I måndags presenterade SAS-direktören Rickard Gustafson sina planer för att rädda bolaget, bland annat ett ultimatum om lönesänkningar.

Då talades det om lönesänkningar på mellan 12 och 15 procent.

Själv skulle Gustafson sänka sin lön med en femtedel, 20 procent.

Nu, med knappt fyra dygn till det avgörande styrelsemötet har bolagsledningen kallat till sig facken, och siffrorna som läckt ut från Unionen avslöjar att det kan bli ännu värre.

Det verkar som SAS direktörerna tillämpar sin egen variant av krontalsförhandlingar, och då blir ju inte 15 procent på en flygvärdinnelön så mycket.

Enligt Unionen skulle lönen för den timanställda kabinpersonalen nästan halveras, till 80 kronor i timmen.

SAS informationsavdelning håller inte riktigt med om beräkningarna, men ska sanningen fram låter försöken att förklara vad budet egentligen betyder lite krystade.

Hur det än är med den saken är det nog något slags historia som skrivs när svenska fackliga representanter sitter och förhandlar ett ultimatum om lönesänkningar.

Frågan jag ställde i måndag, om det skulle bli LO-samordningen eller SAS-ultimatum som skulle göra djupast spår i den svenska arbetsmarknaden, återstår fortfarande att besvara.

Det gör också frågan om vilken roll Peter Norman som representant för den största ägaren egentligen spelat för SAS-ledningen sätt att agera?

Dessutom undrar jag om Rickard Gustafson verkligen tänkt sig att få fram ett färdigt förhandlingsresultat till på söndag förmiddag? Och om bolagsledningen verkligen tänker fullfölja sitt ultimatum.

I så fall borde nog räddningsplanen kunna dödförklaras redan i dag.

Frågan är vilket märke måndagen den 12 november kommer att lämna i den svenska arbetsmarknadshistorien.

Å ena sidan presenterade fackliga företrädare – först från industrin och sedan från LO – sina avtalskrav.

”Modesta”, var den beskrivning IF Metalls Anders Ferbe ville använda.
Enligt Arbetet är han en av dem som försökt hålla tillbaka.

Framför allt var dock de fackliga utspelen en uppvisning i enighet, och i en vilja att återgå till den ordning som gällt sedan det första industriavtalet träffades. Samarbete mellan facken inom industrin, och samordning för den övriga av arbetsmarknaden genom LO. Exportindustrin som norm för lönebildningen på hela arbetsmarknaden.

Naturligtvis muttrade arbetsgivarna.

”Alldeles för högt”, sa till exempel Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten i årets mest förväntade kommentar.

Rimligen uppfattar ändå direktörerna på Storgatan signalen. Efter förra årets kaos skickar den fackliga rörelsen en inbjudan till ordnade och ansvarsfulla förhandlingar om lönerna på hela arbetsmarknaden.

Å andra sidan var gårdagen också dagen då SAS presenterade sitt väldiga besparingspaket. Uppsägningar av hundratals medarbetare och utförsäljning av verksamhet och tillgångar – bolaget tänker till och med sälja flygplanens motorer. Men framför allt handlade rapporteringen om kravet på sänkta löner för de anställda.

Omkring 15 procent måste lönerna ner, enligt bolagsledningen. Och chefen Rickard Gustafson gjorde klart att det inte handlade om något öppet förslag.

– Det finns faktiskt ingen annan väg, förklarade han.

Ett ultimatum, med andra ord. De fackliga organisationerna fick en vecka på sig att acceptera.

Jag kan faktiskt inte påminna mig att några löntagare i Sverige ställts inför ett sådant val. Gå med på direkta lönesänkningar, annars lägger vi ner.

Upprördheten var också stor bland de fackliga ledare som uttalade sig.

Nu väntar en veckas chickenrace. Det är svårt att se att de fackliga organisationerna ska kunna acceptera det ultimatum de ställts inför. De lokala klubbarna har helt enkelt inte den makten.

Det är lika svårt att se hur bolagsledningen ska kunna backa från sina ultimativa krav. I synnerhet som ägarna – till exempel den svenska regeringen – tycks stå bakom hela planen.

En sak är i alla fall klar. Skulle SAS lyckas med sitt försök att ställa de anställda inför fullbordat faktum så kommer det inte att bli sista gången svenska löntagare ställs inför valet att acceptera lönesänkningar eller förlora jobbet.

Ingvar Persson

Kronkursens betydelse för exportindustrin är överskattad. Det hävdar i alla fall arbetsgivarorganisationen Almegas chefsekonom Lena Hagman enligt Dagens Nyheter.

– Tidigare betydde en svagare krona att företagen kunde ta tillbaka förlorade marknadsandelar, men så fungerar det inte i dag.

Hagman medger att priset på kronor är viktigt för råvarubranscherna, men i andra branscher har importinnehållet i produkterna blivit så stort att gungor och karuseller tar ut varandra.

Industrin vill enligt Hagman inte konkurrera med priser som hålls låga av en svag krona.

– I stället försöker man höja värdet på sina produkter och samtidigt hålla nere de egna kostnaderna.

I längden blir resultatet både ökad produktivitet och snabbare utveckling. Och ett rikare Sverige.

När den politiska oppositionen försöker uttrycks samma sak brukar det heta ”Sverige ska konkurrera med kompetens, inte med låga löner”.

För det är ju så det är, precis som en rimlig kronkurs betyder anständiga löneökningar och hyggliga lägstlöner att företagen måste höja sin produktivitet och effektivitet. Och att Sverige blir rikare.

Men så uttrycker sig naturligtvis inte Almegas chefsekonom. Hon företräder trots allt den arbetsgivarorganisation som mest millitant drivit låglönespåret i svensk debatt.

Det som är sant när det gäller växelkursen är av någon anledning inte sant när det gäller lönerna, att det är genom kompetens och kvalitet och inte genom låga kostnader som svensk ekonomi kan göra landet rikt.

Ingvar Persson

Ska vi gissa att morgondagen blir den dag när ledamöterna i den svenska riksdagen får lära sig ordet ”korttidsarbete”. Det låter i alla fall så när Mikael Damberg laddar upp inför morgondagens insats.

Som så mycket annat har korttidsarbete kommit in i det svenska språket från tyskan. På svenska talade vi en gång om permitteringar, men innebörden är i princip den samma. Ett system där företagen kan svara på ett plötsligt fall i efterfrågan utan att definitivt behöva göra sig av med personal.

Från 1990-talet och fram till hösten 2008 var det knappast någon i Sverige som saknade möjligheten att permittera. I vårt land räddade vi som bekant människor, inte jobb. Här skulle strukturförändringar uppmuntras, inte bromsas.

Industrikrisen blev ett slags brytpunkt. IF Metall tecknade – pressade av verkligheten – sitt krisavtal som i korthet innebar att fack och företag på vissa villkor kunde komma överens om en sänkning av arbetstiden och därmed lönen.

Enligt IF Metall själva räddade avtalet kanske 15 000 jobb.
Andra var mer kritiska.

’”Sådana krisavtal har ju till syfte att minska företagens kostnader genom att sänka inkomsterna för de anställda”, sa till exempel Livs ordförande Hans-Olof Nilsson när förbundet hade kongress 2009.

En sak var dock alla eniga om. Det hade varit bättre med ett system där också staten var delaktig, och bidrog ekonomiskt. I våras verkade det nästan som om också Anders Borg vunnits för idén.

Om Anders Borg också menade att staten skulle bidra till systemet ska jag lämna öppet. När finansministern talar om arbetsmarknadens parter låter det ofta som om han talade om enheter på departementet, där tjänstemännen har till uppgift att leverera lösningar på ministerns problem.
I vart fall pratade han plötsligt en massa om korttidsarbete. I februari tillsattes till och med en utredning.

Sedan dess har inte mycket hänt, samtidigt som siffrorna för varsel inom industrin åter sticker i väg.

Det är inte så konstigt om Damberg vill påpeka den saken i morgondagens debatt med statsministern.

Helt okomplicerat är det dock inte. Samtidigt som politikerna diskuterar korttidsarbete i riksdagen har nämligen IF Metall sagt bestämt nej till nya krisavtal. Den centrala uppgörelsen gäller inte längre och några lokala avsteg blir det inte frågan om, meddelar avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä via Dagens Arbete.

Det är inte så konstigt. Risken finns nämligen alltid att krisuppgörelser, eller korttidsarbete, i praktiken blir ett permanent sätt att gå runt kollektivavtalen eller införa konjunkturanpassad arbetstid.

Det gäller för Damberg att hålla tungan rätt i munnen i morgon.

Ingvar Persson

”Glad och stolt” sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i går när han skulle presentera förbundens gemensamma krav inför den kommande avtalsrörelsen.

Glada och stolta är man antagligen också på LO:s pressavdelning när man i dag går igenom klippen efter gårdagens presentation. Nästan alla rubriker handlar nämligen om LO:s satsning på jämställdheten.

Det är inget dåligt spinn på en överenskommelse som rent faktiskt betyder att de jämställdhetspotter som skapat interna fackliga konflikter de tre senaste avtalsrörelserna försvinner, och som dessutom innebär att alla LO:s förbund ställer sig bakom att industrins roll som riktkarl för lönebildningen.

Det betyder inte att kvinnorna skulle vara förlorare i den överenskommelse som avtalssekreteraren Torbjörn Johansson fått förbunden att ställa sig bakom. Som lönestrukturen ser ut på svensk arbetsmarknad blir en riktig låglönesatsning också en satsning på kvinnorna.

Problemet är bara att det är precis det jämställdhetspotternas motståndare gång på gång har sagt.

Att LO den här gången tar ett större grepp, och för in föräldraförsäkringen i förhandlingarna gör det naturligtvis lättare att sätta rubriker om jämställdhet.

Men faktum kvarstår, den tydligaste nyheten i gårdagens krav är att de inte innehåller några jämställdhetspotter.

Stridsfrågan i årets avtalsrörelse kommer av allt att döma att bli en annan. De kommer – precis som till exempel Kommunalkonflikten för snart 10 år sedan – att handla om avtalens lägstalöner och därmed om löneklyftorna.

Svenskt Näringslivs Christer Ågren har redan blåst till strid. ”LO föreslår en lönemodell som tränger ut jobb”, säger han på direktörernas hemsida.

Det är så det brukar låta. I direktörernas och folkpartistiska politikers värld betyder högre löner för de sämst avlönade ofrånkomligen fler arbetslösa.

I verkligheten är sambanden förstås mer komplicerade. En rättvis fördelning av löneutrymmet är knappast ett hinder för full sysselsättning, men en förutsättning för ett bra samhälle.

Därför blir just höjningen av de lägsta lönerna den största utmaningen för de fackliga företrädarna i årets förhandlingar.

Ingvar Persson

Varje år hamnar ett antal uppsägningar i domstol. En segdragen och kostsam process för alla inblandade.

I fredags fick arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ett förslag som är tänkt att minska problemet. Utredaren Jonas Malmberg föreslår att anställda bara ska få behålla sitt jobb i ett år, även om det inte är avgjort vem som gjort fel. Dessutom ska skadestånden för arbetsgivare som fuskat sänkas, och ansvaret för att omplacera anställda minska.

Redan innan utredningen överlämnats gjorde ledarna för LO, TCO och Saco klart att de inte tänkte acceptera förslagen. Inte så konstigt, eftersom de ensidigt försvagar löntagarna och skapar rättslöshet.

I dag deklarerar Christer Ågren att också direktörerna på Svenskt Näringsliv är missnöjda, men inte av samma orsak som de fackliga ledarna. Ågren hävdar att förslagen inte går tillräckligt långt. Justeringar räcker inte, här måste hela anställningsskyddet rivas upp.

Inget konstigt i det. Precis så brukar det låta från direktörshåll. Ändå finns det anledning att granska Ågrens argumentation. Han tycks nämligen försöka säga två saker.

För det första, eftersom den anställde i dag får behålla sin tjänst så länge tvisten pågår tjänar hon och facket på att ifrågasätta uppsägningen. Det tvingar arbetsgivaren att göra upp, även om han har rätt.

Att rätten att behålla jobbet nu begränsas till ett år räcker inte enligt Ågren. Drivkraftens bakom rättsprocesserna kommer att finnas kvar.

För det andra är de skadestånd arbetsgivare som verkligen bryter mot reglerna alltför höga, enligt Ågren. En arbetsgivare som utan giltig orsak avskedat en anställd kan tvingas betala upp till 32 månadslöner, och dessutom hundratusentals kronor i processkostnader.

Bara ett fåtal svenska företag kan betala sådana summor, suckar Ågren och konstaterar att även om utredningens förslag blir verklighet kommer det att vara för dyrt att avskeda människor utan sakliga skäl.

Och det är här det blir intressant.

Om vi tar Ågrens första argument på allvar säger han ju nämligen att problemet med rätten att behålla sin anställning är att den samtidigt förhindrar rättvisan. Arbetsgivaren har inte råd att vänta ut processen, och det vet löntagarna och deras advokater.

Men samtidigt vill Ågren inte att arbetsgivare som faktiskt brutit mot reglerna – och kanske slagit en människas liv i spillror – ska behöva ta lika stort ansvar som i dag.

Det låter inte som ett system för rättssäkerhet.

Naturligtvis finns det problem med dagens anställningsskydd. Viktigast är att det är så många som inte omfattas. Tillfälliga jobb, inhyrning och entreprenader gör att las i praktiken får allt mindre betydelse.

Dessutom känner säkert de flesta med en normal umgängeskrets åtminstone några som tvärt emot reglerna förlorat sitt jobb, med fackets goda minna.

Men det är som sagt inte det direktörerna vill prata om. De vill ha hela rätten att bestämma vem som ska ha kvar sitt jobb, och vem som ska gå.

I grunden är det mycket lite som förändras. Frågan om anställningstrygghet är fortfarande en fråga om makt.

Ingvar Persson