I dagen Aftonbladet avslöjar Elisabeth Marmorstein och Pär Karlsson att Anders Borg kastat in ett nytt krav i samtalen om en jobbpakt. Borg vill att parterna sluter ett nytt huvudavtal.

Det är faktiskt så dumt att man tar sig för pannan.

Ett nytt huvudavtal är faktiskt ingen liten sak. När parterna 2007 senast påbörjade ett försök att modernisera uppgörelsen från 1938 fanns unika förutsättningar. På i stort sett alla poster fanns gamla veteraner med lite att förlora, men en önskan om att sätta ett spår i historien.

Dessutom fanns en ömtåligt men fungerande ordning för lönebildning som faktiskt kunde utgöra basen för en förhandlingsordning.

Ändå misslyckades hela projektet. Känslan den gången var att framför allt arbetsgivarnas förhandlare inte fick det slutgiltiga mandatet.

I dag är förhållandena helt annorlunda. Personerna är – med Urban Bäckström som undantag – andra. Men framför allt är löneförhandlingarnas verklighet en annan. Sedan 2007 har den nödvändiga samordningen skakat varje gång det varit aktuellt att sluta nya avtal.

År 2007 var det arbetsgivarnas samordning som föll sönder sedan Svensk Handel skrivit ett avtal de andra direktörerna inte ville acceptera. År 2010 havererade samarbetet mellan arbetare och tjänstemän i Facken inom Industrin sedan Unionen och Sveriges Ingenjörer undertecknat ett avtal utan IF Metall.

Och 2011 slutligen, sprack samordningen mellan förbunden i LO på frågan om jämställdhetspotter.

Nu, inför årets löneförhandlingar, är det äntligen ordning i leden.
Hur kan Anders Borg ens föreställa sig att det skulle vara tillfället att kasta upp allt i luften och börja prata om ett nytt huvudavtal? Hur kan han föreställa sig att han, från sin bekväma post på finansdepartementet, ska avgöra när det är dags att lägga upp de verkligt svåra frågorna på förhandlingsbordet?

Inte så lite av storhetsvansinne kan antagligen förklara något, men inte allt. För Anders Borgs totala tondövhet krävs dessutom en nästan monumental okunskap om hur partsrelationerna på arbetsmarknaden fungerar i verkligheten.

Men just det borde vi kanske inte bli förvånade över.

På något sätt känns det typiskt att Kalmar tingsrätt inte vill pröva om den polske djurparkarbetaren Marcin Wilk blivit diskriminerad av sin arbetsgivare, Ölands djurpark.

Att det dessutom sker på grund av en formalitet känns nästan ännu mer typiskt.

Just Ölands djurpark har de senaste månaderna figurerat som ett av de värsta exemplen på hur skrupellösa arbetsgivare utnyttjar anställda från länder utanför Sverige. Rapporterna har inte bara handlat om de vanliga, underbetalning och orimliga arbetstider, utan dessutom om mat som varit avsedd för djuren och en usel behandling.

Det hade kunnat vara en sedelärande berättelse för de liberaler som tror att fri lönesättning och ett minimum av regler är universalreceptet mot utnyttjande av människor.

Wilk, som arbetade på djurparken under maj 2011, upplevde i alla fall behandlingen som diskriminering. I januari 2012 stämde han arbetsgivaren och krävde ett rejält tilltaget skadestånd.

Det får han alltså inte. Enligt tingsrätten är eventuella brott preskriberade, och för Wilks återstår nu att betala rättegångskostnaderna på drygt 100 000 kronor.

Det är svårt att skaka av sig känslan att reglerna – när det verkligen kommer till kritan – alltid är skrivna så att det är den som utsätts för diskriminering som råkar värst ut.

Ingvar Persson

I dag har IF Metall lämnat över drygt 33 000 namn till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. De högst rimliga kraven är en nolltolerans mot dödsolyckor på arbetsplatserna och rimliga resurser till arbetsmiljöarbetet.

Innan besöket hos ministern höll Anders Ferbe och hans medarbetare presslunch på förbundskontoret. De kunde bland annat redovisa en del skrämmande siffror.

Sedan 2006 har 50 personer dödats på arbetsplatser inom IF Metalls avtalsområde. Mellan 2009 och 2011 ökade antalet allvarliga arbetsplatsolyckor – dit räknas olyckor som leder till mer än 30 dagars sjukskrivning – med 38 procent.

Under förbundets nästan 1 200 skyddsronder förra året saknade sju av tio arbetsplatser riskbedömningar för den psykosociala arbetsmiljön. När det handlar om de fysiska riskerna saknar fyra av tio företag en riktig bedömning.

Ferbe talade gärna om det politiska ansvaret i dag. Det är inte så konstigt. En av Sven-Otto Littorins första åtgärder var att lägga ner Arbetslivsinstitutet, och därmed beröva Sverige en samlad kunskap om utvecklingen på arbetsmarknaden. Dessutom har resurserna till Arbetsmiljöinspektionen bit för bit bantats bort.

Sannolikt är det en förklaring till att arbetet för en bättre arbetsmiljö stannat av. Men kanske inte den viktigaste.

Enligt IF Metall handlar nämligen många av olyckorna också om organisationen av arbetet. Och det är knappast statens ansvar.

Allt fler av dem som jobbar inom industrin har inga traditionella anställningar. Det handlar om tillfällig personal, om inhyra och om entreprenörer.

Den verkligheten är skyddsorganisationen helt enkelt inte byggd för.
Lägg dessutom till att det faktiskt helt saknas skyddsombud på nästan 40 procent av arbetsplatserna inom industrin så är det klart att skyddsarbetet inte fungerar.

Den svenska modellen på arbetsmarknaden är byggd på fasta anställningar, gärna på större arbetsplatser. Det gäller löneförhandlingarna och det fackliga medlemskapet, men det gäller också arbetsmiljön.

Vem ska sitta i skyddskommittén om det är inhyrda entreprenörer som gör de farligaste och mest utsatta jobben?

Den utmaningen återstår nog för facken att möta, och det gäller inte minst IF Metall.

Å andra sidan kan man förstås fråga sig när behovet av ett Arbetslivsinstitut varit större?

Ingvar Persson

Roger Mörtvik från TCO, Gunnar Wetterberg från Saco och Ola Pettersson från LO kräver tillsammans att staten ska betala för ett ordentligt lyft av lärarnas löner.

Argumenten är förstås övertygande. Om skolresultaten ska förbättras behövs duktiga lärare, och det kommer att kosta. Lärarlönerna har halkat efter i årtionden, och att rätta till det kommer att kosta miljarder.
Dock inte fler än till exempel den subventionerade momsen på restaurangbesök.

Dessutom har staten varit lärarnas arbetsgivare under en stor del av löneraset.

De tre fackliga företrädarnas slutsats blir alltså att staten borde betala kommunerna för att i ett steg höja lärarnas löner med så där 10 procent mer än alla andra.

Det låter enkelt, och är alldeles heltokigt.

Inte för att det skulle vara bättre att använda drygt fem miljarder skattekronor till krogsubventioner än till löner i kommunerna, och inte för att det skulle vara fel att höja lärarnas löner.

Välfärden behöver pengarna, och lärarlönerna behöver höjas.

Men ett riktat statsbidrag till lönehöjningar för en grupp skulle skapa kaos på arbetsmarknaden och bryta sönder den svenska förhandlingsmodellen.

I dag går det an att skriva debattartiklar tillsammans, men jag törs lova att den fackliga sämjan inte skulle hålla i sig den dag Anders Borg börjar fördela kommunalt löneutrymme.

Kompensationskraven skulle komma som ett brev på posten.

Jag törs dessutom lova att lärarna inte skulle vara den sista gruppen som ställde sig upp och krävde statligt stöd i löneförhandlingarna. Inte minst många kvinnor i offentlig tjänst kan med rätta hävda att de har alldeles för lite betalt. (Se kraven från till exempel Vision och Kommunal)

Anders Borg skulle få det svettigt.

Det är bra om de fackliga centralorganisationerna kan enas om att statens pengar ska användas till välfärd i kommunerna, i stället för till mer eller mindre fantasifulla skattesubventioner.

Det är också bra om alla arbetstagarorganisationer kan vara överens om att lärarnas löner behöver höjas. Det handlar trots allt ytterst om allas våra barn.

Men det är stolligt att koppla ihop dessa saker som Pettersson, Mörtvik och Wetterberg gör i dag.

Det är faktiskt svårt att tro att utspelet verkligen är förankrat hos ledningarna för LO, TCO eller Saco

Full disposivitet för de lokala parterna.

Kom i håg orden. De är nämligen kärnan i det industrins arbetsgivare tänker driva under vinterns avtalsrörelse. På svenska betyder det att det ska bli fritt fram att sänka lönerna på enskilda företag.

Lokala lönesänkningar är i och för sig en sak arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen brukar ta upp. Ofta är det nog inte så allvarligt menat.

Nu kan dock de fackliga förhandlarna bereda sig för problem. Och de två orsakerna börjar båda på S.

Det handlar om flygbolaget SAS och om ståltillverkaren SSAB.

PÅ SAS formulerade företagsledningen kraven på lönesänkningar som ett diktat. Acceptera inom en vecka, annars försätter vi bolaget i konkurs.
De fackliga organisationerna kunde i princip bara gå med på bolagets ultimatum.

Situationen på SSAB är lite annorlunda. Där ville företaget inte sänka lönerna per timme, men väl att arbetarna skulle gå ner i arbetstid. Ungefär som 2009.

Alternativet var, enligt bolagsledningen, varsel och uppsägningar.
Efter många turer och omröstning gick järnbruksklubbarna i Luleå, Borlänge och – extra motvilligt – Oxelösund med på uppgörelsen.

Mönstret upprepar sig. I går varslades 350 medarbetare på godstågsföretaget Green Cargo, därför att facket inte gått med på en krisuppgörelse. I dag togs varslen på Ovako i Hofors tillbaka, just för att facket gått med på ett krisavtal.

Naturligtvis menar arbetsgivarna att lönesänkningarna förutsätter en uppgörelse med det lokala facket. Vi lever trots allt i en förhandlingskultur.

Utan lokal överenskommelse ska det centrala avtalet gälla.

Problemet är – precis som både exemplen SAS och SSAB visar – att styrkeförhållandet inte precis är jämlikt. För arbetsgivaren är det fritt fram att hota med både varsel och uppsägningar.

Med dagens urholkade a-kassa är det ett hot som biter.

Den lokala fackliga klubben har däremot inget motsvarande påtryckningsmedel. Att ge lokal strejkrätt till en klubb som anser att den ”fulla disposiviteten” borde användas för att höja lönerna finns inte i arbetsgivarnas planer.

Lokala löneuppgörelser kan kanske låta som en bra idé, men det arbetsgivarna verkligen vill är att pressa ner lönerna.

Det vore hederligare om Teknikföretagen sa just det.

Sveriges största utbildningsföretag – AcadeMedia – inför meddelarfrihet för sina anställda. I framtiden ska det vara fritt fram för AcadeMedias anställda att tala med till exempel journalister utan repressalier från sina chefer. Det slår bolaget fast i en ny policy för koncernen.

Styrelsebeslutet beskrivs som den logiska konsekvensen av att koncernledningen flera gånger lovat sina anställda samma yttrandefrihet som kommunalt anställda har.

Lärarfacken är överlyckliga. Lärarnas riksförbund välkomnar beslutet och Lärarförbundet tycker att meddelarskyddet borde omfatta alla anställda på friskolor.

Det är naturligtvis bra att AcadeMedia lovar att respektera sina anställda, och lärarförbundens entusiasm går visst att förstå.

Men att jämställa yttrandefriheten i AcadeMedias med den i den offentliga sektorn är lite magstarkt.

En ensidig företagspolicy är inte samma sak som en grundlagsskyddad rättighet.

Ett enskilt företags försäkringar gentemot sina anställda motsvarar inte på något sätt den kombination av meddelarskydd, förbud att leta efter källor och offentlighet som finns i kommunal verksamhet.

Det är helt enkelt inte samma sak.

Skulle det visa sig att cheferna inte uppskattar kritiska synpunkter får de anställda lita till företagets välvilja.

Och chefer brukar inte uppskatta frispråkighet, oavsett om de är offentligt eller privat anställda

Det har gått ett och ett halvt år sedan justitieminister Beatrice Ask lovade att i alla fall utreda meddelarfrihet för anställda i till exempel friskolor. Sedan dess har absolut ingenting hänt.

Det är hög tid att Beatrice Ask får lite fart så privatanställda lärare och vårdpersonal faktiskt får ett skydd för sin yttrandefrihet – i lagen.

En stor framgång i kampen mot skattefusk och ekonomisk brottslighet.
Så beskriver socialdemokraten Leif Jakobsson skatteutskottets beslut i dag om personalliggare också i byggbranschen.

Jakobsson har nog rätt. Systemet med en liggare där personalen ska finnas förtecknad används sedan 2007 i frisörs- och restaurangbranschen. De flesta är överens om att det blivit svårare att fuska.

Regeringen ville utvidga systemet till tvätterierna, men riksdagsmajoriteten vill dessutom se personalliggare på byggena. Det är för övrigt samma krav som både seriösa byggföretag och de fackliga organisationerna sedan länge ställt.

Ändå lämnar faktiskt beslutet i skatteutskottet också efter sig en lite fadd smak, och det handlar förstås om Sverigedemokraterna.

Ingen tror nog att de rödgröna partierna diskuterat saken med Toralf Hansson, utskottets Sverigedemokrat. Ingen borde heller ifrågasätta Vänsterpartiets, Miljöpartiets eller Socialdemokraternas motiv för att kräva hårdare kontroll av byggbranschen.

Men det finns all anledning att betvivla Hanssons och hans partikamraters motiv. Speciellt när vi talar om en bransch där utländsk och utstationerad arbetskraft de senaste åren har förändrat villkoren för både företag och anställda.

Så, hur ser lösningen ut? Hur ska Sverigedemokraterna och deras motiv hållas utanför en viktig fråga som ordning och reda på landets byggarbetsplatser?

Att oppositionen skulle avstå från att ställa förslag eller krav är naturligtvis orimligt, alldeles speciellt som både branschen och den utredare som tittat på saken faktiskt vill ha personalliggare för byggen.

Återstår då regeringen. Till och med de moderata statsråden på finans- och arbetsmarknadsdepartementen borde ju till sist kunna ta in att regeringen faktiskt inte bestämmer själv. Och förmå sig att agera efter det.

Om regeringen bara ville acceptera att rollen som minoritetsministär innebär att man i bland måste anpassa politiken till oppositionen skulle Sverigedemokraterna förlora inflytandet.

I det här fallet skulle det ha varit enkelt. Regeringen kunde ha accepterat personalliggarna redan i riksdagen.

Ingvar Persson

I måndags ställde sig LO-styrelsen bakom bakom försöken att upprätta en ”jobbpakt” med arbetsgivarna och regeringen.

Inget ont i det, även om det nog är klokt att inte överdriva vilka effekter en yrkesintroduktion kommer att få i praktiken. Erfarenheterna – också från branscher där system med lärlingar har funnits länge – visar hur svårt det i praktiken. Och när det gäller IF Metalls avtal som är själva förebilden i samtalen har det praktiska utfallet knappast motsvarat all uppmärksamhet det fått.

Men som sagt, skulle samtalen leda till att i alla fall några ungdomar kommer in på arbetsmarknaden vore det utmärkt.

LO-styrelsens uppmuntran är alltså varken kontroversiellt eller överraskande. Det är det däremot att LO allt mer kopplar samman frågan om jobbpakten med a-kassan. Det framgår till exempel när Arbetet pratar med LO-ledningen.

Det har hela tiden varit Anders Borgs ingång i förhandlingarna. För att ta bort den orättvisa avgiften till försäkringen har han krävt att ”parterna” ska lösa problem åt honom. Ungdomsarbetslösheten har hela tiden stått högt på listan.

När jag talat med fackliga ledare har de gång på gång underkänt perspektivet. Ungdomsarbetslösheten är ett gemensamt problem, men det har inget med Borgs sabotage mot a-kassan att göra.

Raden av arbetslösa ungdomar räcker som motiv för en jobbpakt. Kraven på en rättvis arbetslöshetsförsäkring skulle däremot inte vara förhandlingsbart.

Som TCO:s Eva Nordmark skrev i mitten av november: ”De differentierade avgifterna har varit ett misstag redan från början och bör därför avskaffas oavsett hur samtalen fortlöper”.

Ändå låter LO-ledningen allt oftare som om regeringens försiktiga tillnyktring skulle vara ett skäl till en uppgörelse om ungdomarna.

Det ser ut som om man allt mer accepterat Anders Borgs sätt att se på verkligheten. Frågan är om det verkligen är så klokt.

Det känns på något sätt tidstypiskt att den första fackliga kommentar jag hittar till det krisavtal IF Metall i Luleå och Borlänge i dag träffade med företaget faktiskt handlar om SAS.

”Vårt avtal ska absolut inte jämföras med SAS-avtalet, säger järnbruksklubbens ordförande i Luleå, Bert Johansson, till Dagens Arbete.

Johansson tycker inte heller att det avtal han undertecknat ska jämföras med krisuppgörelsen från 2009. Här gäller ju saken ett åtgärdspaket.

Nu lär facket på SSAB få leva med att deras avtal jämförs med både SAS och krisavtalen från 2009. Det handlar trots allt om att rädda jobb genom att de anställda accepterar att få mindre betalt – låt vara för mindre arbete.

Samtidigt innebär uppgörelsen att alla varsel på SSAB skjuts upp i sex månader, och att inga nya får läggas så länge avtalet gäller. För många som de senaste veckorna fruktat för sina jobb är det antagligen en lättnad.

Jag tänker inte sätta mig till doms över SSAB-anställdas beslut att acceptera avtalet.

Ännu är det bara i Luleå avtalet är i hamn. De andra klubbarna i koncernen tar ställning de närmaste dagarna.

Just nu är avtalet på SSAB nog mest en huvudvärk för IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä. Inte nog med att han nu tvingas genomföra ännu en avtalsrörelse i skuggan av varsel och uppsägningar. Det kommer dessutom att bli en massa prat om sänkta löner.

I dag hävdar IF Metall på hemsidan att uppgörelsen i Luleå inte strider mot det centrala kollektivavtalet, och det skulle förstås vara mig främmande att ifrågasätta den tolkningen. Om IF Metall centralt hävdar att det går bra att göra som man gjort i Luleå så går det också bra.

Vem skulle ifrågasätta den saken?

Samtidigt är det lite svårt att få ihop uppgörelsen med förbundets kompromisslösa syn på nya krisavtal – inte minst på SSAB – de senaste veckorna. Det går inte riktigt att komma ifrån känslan att förbundsledningen fått ta skeden i vacker hand, hellre än att bli överkörda av en verklighet som ändå inte låter sig stoppas.

Det var nog för övrigt ungefär så det gick till också 2009.

Det finns som sagt ingen anledning att sätta sig till doms över SSAB-uppgörelsen. På sätt och vis demonstrerar det kanske till och med att det länge funnits ett behov av något slags permitteringsordning i svensk ekonomi. I dagens superslimmade organisationer blir kostnaderna för konjunktursvängningarna helt enkelt för höga.

Sedan är det en annan sak att det är orimligt att de anställda själva ska bära en så stor del av ansvaret, eller att samhället och politiken ska kunna stå vid sidan och titta på.

Och det är kanske det som är problemet, särskilt om utvecklingen får skena.

Och frågan är om det inte är det som håller på att hända.

Det borde faktiskt inte bara vara IF Metalls avtalssekreterare som känner lite huvudvärk.

Det verkar som om finansmarknadsminister Peter Norman personligen dirigerat ledningen för SAS genom de senaste veckornas kaos. I vart fall har han villigt försvarat bolagets sätt att sköta saken. Han har dessutom gjort det med något som tycks vara uppbackning från oppositionen.

Frågan är om Norman egentligen begriper vad han samtidigt kan ha gjort med arbetsmarknaden?

Eller om Socialdemokraterna inser vilket pris stödet för finansmarknadsministern kan komma att få?

Bolaget använt sig av en förhandlingstaktik som skulle ha kunnat vara hämtad ur TV-serien Sopranos. Ett erbjudande det inte går att tacka nej till, helt enkelt.

Att hänvisa sin motpart till tomma kontorslokaler och trasiga toaletter under nattmanglingar är kanske inte ett brott mot den svenska modellen, men det är definitivt inte god förhandlingssed.

SAS har dessutom brutit mot en grundregel på arbetsmarknaden, den att träffade kollektivavtal gäller.
Kollektivavtal innebär fredsplikt. De anställda får inte strejka, arbetsgivarna får inte lockouta. Det är ett slags balans.

Om arbetsgivarna när som helst – med hänvisning till sina ekonomiska problem – kan säga upp avtalet och kräva lönesänkningar skulle den balansen brytas.

Det är faktiskt ett hot mot den svenska förhandlingsmodellen.

För det tredje måste vi fråga oss om inte SAS-uppgörelsen utmanar något ännu mer grundläggande i det svenska samhället, tron att strukturomvandling inte ska förhindras.

Normans argument har hela tiden varit att alternativet till bolagsledningens ultimatum skulle ha varit konkurs, en tanke som nu bland annat upprepas av Svenskt Näringslivs Urban Bäckström.

Det gör inte SAS unikt. Varje företag som pressas i konkurrensen kan säga att det beror på de anställdas löner. Men det är fel sätt att se på saken.

Krisbranscher och företag ska inte räddas genom sänkta löner. De ska – i alla fall i princip – lämna plats för andra, som kan betala anständigt. Nu välter av regeringens ministrar hela det resonemanget, i alla fall när det gäller SAS. Och oppositionens invänd.

Andra arbetsgivare har redan begärt att få gå i SAS fotspår. Både arbetsmarknadens parter och svenska politiker kommer att tvingas förhålla sig till SAS-uppgörelsen. Den ritar om kartan.

Var det verkligen det Peter Norman, eller Socialdemokraterna, ville?