Jag har visserligen ägnat hela dagen åt att skriva och prata om Transport, men vi kommer antagligen aldrig att få reda på precis hur det gick till när den hotande stora konflikten förvandlades till en lunchstrejk. Men det går ju alltid att spekulera.

Själv kan jag inte befria mig från känslan att Peter Jeppsson och de andra biltrafikdirektörerna till sist blev sina egna arguments fångar. Hela tanken tycks ju ha varit att framställa Transport som det svarta fåret på den svenska arbetsmarknaden, och förbundets krav som mycket mer långtgående än det någon annan vågat fråga efter.

Resonemanget haltade redan från början, men när Lars Lindgren och Transport i natt gick med på att försöka växla in branschen i den samma rytm som resten av arbetsmarknaden föll det ihop alldeles.

Det hindrade knappast Jeppsson. Den debattartikel han publicerade i morgonens Aftonbladet handlade i alla fall om hur Transport vägrade acceptera de regler alla andra spelade efter. Med en mening nämnde han frågan om bemanningsbolagen.

Låt mig gissa att någon PR-konsult skrivit artikeln i förväg, och att konsulten agerade utan att kolla så noga. Det gäller ju att göra rätt för arvodet.

Hur som helst fick det knappast Jeppsson att framstå i så bra dager när Lars Lindgren under morgonen började prata om treårsavtal och lönenivåer som inom industrin. Särskilt inte som det blev allt tydligare att strejken faktiskt skulle handla om arbetsgivarnas ovilja att diskutera anställningstryggheten.
Tydligen tog det direktörerna några timmar att inse den saken. Kanske den egna informationsplanen skymde sikten.

Just nu muttrar transportdirektörerna över att strejken, trots att den klarades av under lunchrasten, faktiskt kostat pengar. De borde nog i stället vara glada över att de inte själva spelade bort möjligheten att göra en överenskommelse.

I morse var det riktigt nära.