Som journalist borde jag väl inte klaga på att det händer för mycket, men just nu känns det lite frustrerande.

I går hälsade jag på Anders Ferbe, IF Metalls ordförande, när han gick om myste i den västsvenska vårsolen.

– Det är skönt att vara på socialdemokratisk kongress och veta att avtalet är klart, sa Ferbe.

Det kan jag förstå. Avtalet för industrin blev ju färdigt, och följdes dessutom upp av handels uppgörelse ett knappt dygn senare. Ferbe och IF Metall har levererat.

Men det fortsätter ju att hända saker. Som bråket kring ”märket”, eller märkena som LO menar att det borde heta.

Ett eller två, det är frågan. Ska andra avtal sikta på 6,8 procent för tre år, eller ska de sikta på procentsiffran och på 1 700 kronor?

Minst 1 700 säger LO, och inte minst det största förbundet Kommunal. 6,8 procent och inte en tiondel mer säger arbetsgivarna och, vilket kan bli besvärligt, det statliga Medlingsinstitutet.

Dessutom finns det röster både bland fack och arbetsgivare som är missnöjda med nivån. För lågt tyckte till exempel tre av LO:s förbund när avtalet i tisdags diskuterades i styrelsen. För högt tycker till exempel Almegas Jonas Milton. Han kommer inte att ge sig förrän svenska kollektivavtal förhandlas i en kinesisk frizon.

Räkna alltså med fortsatt bråk.

I handeln löstes det med lite kreativ förhandlingsmattematik, och en något lägre höjning av lägstalönerna. Låt mig gissa att det går att hitta lösningar också på andra avtalsområden.

Dessutom löstes i går ett av de viktigaste principiella problemen, GS-fackets krav på att få insyn i lönesättningen för skogsarbetare som inte är medlemmar i facket.

Det har varit ett av de centrala kraven ända sedan Vaxholmskonflikten satte villkoren för utländska arbetare på dagordningen, och just skogsbranschen är antagligen en av de branscher som har störst problem.

Uppdrag gransknings avslöjande om hur planterare från Kamerun lurats är bara det senaste exemplet.

Att GS i går fick igenom principen att facket ska kunna kontrollera hur kollektivavtalen följs, också för sådana som inte är medlemmar, är alltså en stor sak som jag borde skriva mycket om.

Problemet är bara att det som alltså också händer en del annat. En partikongress till exempel. Den förtjänar också både tid och spaltutrymme.
Så medan Ferbe kan känna sig nöjd med att ha gjort sin del känner jag mig mest frustrerad över allt som inte får plats eller hinns med.

I dag har IF Metall lämnat över drygt 33 000 namn till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. De högst rimliga kraven är en nolltolerans mot dödsolyckor på arbetsplatserna och rimliga resurser till arbetsmiljöarbetet.

Innan besöket hos ministern höll Anders Ferbe och hans medarbetare presslunch på förbundskontoret. De kunde bland annat redovisa en del skrämmande siffror.

Sedan 2006 har 50 personer dödats på arbetsplatser inom IF Metalls avtalsområde. Mellan 2009 och 2011 ökade antalet allvarliga arbetsplatsolyckor – dit räknas olyckor som leder till mer än 30 dagars sjukskrivning – med 38 procent.

Under förbundets nästan 1 200 skyddsronder förra året saknade sju av tio arbetsplatser riskbedömningar för den psykosociala arbetsmiljön. När det handlar om de fysiska riskerna saknar fyra av tio företag en riktig bedömning.

Ferbe talade gärna om det politiska ansvaret i dag. Det är inte så konstigt. En av Sven-Otto Littorins första åtgärder var att lägga ner Arbetslivsinstitutet, och därmed beröva Sverige en samlad kunskap om utvecklingen på arbetsmarknaden. Dessutom har resurserna till Arbetsmiljöinspektionen bit för bit bantats bort.

Sannolikt är det en förklaring till att arbetet för en bättre arbetsmiljö stannat av. Men kanske inte den viktigaste.

Enligt IF Metall handlar nämligen många av olyckorna också om organisationen av arbetet. Och det är knappast statens ansvar.

Allt fler av dem som jobbar inom industrin har inga traditionella anställningar. Det handlar om tillfällig personal, om inhyra och om entreprenörer.

Den verkligheten är skyddsorganisationen helt enkelt inte byggd för.
Lägg dessutom till att det faktiskt helt saknas skyddsombud på nästan 40 procent av arbetsplatserna inom industrin så är det klart att skyddsarbetet inte fungerar.

Den svenska modellen på arbetsmarknaden är byggd på fasta anställningar, gärna på större arbetsplatser. Det gäller löneförhandlingarna och det fackliga medlemskapet, men det gäller också arbetsmiljön.

Vem ska sitta i skyddskommittén om det är inhyrda entreprenörer som gör de farligaste och mest utsatta jobben?

Den utmaningen återstår nog för facken att möta, och det gäller inte minst IF Metall.

Å andra sidan kan man förstås fråga sig när behovet av ett Arbetslivsinstitut varit större?

Ingvar Persson