I dag skriver jag i Aftonbladet om medlingsinstrumentet på svensk arbetsmarknad. Jag är faktiskt allvarligt bekymrad för att Claes Stråth och hans medarbetare är på väg att segra sig till döds.

Inte bara på grund av kritiken från de kvinnodominerade facken – som ju inte är ny. Oron beror inte heller bara på att allt fler avtal tecknas utan siffror.

Det viktigaste skälet är faktiskt att normeringen och medlingen nästan tycks lyfta av parterna deras ansvar. Visst, Hotell- och restaurang tecknade sitt avtal utan medling och det gjorde Handels också. Men i övrigt har väntan på medlarnas bud varit refrängen under årets förhandlingar.

Inte ens industrin, där det inte är många år sedan parterna satte en ära i att göra upp utan att de opartiska ordförandena alls kopplades in, fick till ett avtal innan det gamla löpte ut.

Och sedan har det mest handlat om att vänta in medlarbudet, ibland under visst konfliktlarm.

Resultatet har ju mer eller mindre varit givet.

En så stel normering måste förr eller senare brytas sönder. Frågan är om det inte vore klokare att lätta på reglerna innan det händer.

Ingvar Persson