Det här blir antagligen det sista inlägget som kommer att publiceras på lönebloggen, i alla fall på länge. Samtidigt är det ledarbloggens första inlägg under ”kategorin” lönebloggen.

Förhoppningsvis ska det bli enklare för den som vill följa ledarsidans kommentarer, både när det gäller arbetsmarknaden och andra ämnen.

Dessutom stundar ju lugnare tider. Med treåriga avtal dröjer det innan det är dags att plocka fram strejkrubrikerna igen, och när jag häromdagen träffade en ledare i ett av LO-förbunden konstaterade han att han gjort sin sista avtalsrörelse.

Nästa gång är han pensionerad. På fackliga funktionärer biter inte statsministern påbud om att vi ska jobba till 75.

Än är dock inte riktigt årets avtalsrörelse över. Den här veckan skulle kommunals strejk bland bussförarna brutit ut. Nu skjuts starten på strejken upp till i nästa vecka.

Då har också SEKO varslat om konflikt, bland annat mot järnvägsunderhållet. SEKO vill att de anställda ska få behålla både jobbet, lönen och förmåner när verksamheten byter huvudman.

I dag är det inte ovanligt att anställda som fortsätter att göra samma jobb förlorar både delar av lönen och anställningsförmåner när verksamheten byter huvudman. Det vill facket inte acceptera.

Arbetsgivarorganisationen Almega är inte överraskande av en annan åsikt. Lars Friberg som ansvarar för spårtrafiken är rädd att anställda som jobbar i samma företag och med samma jobb skulle kunna få olika villkor, beroende på var de arbetat tidigare.

Det skulle inte vara rimligt, skriver han i ett pressmeddelande.

Problemet borde inte vara olösligt, kan jag tycka. Om Fribergs företag bara avstod från att använda sänkta löner och försämrade villkor som ett sätt att konkurrera vid upphandlingar skulle ju faktiskt ingen bli orättvist behandlad.

Argast är dock Almega på själva strejkvarslet. Mitt i midsommarveckan dessutom.

Ett hårt slag mot tredje man och ett tungt ansvar för facket, skriver Friberg.
Så är det förstås. Inställda tåg är besvärligt, antingen det beror på en havererad järnvägspolitik eller på att fack och arbetsgivare inte kunnat komma överens.

Men det är också spelets regler. Järnvägsanställda kan inte strejka utan att resenärerna drabbas, och med en arbetsgivarorganisation som inte ens förstår att facket inte snällt accepterar de bud som ligger kan det vara svårt att diskutera så länge tågen går.

Det är drygt en vecka kvar innan stridsåtgärderna mot järnvägen ska bryta ut. Med hur avtalsrörelsen hittills sett ut är det nog dumt att börja oroa sig redan nu.

I dag skriver jag i Aftonbladet om medlingsinstrumentet på svensk arbetsmarknad. Jag är faktiskt allvarligt bekymrad för att Claes Stråth och hans medarbetare är på väg att segra sig till döds.

Inte bara på grund av kritiken från de kvinnodominerade facken – som ju inte är ny. Oron beror inte heller bara på att allt fler avtal tecknas utan siffror.

Det viktigaste skälet är faktiskt att normeringen och medlingen nästan tycks lyfta av parterna deras ansvar. Visst, Hotell- och restaurang tecknade sitt avtal utan medling och det gjorde Handels också. Men i övrigt har väntan på medlarnas bud varit refrängen under årets förhandlingar.

Inte ens industrin, där det inte är många år sedan parterna satte en ära i att göra upp utan att de opartiska ordförandena alls kopplades in, fick till ett avtal innan det gamla löpte ut.

Och sedan har det mest handlat om att vänta in medlarbudet, ibland under visst konfliktlarm.

Resultatet har ju mer eller mindre varit givet.

En så stel normering måste förr eller senare brytas sönder. Frågan är om det inte vore klokare att lätta på reglerna innan det händer.

Ingvar Persson

Ibland är det faktiskt svårt att veta om människor bara spelar dumma, eller om de faktiskt är precis så enfaldiga som de verkar. Dagens artikel på Aftonbladet debatt är ett bra exempel.

Tre överchefer på arbetsgivarsidan – Ulf Bengtsson från staten, Urban Bäckström från Svenskt Näringsliv och Håkan Sörman från kommunerna – ojar sig över LO. Kraven på att lågavlönade kvinnor ska få lika stora lönelyft som andra hotar hela den svenska ekonomin, får vi veta.

Enligt direktörerna har det varit bra både för Sverige och för de anställda att industrins löner varit norm för hela arbetsmarknaden. Det har de alldeles rätt i. Igen tjänar på en huggsexa, och det är precis därför samordningen inom både LO och näringslivet är så viktig.

Men frågan är, kan normeringen bara se ut på ett sätt? Är det omöjligt att tänka sig att det finns flera olika sätt att räkna, där procent skulle kunna vara ett och kronor ett annat?

Naturligtvis inte, men det är precis så direktörerna argumenterar.
De lovar högtidligt att de minsann inte kommer att vika från sin plikt att försvara ”märket”, 6,8 procent och inte en tiondel mer.

Det är helt i sin ordning att arbetsgivarna har den uppfattningen, även om den kan kännas en liten smula stelbent. Men det är inte i sin ordning när de framställer LO:s gemensamma plattform som en uppmaning till kaos och anarki.

Det blir förstås extra fånigt när Kommunal just skrivit på ett avtal, och när Transport i förra veckan blåste av sin strejk innan de strejkande hunnit få i sina lunchlådor.

Det är inte lätt att känna igen bilden av oansvariga fackförbund eller en hotande katastrof.

Om perspektivet är så hönsögt är risken stor att direktörerna börjar tro att arbetsmarknaden faktiskt är en uppsättning regler som bara behöver tillämpas. Och i så fall lär verkligheten förr eller senare bevisa motsatsen.

Det skulle kunna hota arbetsfreden och lönebildningen, på riktigt.

Jag har visserligen ägnat hela dagen åt att skriva och prata om Transport, men vi kommer antagligen aldrig att få reda på precis hur det gick till när den hotande stora konflikten förvandlades till en lunchstrejk. Men det går ju alltid att spekulera.

Själv kan jag inte befria mig från känslan att Peter Jeppsson och de andra biltrafikdirektörerna till sist blev sina egna arguments fångar. Hela tanken tycks ju ha varit att framställa Transport som det svarta fåret på den svenska arbetsmarknaden, och förbundets krav som mycket mer långtgående än det någon annan vågat fråga efter.

Resonemanget haltade redan från början, men när Lars Lindgren och Transport i natt gick med på att försöka växla in branschen i den samma rytm som resten av arbetsmarknaden föll det ihop alldeles.

Det hindrade knappast Jeppsson. Den debattartikel han publicerade i morgonens Aftonbladet handlade i alla fall om hur Transport vägrade acceptera de regler alla andra spelade efter. Med en mening nämnde han frågan om bemanningsbolagen.

Låt mig gissa att någon PR-konsult skrivit artikeln i förväg, och att konsulten agerade utan att kolla så noga. Det gäller ju att göra rätt för arvodet.

Hur som helst fick det knappast Jeppsson att framstå i så bra dager när Lars Lindgren under morgonen började prata om treårsavtal och lönenivåer som inom industrin. Särskilt inte som det blev allt tydligare att strejken faktiskt skulle handla om arbetsgivarnas ovilja att diskutera anställningstryggheten.
Tydligen tog det direktörerna några timmar att inse den saken. Kanske den egna informationsplanen skymde sikten.

Just nu muttrar transportdirektörerna över att strejken, trots att den klarades av under lunchrasten, faktiskt kostat pengar. De borde nog i stället vara glada över att de inte själva spelade bort möjligheten att göra en överenskommelse.

I morse var det riktigt nära.

I drygt tre veckor har tio anställda på företaget Focus CRS i Fränsta utanför Ånge strejkat för rätten till ett kollektivavtal. Det handlar om löner, rimliga anställningsvillkor och försäkringar. Callcentret, som startade förra året, betalar mindre än minimilön, ger ingen ersättning för obekväm arbetstid och nästan alla anställda får arbete timme för timme.

Men konflikten handlar nog också om något annat, en kamp för värdighet. Ingen ska tvingas acceptera vilka villkor som helst.

I dag trappade företagsledningen upp konflikten. I ett pressmeddelande lät de meddela att fackförbundet Unionen kommer att kallas till förhandlingar om att lägga ner hela verksamheten.

Hellre än att skriva på ett avtal för de anställda som faktiskt gör jobbet tycks alltså företagsledningen vara redo att lägga ner allt. Det är den yttersta arrogansen, och en påminnelse om hur de verkliga maktförhållandena ser ut på arbetsmarknaden.

Aftonbladet skriver mer om konflikten i Fränsta i morgondagens tidning.

Som journalist borde jag väl inte klaga på att det händer för mycket, men just nu känns det lite frustrerande.

I går hälsade jag på Anders Ferbe, IF Metalls ordförande, när han gick om myste i den västsvenska vårsolen.

– Det är skönt att vara på socialdemokratisk kongress och veta att avtalet är klart, sa Ferbe.

Det kan jag förstå. Avtalet för industrin blev ju färdigt, och följdes dessutom upp av handels uppgörelse ett knappt dygn senare. Ferbe och IF Metall har levererat.

Men det fortsätter ju att hända saker. Som bråket kring ”märket”, eller märkena som LO menar att det borde heta.

Ett eller två, det är frågan. Ska andra avtal sikta på 6,8 procent för tre år, eller ska de sikta på procentsiffran och på 1 700 kronor?

Minst 1 700 säger LO, och inte minst det största förbundet Kommunal. 6,8 procent och inte en tiondel mer säger arbetsgivarna och, vilket kan bli besvärligt, det statliga Medlingsinstitutet.

Dessutom finns det röster både bland fack och arbetsgivare som är missnöjda med nivån. För lågt tyckte till exempel tre av LO:s förbund när avtalet i tisdags diskuterades i styrelsen. För högt tycker till exempel Almegas Jonas Milton. Han kommer inte att ge sig förrän svenska kollektivavtal förhandlas i en kinesisk frizon.

Räkna alltså med fortsatt bråk.

I handeln löstes det med lite kreativ förhandlingsmattematik, och en något lägre höjning av lägstalönerna. Låt mig gissa att det går att hitta lösningar också på andra avtalsområden.

Dessutom löstes i går ett av de viktigaste principiella problemen, GS-fackets krav på att få insyn i lönesättningen för skogsarbetare som inte är medlemmar i facket.

Det har varit ett av de centrala kraven ända sedan Vaxholmskonflikten satte villkoren för utländska arbetare på dagordningen, och just skogsbranschen är antagligen en av de branscher som har störst problem.

Uppdrag gransknings avslöjande om hur planterare från Kamerun lurats är bara det senaste exemplet.

Att GS i går fick igenom principen att facket ska kunna kontrollera hur kollektivavtalen följs, också för sådana som inte är medlemmar, är alltså en stor sak som jag borde skriva mycket om.

Problemet är bara att det som alltså också händer en del annat. En partikongress till exempel. Den förtjänar också både tid och spaltutrymme.
Så medan Ferbe kan känna sig nöjd med att ha gjort sin del känner jag mig mest frustrerad över allt som inte får plats eller hinns med.

Det här med lönebloggande är inte det lättaste. I vanliga fall finns det ju både plats och en och annan minut att skriva. Men när det verkligen händer saker, som de senaste dagarna, öppnar sig ju tidningens spalter och plötsligt räcker tiden inte till.

Jag har i alla fall skrivit om industrins uppgörelse och de effekter den kan tänkas få i Aftonbladet. Läs de texterna.

Hur som helst verkar det som bevakningen av avtalsrörelser blir lite lugnare framöver. I alla fall lär vi få vänta, eftersom det avtal som skrevs på i dag är tänkt att löpa över tre år.

På presskonferensen hos LO träffade jag Tommy Öberg, den verkliga veteranen i svensk avtalsbevakning. Vi enades om att parterna i alla fall gjort vårt jobb lite tråkigare med sitt långa avtal.

Men jag antar att det är smällar jag kan ta.

Rapporterna från förhandlingarna pendlar ju just nu mellan stiltje och dramatik. Klart tycks i alla fall vara att lönefrågan återstår, och att de fackliga organisationerna kommer att få kämpa hårt för att få igenom kraven på tryggare anställningar och mer ordning och reda.

Jag skriver om det där i dagens Aftonbladet.

Att GS-facket och SLA skjutit upp försöken att åstadkomma ett kontrollsystem för att undvika skandaler som den med skogsplanterarna från Kamerun till efter påsk finns inte med i den texten, men det stärker ju bara tesen.

Annars har ju det mesta handlat om den avblåsta elektrikerkonflikten.
Jag tänker inte ge mig in och försöka döma i trätan mellan Ronny Wenngren och Anders Ferbe när det gäller formalia, eller vilken betydelse bråket haft för förhandlingarna om ett nytt teknikavtal. Men en sak verkar i alla fall klar.

Elektrikerförbundet tycks ha gjort bedömningen att EIO agerat som ombud för Teknikföretagen, och utformat sina stridsåtgärder därefter. Och tydligen har elektrikerna faktiskt haft rätt. Stridsviljan rann i alla fall av elarbetsgivarna i samma stund som det stod klart hur hårt industriföretagen skulle drabbas av en konflikt.

Det borde IF Metall- som också fått problem med uppbördsavtalet – vara glada för.

De flesta av oss kan nu förbereda påsken. Förhandlare och medlare lär däremot få räkna med bråda dagar. Industrin väntar på ett slutbud, och på byggsidan klickar klockan mot de två veckor som medlarna skjutit upp strejken.

I avtalsmatchen lär påskfirandet få vänta.

Jag vet inte om jag är ensam över att ha funderat på vad Medlingsinstitutets chef Claes Stråth egentligen menade när han i måndags försökte förklara beslutet att skjuta fram byggstrejken två veckor.

Stråth värjde sig i alla fall mot tanken att institutets beslut skulle vara ett sätt att ge industrin möjlighet att komma i mål. Men, och det är här det blir konstigt, generaldirektören anser ändå att en industriuppgörelse skulle ge medlarna ”ännu en pusselbit”.

Vi vet ju i och för sig att Byggnads och Svensk Byggindustri faktiskt inte tycks ha pratat om löner, och att det medlingsbud som förkastades i söndags inne innehöll några pengar.

Att budet ändå prövades visar kanske att det funnits en möjlighet att bilägga tvisten, trots att lönefrågorna fortfarande låg öppna.

Vi vet också att det står i medlarnas instruktioner att de inte får medverka till löneuppgörelser som bryter principen om industrins normerande roll.

Men frågan är, menade Stråth att parterna i byggförhandlingarna faktiskt skulle vara tvungna att invänta industrin för att kunna skriva ett komplett avtal? Det skulle i så fall vara märkligt. Det är trots allt två parter som accepterat en uppgörelse som gick ut en månad innan avtalet för industrin slutar gälla.

Varken staten eller någon annan kan gärna sig att facken ska acceptera att bara vänta, när avtalen gått ut.

Eller menade Stråth bara att de statliga medlarna inte kan komma med någon hjälp innan de vet vad de ska sikta på? I så fall pekade han – kanske oavsiktligt – på en riktig svaghet i dagens medlingsinstrument.

Frågan är vad parterna ska med medlare till, om de inte får komma med förslag.

I byggförhandlingarna kunde medlarna

Bengt KÅ Johansson, Malte Eriksson och Leif Ohlson trots allt komma med ett förslag. Och kanske kommer de att kunna bidra till en lösning. Men det bygger i så fall på två mycket speciella förutsättningar.

Kärnan i konflikten är inte lönerna, och industrin lär snart ha ett avtal klart. IF Metall har kallat in sin delegation redan till helgen.

Om det varit annorlunda skulle medlarna helt enkelt inte haft mycket att bidra med. Och i så fall är det rimligt att ställa frågan, har Sverige verkligen ett medlingsinstrument som fungerar?

Helgens stora avtalsnyhet är naturligtvis att medlingsförsöken i byggförhandlingarna tycks ha nått vägs ände. Om inte medlarna ingripigt hade det blivit strejk i morgon. Jag skriver om det i morgondagens tidning.

Att medlarna känner sig tvingade att gå in och skjuta upp konflikten är naturligtvis ett misslyckande, men samtidigt alldeles logiskt.

Även om den stora stridsfrågan just nu är huvudentreprenörernas ansvar är det klart att förhandlare som inte kan prata om löner i praktiken har sina händer bakbundna. Och löner är uppenbarligen en fråga som fått vila i väntan på industrins förhandlingar.

Just därför finns det faktiskt anledning att också reflektera en smula över det medlingsbud som IF Metall i lördags tackade nej till.

Parterna bakom industriavtalet har ägnat de senaste femton åren åt att bygga upp en förståelse för att det är lönerna i den konkurrensutsatta industrin som ska vara norm för andra branscher. Det har inte alltid varit så lätt, men i huvudsak har det ändå lyckats. Och resultatet har faktiskt blivit en fungerande regim för lönebildning.

Och även om LO:s industriförbund kunnat verka nog så istadiga i sina strävanden att bestämma löneutrymmet för andra branscher är det ändå arbetsgivarna som varit lönenormeringens riktiga talibaner.

När Dag Klackenberg på Svensk Handel 2007 skrev ett avtal som inte gillades av direktörskollegorna beskrev han själv reaktionen som ”rektorsförhör hos Jan-Peter Duker och klasstryk av kollegerna”.

Med tanke på att många av direktörerna säkert gått på internatskola är det nog bild som ska tas på allvar.

Just därför har jag lite svårt att begripa vad arbetsgivarna egentligen hoppas åstadkomma i år. Att industriföretagen gärna vill ha ett avtal som är längre än ett år är inte svårt att förstå. Men hur de kunde tro att de skulle få det för en och en halv procent om året är faktiskt svårt att förstå.

Och hur medlarna – de opartiska ordförandena – kunde föreställa sig att facken i en stigande konjunktur skulle kunna acceptera ett treårigt bud som faktiskt ger löneökningar som ligger under Riksbankens inflationsmål är inte mycket lättare att förstå.

Det är ju inte bara är arbetsfreden inom industrin som äventyras. En alltför dålig löneuppgörelse för industriarbetarna skulle dessutom äventyra hela normeringen.

En lång uppgörelse på en nivå som ligger under inflationsmålet skulle aldrig respekteras på den övriga arbetsmarknaden. Och utan respekt kan inget avtal i världen fungera som norm.

Det behövs faktiskt ingen examen i nationalekonomi för att begripa den saken.

Det vet naturligtvis Anders Ferbe, även om han låter självsäker när han försäkrar att alla fortfarande är eniga om att industrin ska få styra.