite frustrerande.

I går hälsade jag på Anders Ferbe, IF Metalls ordförande, när han gick om myste i den västsvenska vårsolen.

– Det är skönt att vara på socialdemokratisk kongress och veta att avtalet är klart, sa Ferbe.

Det kan jag förstå. Avtalet för industrin blev ju färdigt, och följdes dessutom upp av handels uppgörelse ett knappt dygn senare. Ferbe och IF Metall har levererat.

Men det fortsätter ju att hända saker. Som bråket kring ”märket”, eller märkena som LO menar att det borde heta.

Ett eller två, det är frågan. Ska andra avtal sikta på 6,8 procent för tre år, eller ska de sikta på procentsiffran och på 1 700 kronor?

Minst 1 700 säger LO, och inte minst det största förbundet Kommunal. 6,8 procent och inte en tiondel mer säger arbetsgivarna och, vilket kan bli besvärligt, det statliga Medlingsinstitutet.

Dessutom finns det röster både bland fack och arbetsgivare som är missnöjda med nivån. För lågt tyckte till exempel tre av LO:s förbund när avtalet i tisdags diskuterades i styrelsen. För högt tycker till exempel Almegas Jonas Milton. Han kommer inte att ge sig förrän svenska kollektivavtal förhandlas i en kinesisk frizon.

Räkna alltså med fortsatt bråk.

I handeln löstes det med lite kreativ förhandlingsmattematik, och en något lägre höjning av lägstalönerna. Låt mig gissa att det går att hitta lösningar också på andra avtalsområden.

Dessutom löstes i går ett av de viktigaste principiella problemen, GS-fackets krav på att få insyn i lönesättningen för skogsarbetare som inte är medlemmar i facket.

Det har varit ett av de centrala kraven ända sedan Vaxholmskonflikten satte villkoren för utländska arbetare på dagordningen, och just skogsbranschen är antagligen en av de branscher som har störst problem.

Uppdrag gransknings avslöjande om hur planterare från Kamerun lurats är bara det senaste exemplet.

Att GS i går fick igenom principen att facket ska kunna kontrollera hur kollektivavtalen följs, också för sådana som inte är medlemmar, är alltså en stor sak som jag borde skriva mycket om.

Problemet är bara att det som alltså också händer en del annat. En partikongress till exempel. Den förtjänar också både tid och spaltutrymme.
Så medan Ferbe kan känna sig nöjd med att ha gjort sin del känner jag mig mest frustrerad över allt som inte får plats eller hinns med.

Det här med lönebloggande är inte det lättaste. I vanliga fall finns det ju både plats och en och annan minut att skriva. Men när det verkligen händer saker, som de senaste dagarna, öppnar sig ju tidningens spalter och plötsligt räcker tiden inte till.

Jag har i alla fall skrivit om industrins uppgörelse och de effekter den kan tänkas få i Aftonbladet. Läs de texterna.

Hur som helst verkar det som bevakningen av avtalsrörelser blir lite lugnare framöver. I alla fall lär vi få vänta, eftersom det avtal som skrevs på i dag är tänkt att löpa över tre år.

På presskonferensen hos LO träffade jag Tommy Öberg, den verkliga veteranen i svensk avtalsbevakning. Vi enades om att parterna i alla fall gjort vårt jobb lite tråkigare med sitt långa avtal.

Men jag antar att det är smällar jag kan ta.