Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 2 av 4

Sänkta lägstlöner ger inte fler jobb

av Ingvar Persson

Om världen hade varit en rättvis plats, och politiken en fråga om argument, skulle den rapport Agneta Berge skrivit för Handelsanställdas förbund skapa stora rubriker. Den handlar nämligen om ett av den politiska debattens riktigt stora ämnen, lägstlönerna, och resultatet gör mos av de vanligaste plattityderna om sambandet mellan höjda lägstalöner och arbetslöshet.

ungdom arbetslöshet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rapporten – som presenterades i dag – visar att relativt höga löner för de lägst avlönade inte leder till lägre sysselsättning och inte till högre ungdomsarbetslöshet. Siffrorna – och Berge har gått igenom över 20 länder – pekar till och med på att det skulle kunna vara tvärt om.

Sug på den du, Annie Lööf.

Handels rapport visar dessutom att högre lägstalöner bidrar till strukturomvandling, minskad fattigdom och så vidare. I alla fall så länge det omgivande samhället fungerar. Och det fungerar så länge kollektivavtalen har en tillräcklig räckvidd och omställningspolitiken med arbetsmarknadsåtgärder och trygghetssystemen är starka nog.

IMG_0333
Agneta Berger presenterar rapporten ”Höga lägstalöner lönar sig på en pressträff idag

Agneta Berge ställde själv frågan om det gäller i dagens Sverige.

Ändå har just detaljhandelns kollektivavtal en hög teckningsgrad. Enligt förbundets ordförande Lars-Anders Häggström omfattas drygt 80 procent av arbetsplatserna och över 90 procent av medlemmarna.

Men huvudfrågan är naturligtvis ändå sysselsättningen, särskilt för unga. Det är den som har varit argumentet för centerpartisters och folkpartisters allt oblygare försök att lägga sig i lönebildningen, och det är ungdomsarbetslösheten som arbetsgivarna brukar hänvisa till när de kräver större löneskillnader – alltid genom sänkning av de lägsta lönerna.

Att se resonemanget motbevisat på ett sätt som Anders Borg kanske skulle kalla ”robust” borde inte bara gå rakt in i den politiska debatten, utan också i avtalsförhandlingarna.

Just nu sitter industrins förhandlare och funderar på ett första bud från medlarna. Svar är utlovat till lördag.

Jag gissar också att just kravet på krontalspåslaget – viktigare ju lägre lönen är – kommer att bli en av knäckfrågorna.

Lars-Anders Häggström skriver i pressmeddelandet om dagens rapport att han hoppas att den ska ”sätta punkt” för debatten om behovet av lägre löner.
Lars-Anders

Lars-Anders Häggström om rapporten.

Det är nog en mycket from förhoppning. För bortom allt prat om ungdomsarbetslöshet och trösklar finns förstås ett annat motiv bakom arbetsgivarnas önskan om lägre löner.

De vill helt enkelt betala så lite som möjligt.

Ingvar Persson

Det hettar till på riktigt

av Ingvar Persson

Det har varit trögt i porten, men frågan är om inte nästa vecka kan bli lite av islossning i avtalsförhandlingarna.

Det kommer i alla fall allt fler positiva signaler från industrins förhandlare. Medlarna – eller ”de opartiska ordförandena” som man egentligen ska säga – jobbar på och har i princip fått parterna att acceptera ett treårsavtal.
Dessutom ska de flesta av villkorsfrågorna redan vara avklarade, och tolkar jag arbetsgivarnas signaler till Svenska Dagbladet rätt gäller det också frågan om delpension.

Då återstår alltså lönerna, och där kan ett första medlarbud väntas redan under helgen. Och även om parterna hittills har gjort helt olika bedömningar av den ekonomiska framtiden är det en sak som ändå brukar gå att prata om.

Min gissning är att stötestenen kan bli låglönesatsningen. Industriförbunden i LO kan inte gärna komma tillbaka till Norra Bantorget utan ett krontalspåslag. Teknikföretagen lär å sin sida få svårt att förklara för arbetsgivarna i servicebranscherna att de släppt fram ett avtal som ger mest till de mest lågavlönade.

Där har medlarna något att bita i.

Och när det gäller byggförhandlingarna är ju konflikten uppskjuten till nästa vecka, och enligt Byggnadsarbetaren är det fullt tryck i medlingen.
Å andra sidan kvarstår ju huvudproblemet där också, det blir svårt för arbetsgivarna att skriva på ett avtal som i praktiken skulle sätta märke för resten av arbetsmarknaden.

I förra veckan antydde dock Mats Åkerlind på Sveriges Byggindustrier att det skulle kunna finnas lösningar, till exempel ett avtal om alla villkor utom lönerna. Frågan är bara om det verkligen skulle fungera.

Som Anders Ferbe på IF Metall säger till Svenska Dagbladet:
”Ingenting är löst förrän allting är löst”.

De är i alla fall eniga om en sak

av Ingvar Persson

Det är ju ganska typiskt. Här skriver jag stöddigt att det nog inte ska bli någon särskild dramatik på arbetsmarknaden under en vecka när jag tänkt mig att njuta av solen i vårvintern, och naturligtvis visar det sig bli full cirkus.

Jag hade alltså fel som trodde att det inte skulle hända något i byggförhandlingarna i förra veckan. Men jag hade rätt på en annan punkt.

Den som i torsdags lyssnade noga på Johan Lindholm på Byggnads och Mats Åkerlind på Byggindustrierna kunde nämligen konstatera att de i alla fall är överens om en sak. Parterna har egentligen inte pratat med varandra, och framför allt inte förhandlat på allvar.

Arbetsgivarna tycker förstås att det gör varslet särskilt svårt att förstå. Facket menar tvärt om att hotet om strejk är det enda sättet att locka arbetsgivarna till förhandlingsbordet.

I verkligheten handlar det säkert om vilken roll industrins avtal ska spela.

Arbetsgivarna vill – precis som jag skrev – absolut inte låta byggbranschen sätta märke för resten av arbetsmarknaden. Byggnads har antagligen för sin del upplevt industrinormen som något av en tvångströja.

Då är det inte konstigt att det blir svårt att få igång förhandlingar.

Problem har knappast försvunnit. Industrins medlare – de opartiska ordföranden – har precis kopplats in och några konkreta resultat lär inte komma de närmaste veckorna. Och att arbetsgivarnas motstånd skulle mjukna är lite svårt att tro.

Ingvar Persson

Det är i Tyskland det händer

av Ingvar Persson

Det har varit lite låg aktivitet på lönebloggen de senaste veckorna, och dessvärre kommer det inte att bli bättre den kommande veckan. Jag ska nämligen ta ut några semesterdagar som annars skulle frysa inne.

Att det hamnade mitt i sportlovet gör mig lite generad. Jag har alltid tyckt att det är chefsfasoner för vuxet folk att ta ledigt när skolorna har lov, men nu sitter jag själv där.

Jag ska i alla fall inte åka till fjällen.

Dessutom kan man tycka att just lönebloggen borde vara aktiv den här veckan. På torsdag löper ju det första stora avtalet, det för byggnadsarbetarna, ut. Läge för lite action, skulle man kunna tro.

Jag är dock inte särskilt orolig för att missa någon dramatik.

Torbjörn Hagelin har visserligen sagt att det är Byggnads ambition att sluta ett avtal redan innan torsdag, och normalt kanske arbetsgivarna skulle uppskatta det. Avtalslöshet betyder trots allt också risk för varsel och konflikter.

Men den här gången lär inget hända. Att Sveriges Byggindustrier skulle träffa ett avtal som sedan i praktiken skulle bli vägledande för den övriga av arbetsmarknaden finns knappast på arbetsgivarnas karta.

Och om jag ska vara ärlig tror jag inte det finns på LO:s karta heller.

Vi lär alltså få vänta innan förhandlingarna för byggnadsarbetarna hettar till på riktigt.

Den som vill ha en föraning om hur det kommer att gå kan dock vända blicken söderut, mot Tyskland. Det tänker jag göra, semester eller inte. Där inleds förhandlingarna om ett nytt stålavtal i dag, och fackets krav ligger på fem procent.

Med tanke på att de tyska löneuppgörelserna lägger grunden för uppgörelserna i svensk industri, och industrins uppgörelser styr resten av den svenska arbetsmarknaden finns det all anledning att följa hur det går i Tyskland.

En sak borde i alla fall stå klar. Jämför vi med de tyska kraven är det lite svårt att förstå varför arbetsgivarna är så upprörda över LO:s avtalsplattform.

Chefen vill bestämma om du är duktig

av Ingvar Persson

En av de klassiska stridsfrågorna i varje avtalsrörelse är lägstalönerna. Jag skrev om det där i en ledare i Aftonbladets häromdagen.

Handlarna vill betala ”duktiga” medarbetare mer, påstår Svensk handel

Skulle det behövas en illustration levererade Svensk Handels den i ett pressmeddelande häromdagen. Det demonstrerar dessutom något annat, att arbetsgivarna inte gärna säger att deras motvilja mot att höja de lägsta lönerna handlar om att de helst behåller pengarna själva.

”Handlarna vill hellre höja lönerna för dem som är duktiga” säger Dag Klackenberg i pressmeddelandet.

Större lönespridning, med andra ord.

Vad Klackenberg förstås inte säger är dels att det är extra viktigt för just handeln att hålla nere ingångslönerna. En ovanligt stor del av arbetskraften tillhör nämligen kategorin unga och nyanställda.

Klackenberg säger inte heller att löneskillnader är ett utmärkt instrument när chefen vill bestämma. Speciellt när det inte finns några riktiga system för att bestämma vem som är ”duktig”.

Det blir inte så mycket ifrågasättande om alla i personalen vet att det är chefen som bestämmer hur mycket man ska få betalt.

Men precis så är det, och därför kommer frågan om lägstlöner och individgarantier att återkomma i många fler avtalsrörelser.

Ingvar Persson

Den övermodige direktören

av Ingvar Persson

Det fanns en tid – för ganska länge sedan – när det nog hände att fackliga företrädare klev fram till förhandlingsbordet med en belåten och lite utmanande min.

Det var på den tiden samma företrädare också kunde säga saker som ”om vi inte kommer överens i förhandlingarna så tar vi det lagstiftningsvägen”. Det var också då den gamla ordningen, där arbetsgivaren fritt hade att ”leda och fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare”, faktiskt ersattes av medbestämmande och regler om anställningsskydd. I lag, dessutom.

Men det är som sagt länge sedan, riktigt länge sedan.

I dag är det Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström som kan tänka sig förhandlingar, men hotar med nya lagar om han inte får som han vill. Vid en träff med riksdagsjournalisterna upprepade Bäckström i dag Svenskt Näringslivs krav på förändringar av anställningstryggheten.

Bäckström vill, precis som vanligt, att kompetensen och inte anställningstiden ska avgöra vem som får sparken. Och naturligtvis är det arbetsgivarna som ska avgöra vem som är kompetent, fast det säger naturligtvis inte arbetsgivarchefen.

I dag erbjöd Bäckström generöst LO att gå med på hans villkor. Han kallar det för avtalsvägen, men fungerar inte det får det bli lagstiftning. Och numer räknar Bäckström med stöd från regeringen, där Moderaterna hittills varit överraskande motsträviga.

Det är ett eko av det mest självgoda i den fackliga retoriken från 1970-talet.
Kanske borde det stämma till lite eftertanke. Sedan dess har nämligen utvecklingen på arbetsmarknaden mest handlat om att montera ner anställningsskyddet. Tillfälliga anställningar, nya anställningsformer och inhyrning av personal har bit för bit urholkat hela tanken att den som jobbar ska ha rätt till en viss trygghet.

Och utvecklingen bara fortsätter.

Det har helt enkelt inte funnits någon politisk konjunktur för att skydda individen mot chefens godtycke. Eftersom frågan är politisk har de fackliga organisationerna inte kunnat göra särskilt mycket, mer än att ”stå i vägen” som Bertil Jonsson uttryckte det.

Men politiska konjunkturer förändras, och Bäckström ska kanske inte vara så säker på att han alltid kommer att kunna räkna med samma entusiastiska politiska stöd som i dag. Annie Lööf och Jan Björklund blir trots allt snart politisk historia.

Och den dagen kommer kanske Bäckström, eller hans efterträdare, att önska att han tagit möjligheten till förhandlingar på större allvar.

Något är fel i den svenska ekonomin

av Ingvar Persson

Att LO:s krav på en låglönesatsning – 700 kronor till alla med en månadslön på under 25 000 – blir den stora konfliktpunkten i avtalsförhandlingarna är ingen vågad gissning.

För den nya LO-ledningen är prioriteringen av lågavlönade – oftast kvinnor – själva förutsättningen för den nyvunna enigheten i leden. För Svenskt Näringsliv är just låglönesatsningar inget annat än ett rött skynke.

Det kommer att bli bråk, och det blir någon som förlorar prestige.

Dessutom påverkar resultatet naturligtvis verkligheten för hundratusentals människor, men just sådant brukar ha en tendens att komma i andra hand.

Men kronpåslaget är nog inte det enda som kan bli besvärligt i förhandlingarna. Arbetsgivarna vill nämligen gärna ha ett långt avtal, och de vill ha det billigt. Fyra och en halv procent för ett treårigt avtal lyder budet.

Väl över inflationen och dessutom på en nivå som tillåter industrin att ta sig igenom sina problem, om vi ska tro Christer Ågren på Svenskt Näringsliv.

Det är märkvärdiga argument på mer än ett sätt.

Dels kan jag inte låta bli att påpeka att Svenskt Näringsliv uppenbarligen har en annan bild av samhället än landets statsminister. Enligt hans uppfattning har ju industrijobben ”praktiskt taget försvunnit”. Nu vill näringslivet ändå att lönerna för hela arbetsmarknaden ska sättas så att industrin kan återhämta sig.

I just det fallet är det nog bara att erkänna att Svenskt Näringsliv har bättre koll än statsrådsberedningen.

När det gäller avtalets längd är det svårare att förstå hur tankarna går på Storgatan. De senaste lönerörelserna har slutat i korta avtal, eftersom omvärlden har varit osäker. Frågan är, är den osäkerheten borta nu?

Det låter som en vågad slutsats.

Men Ågrens uttalande avslöjar ändå framför allt att det är något fundamentalt fel i den svenska ekonomin.

Riksbanken har uppdraget att hålla inflationen i Sverige på två procent årligen.

Ändå hävdar alltså Svenskt Näringslivs främsta förhandlare att det räcker med fyra och en halv procent under tre år för att skydda reallönerna. Det är en matematik som inte går ihop, och det är inte bara Ågren som räknar slarvigt.

Problemet är naturligtvis att Riksbanken år efter år ”misslyckas” med sitt inflationsmål. Resultatet känner vi. En arbetslöshet som är högre än den skulle behöva vara, investeringar som är mindre än de skulle kunna vara och en krona som är starkare än den borde vara.

Och, som om inte det vore nog, problem för lönebildningen. För vad ska förhandlarna tänka när politiken förutsätter en inflation på 2 procent och den i verkligheten bara är hälften så stor?

Det kan knappast uppmuntra till långa avtal i alla fall.

Borg är nog inte en så dålig förhandlare

av Ingvar Persson

Åsikten för dagen på landets liberala ledarredaktioner tycks vara att Anders Borg är en riktigt dålig förhandlare.

Det är inte så man skriver. I stället upprepar ledarsida efter ledarsida Svensk Näringslivs budskap om att ”jobbpakten” havererat därför att facken ställt orimliga och ovidkommande krav.

Men faktum kvarstår. Anders Borg verkar varken tycka att det är orimligt eller ovidkommande att knyta uppgörelsen om nya introduktionsjobb till ett tillfälligt stopp för nya försämringar av anställningsskyddet. Det är i alla fall inte det han säger.

Tvärt om talar finansministern fortfarande om att lämna anställningstryggheten i fred, alltså precis det som gör direktörerna på Storgatan så rasande.

I själva verket är det ganska enkelt. Jobbpakten handlar om att sänka lönekostnaderna för unga, men också om att erbjuda utbildning. Det blir en ny form av anställning, och det är ganska självklart att de som ska förhandla fram en sådan måste veta under vilka förutsättningar den ska fungera.
Facken måste veta vilka villkor som gäller för dagens medlemmar innan man enas om villkoren för morgondagens. Är det osäkert finns alltid risken att intressen ställs mot varandra.

I just det här fallet tangerar dessutom ett av de aktuella förslagen – lärlingsprovanställning – direkt ämnet för förhandlingarna.

Det går inte att både lagstifta och överlämna ansvaret till parterna.
Tydligen förstår Anders Borg det, och det gör nog Svenskt Näringsliv också. På Storgatan vill de helt enkelt inte ha en uppgörelse om de i stället kan få en lag.

Däremot är det – som vanligt – tveksamt vad de liberala redaktörerna begriper.

Om det finns en sak i förhandlingarna som faktiskt är ovidkommande så är det inte anställningsskyddet, utan avgifterna till A-kassan.

Inte för att det skulle vara dåligt att regeringen överger det heltokiga systemet med olika avgifter, utan därför att saken inte alls borde behöva förhandlas.

Systemet är ett misslyckande och alla är överens om att det måste skrotas. Varför ska då de fackliga organisationerna tvingas ”betala” för att få finansministern att göra det han vet att han borde?

Att Anders Borg ändå får fackliga ledare att känna att de är skyldiga honom en gentjänst den dagen vi får ett rimligare sätt att betala för a-kassan visar att han nog inte är en så dålig förhandlare, trots allt.

Ingvar Persson

När dammet lagt sig finns en läxa att lära

av Ingvar Persson
När det kommer till kritan vill inte Svenskt Näringsliv ta ansvar

Det är klart att gårdagens haveri i förhandlingarna om en jobbpakt mot ungdomsarbetslösheten har rört upp en del damm. Alla skyller just nu på varandra, och något annat borde vi kanske inte vänta oss.

Mest trängda tycks trots allt Svenskt Näringsliv vara. Christer Ågren har verkligen levererat en del ganska märkliga förklaringar de senaste timmarna.

För det första verkar det som Ågren menar att LO – eller i vart fall några av LO:s förbund – egentligen aldrig ville göra upp med en moderat minister, och därför ställt orimliga krav.

Det måste i så fall ha varit en ganska misslyckad taktik. Anders Borg tycks ju ha varit beredd att acceptera LO:s förhandlingskrav.

För det andra vill Ågren och Svenskt Näringsliv inte acceptera att ett avtal också borde innebära en paus i politikernas ingrepp i anställningsskyddet. Det kan man naturligtvis tycka, men det går nog inte att hävda att inte anställningsskyddet skulle hänga samman med frågan om att skapa praktikplatser för unga.

Facken kan knappast skriva ett avtal om praktiklöner för unga, om regeringen samtidigt gör det lättare att ersätta dagens anställda med ny, subventionerade, personal.

Sanningen är nog att Svenskt Näringsliv visat att när det verkligen gäller är organisationen inte vuxen att axla ansvaret som en part i en stor samhällsuppgörelse.

Det är dessvärre inte första gången.

När konflikten i Vaxholm visade att grundläggande förhållanden på den svenska arbetsmarknaden hotades kunde Svenskt Näringsliv ha valt att försvara den svenska modellen tillsammans med facken. Så gjorde till exempel arbetsgivarna i vårt grannland Danmark.

I stället finansierade Svenskt Näringsliv rättsprocessen mot de svenska reglerna, och vi fick EU-domstolens dom i Lavalmålet och de problem som följt i dess spår.

När diskussionerna om ett nytt huvudavtal skulle avslutas 2009 efter över ett års förhandlingar kunde Svenskt Näringsliv ha nått en uppgörelse om ett modernt avtal för att ersätta Saltsjöbadsöverenskommelsen från 1938.

I stället valde direktörerna att stranda, därför att de inte fick igenom ett uttunnat anställningsskydd och en begränsad strejkrätt.

Och nu alltså ett avhopp från jobbpakten.

Det kan finnas flera förklaringar till Svenskt Näringslivs impotens.

Att organisationens ledning tillsammans med Centerpartiets programgrupp framstår som det sista tillhållet för den fundamentalistiska tron på den ohämmade marknadens välsignelse är en. Att det finns starka arbetsgivarkrafter som egentligen inte vill se ett starkare Svenskt Näringsliv en annan.

Men oavsett orsaken måste den politiker som vill framstå som en samlande kraft för samhället dra en del slutsatser, och den viktigaste är att det inte är någon idé att betrakta Svenskt Näringsliv som en partner.

De som vill hitta allierade i näringslivet får söka sig någon annan stans, till representanter för branscher eller till riktiga företagsledare med en personlig trovärdighet.

Det blir läxan för Anders Borg, och så småningom kanske också för Stefan Löfven.

Ingvar Persson

Dumt att bråka med elektrikerna

av Ingvar Persson

Det finns en del saker som inte förändras, och en av de sakerna tycks vara förhållandet mellan Elektriska installatörsorganisationen och Elektrikerförbundet. Det brukar vara stormigt, och i dag blåser det rejält.

I alla fall varslar elektrikerna om stridsåtgärder. Från den första april tänker förbundet bland annat blockera arbetet på landets pappersbruk och på Facebooks storbygge i Luleå.

Ämnet för oenigheten är klassisk. Det handlar om det avtal som säger att elarbetsgivarna – precis som de flesta andra arbetsgivare i landet – ska hjälpa till att samla in fackföreningsavgiften, och indirekt också om ackordssystemet.

Byggbranschens ackordssystem och de granskningsavgifter det kräver har varit föremål för mycket bråk, inte minst juridiskt. För snart sex år sedan förlorade Byggnads ett mål om ett liknande system i Europadomstolen, och i höstas bestämde Arbetsdomstolen att inte heller elbranschens system dög.

Elektrikerna är villiga att diskutera hur avgifterna ska vara utformade. Något som inte imponerar på arbetsgivarna.

– Arbetsgivarna kan inte betala för facklig verksamhet, säger Åsa Kjellberg Kahn på Elinstalatörerna.

Det är förstås struntprat. Fackföreningsavgiften dras från de anställdas löner – liksom kostnaderna för ackordssystemet – och det vet förstås Åsa Kjellberg Kahn.

Snarare är det nog som elektrikerförbundets förhandlingschef Ronny Wenngren säger, att arbetsgivarna vill göra det svårare för facket att få medlemmar.

Frågan är ändå om inte arbetsgivarna valt att mucka med fel gäng, igen.
Från Svenskt Näringsliv och deras kumpaner kan vi säkert vänta oss de vanliga vredesutbrotten mot Elektrikerna och deras ”oansvariga” sätt att gripa till konflikt i tid och otid.

Sanningen är ju att elektrikernas hot brukar bita, och att det antagligen kommer att göra det den här gången också. Pappersbruk och storbyggen vill knappast stoppa produktionen därför att några elektrikerarbetsgivare vill statuera ett exempel.

Tipset blir att elföretagen kommer att fortsätta att samla in fackavgifterna åt sina anställda, och att arbetsgivarna tvingas till en kompromiss innan det är dags att tänka på aprilskämt.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande redaktörer: Lina Thorén, Joakim Ottosson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB