Roger Mörtvik från TCO, Gunnar Wetterberg från Saco och Ola Pettersson från LO kräver tillsammans att staten ska betala för ett ordentligt lyft av lärarnas löner.

Argumenten är förstås övertygande. Om skolresultaten ska förbättras behövs duktiga lärare, och det kommer att kosta. Lärarlönerna har halkat efter i årtionden, och att rätta till det kommer att kosta miljarder.
Dock inte fler än till exempel den subventionerade momsen på restaurangbesök.

Dessutom har staten varit lärarnas arbetsgivare under en stor del av löneraset.

De tre fackliga företrädarnas slutsats blir alltså att staten borde betala kommunerna för att i ett steg höja lärarnas löner med så där 10 procent mer än alla andra.

Det låter enkelt, och är alldeles heltokigt.

Inte för att det skulle vara bättre att använda drygt fem miljarder skattekronor till krogsubventioner än till löner i kommunerna, och inte för att det skulle vara fel att höja lärarnas löner.

Välfärden behöver pengarna, och lärarlönerna behöver höjas.

Men ett riktat statsbidrag till lönehöjningar för en grupp skulle skapa kaos på arbetsmarknaden och bryta sönder den svenska förhandlingsmodellen.

I dag går det an att skriva debattartiklar tillsammans, men jag törs lova att den fackliga sämjan inte skulle hålla i sig den dag Anders Borg börjar fördela kommunalt löneutrymme.

Kompensationskraven skulle komma som ett brev på posten.

Jag törs dessutom lova att lärarna inte skulle vara den sista gruppen som ställde sig upp och krävde statligt stöd i löneförhandlingarna. Inte minst många kvinnor i offentlig tjänst kan med rätta hävda att de har alldeles för lite betalt. (Se kraven från till exempel Vision och Kommunal)

Anders Borg skulle få det svettigt.

Det är bra om de fackliga centralorganisationerna kan enas om att statens pengar ska användas till välfärd i kommunerna, i stället för till mer eller mindre fantasifulla skattesubventioner.

Det är också bra om alla arbetstagarorganisationer kan vara överens om att lärarnas löner behöver höjas. Det handlar trots allt ytterst om allas våra barn.

Men det är stolligt att koppla ihop dessa saker som Pettersson, Mörtvik och Wetterberg gör i dag.

Det är faktiskt svårt att tro att utspelet verkligen är förankrat hos ledningarna för LO, TCO eller Saco

”Glad och stolt” sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i går när han skulle presentera förbundens gemensamma krav inför den kommande avtalsrörelsen.

Glada och stolta är man antagligen också på LO:s pressavdelning när man i dag går igenom klippen efter gårdagens presentation. Nästan alla rubriker handlar nämligen om LO:s satsning på jämställdheten.

Det är inget dåligt spinn på en överenskommelse som rent faktiskt betyder att de jämställdhetspotter som skapat interna fackliga konflikter de tre senaste avtalsrörelserna försvinner, och som dessutom innebär att alla LO:s förbund ställer sig bakom att industrins roll som riktkarl för lönebildningen.

Det betyder inte att kvinnorna skulle vara förlorare i den överenskommelse som avtalssekreteraren Torbjörn Johansson fått förbunden att ställa sig bakom. Som lönestrukturen ser ut på svensk arbetsmarknad blir en riktig låglönesatsning också en satsning på kvinnorna.

Problemet är bara att det är precis det jämställdhetspotternas motståndare gång på gång har sagt.

Att LO den här gången tar ett större grepp, och för in föräldraförsäkringen i förhandlingarna gör det naturligtvis lättare att sätta rubriker om jämställdhet.

Men faktum kvarstår, den tydligaste nyheten i gårdagens krav är att de inte innehåller några jämställdhetspotter.

Stridsfrågan i årets avtalsrörelse kommer av allt att döma att bli en annan. De kommer – precis som till exempel Kommunalkonflikten för snart 10 år sedan – att handla om avtalens lägstalöner och därmed om löneklyftorna.

Svenskt Näringslivs Christer Ågren har redan blåst till strid. ”LO föreslår en lönemodell som tränger ut jobb”, säger han på direktörernas hemsida.

Det är så det brukar låta. I direktörernas och folkpartistiska politikers värld betyder högre löner för de sämst avlönade ofrånkomligen fler arbetslösa.

I verkligheten är sambanden förstås mer komplicerade. En rättvis fördelning av löneutrymmet är knappast ett hinder för full sysselsättning, men en förutsättning för ett bra samhälle.

Därför blir just höjningen av de lägsta lönerna den största utmaningen för de fackliga företrädarna i årets förhandlingar.

Ingvar Persson