Ibland är det faktiskt svårt att veta om människor bara spelar dumma, eller om de faktiskt är precis så enfaldiga som de verkar. Dagens artikel på Aftonbladet debatt är ett bra exempel.

 

 

 

 

Tre överchefer på arbetsgivarsidan – Ulf Bengtsson från staten, Urban Bäckström från Svenskt Näringsliv och Håkan Sörman från kommunerna – ojar sig över LO. Kraven på att lågavlönade kvinnor ska få lika stora lönelyft som andra hotar hela den svenska ekonomin, får vi veta.

Enligt direktörerna har det varit bra både för Sverige och för de anställda att industrins löner varit norm för hela arbetsmarknaden. Det har de alldeles rätt i. Igen tjänar på en huggsexa, och det är precis därför samordningen inom både LO och näringslivet är så viktig.

Men frågan är, kan normeringen bara se ut på ett sätt? Är det omöjligt att tänka sig att det finns flera olika sätt att räkna, där procent skulle kunna vara ett och kronor ett annat?

Naturligtvis inte, men det är precis så direktörerna argumenterar.
De lovar högtidligt att de minsann inte kommer att vika från sin plikt att försvara ”märket”, 6,8 procent och inte en tiondel mer.

Det är helt i sin ordning att arbetsgivarna har den uppfattningen, även om den kan kännas en liten smula stelbent. Men det är inte i sin ordning när de framställer LO:s gemensamma plattform som en uppmaning till kaos och anarki.

Det blir förstås extra fånigt när Kommunal just skrivit på ett avtal, och när Transport i förra veckan blåste av sin strejk innan de strejkande hunnit få i sina lunchlådor.

Det är inte lätt att känna igen bilden av oansvariga fackförbund eller en hotande katastrof.

Om perspektivet är så hönsögt är risken stor att direktörerna börjar tro att arbetsmarknaden faktiskt är en uppsättning regler som bara behöver tillämpas. Och i så fall lär verkligheten förr eller senare bevisa motsatsen.

Det skulle kunna hota arbetsfreden och lönebildningen, på riktigt.