I drygt tre veckor har tio anställda på företaget Focus CRS i Fränsta utanför Ånge strejkat för rätten till ett kollektivavtal. Det handlar om löner, rimliga anställningsvillkor och försäkringar. Callcentret, som startade förra året, betalar mindre än minimilön, ger ingen ersättning för obekväm arbetstid och nästan alla anställda får arbete timme för timme.

Men konflikten handlar nog också om något annat, en kamp för värdighet. Ingen ska tvingas acceptera vilka villkor som helst.

I dag trappade företagsledningen upp konflikten. I ett pressmeddelande lät de meddela att fackförbundet Unionen kommer att kallas till förhandlingar om att lägga ner hela verksamheten.

Hellre än att skriva på ett avtal för de anställda som faktiskt gör jobbet tycks alltså företagsledningen vara redo att lägga ner allt. Det är den yttersta arrogansen, och en påminnelse om hur de verkliga maktförhållandena ser ut på arbetsmarknaden.

Aftonbladet skriver mer om konflikten i Fränsta i morgondagens tidning.

Det här med lönebloggande är inte det lättaste. I vanliga fall finns det ju både plats och en och annan minut att skriva. Men när det verkligen händer saker, som de senaste dagarna, öppnar sig ju tidningens spalter och plötsligt räcker tiden inte till.

Jag har i alla fall skrivit om industrins uppgörelse och de effekter den kan tänkas få i Aftonbladet. Läs de texterna.

Hur som helst verkar det som bevakningen av avtalsrörelser blir lite lugnare framöver. I alla fall lär vi få vänta, eftersom det avtal som skrevs på i dag är tänkt att löpa över tre år.

På presskonferensen hos LO träffade jag Tommy Öberg, den verkliga veteranen i svensk avtalsbevakning. Vi enades om att parterna i alla fall gjort vårt jobb lite tråkigare med sitt långa avtal.

Men jag antar att det är smällar jag kan ta.

”Glad och stolt” sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i går när han skulle presentera förbundens gemensamma krav inför den kommande avtalsrörelsen.

Glada och stolta är man antagligen också på LO:s pressavdelning när man i dag går igenom klippen efter gårdagens presentation. Nästan alla rubriker handlar nämligen om LO:s satsning på jämställdheten.

Det är inget dåligt spinn på en överenskommelse som rent faktiskt betyder att de jämställdhetspotter som skapat interna fackliga konflikter de tre senaste avtalsrörelserna försvinner, och som dessutom innebär att alla LO:s förbund ställer sig bakom att industrins roll som riktkarl för lönebildningen.

Det betyder inte att kvinnorna skulle vara förlorare i den överenskommelse som avtalssekreteraren Torbjörn Johansson fått förbunden att ställa sig bakom. Som lönestrukturen ser ut på svensk arbetsmarknad blir en riktig låglönesatsning också en satsning på kvinnorna.

Problemet är bara att det är precis det jämställdhetspotternas motståndare gång på gång har sagt.

Att LO den här gången tar ett större grepp, och för in föräldraförsäkringen i förhandlingarna gör det naturligtvis lättare att sätta rubriker om jämställdhet.

Men faktum kvarstår, den tydligaste nyheten i gårdagens krav är att de inte innehåller några jämställdhetspotter.

Stridsfrågan i årets avtalsrörelse kommer av allt att döma att bli en annan. De kommer – precis som till exempel Kommunalkonflikten för snart 10 år sedan – att handla om avtalens lägstalöner och därmed om löneklyftorna.

Svenskt Näringslivs Christer Ågren har redan blåst till strid. ”LO föreslår en lönemodell som tränger ut jobb”, säger han på direktörernas hemsida.

Det är så det brukar låta. I direktörernas och folkpartistiska politikers värld betyder högre löner för de sämst avlönade ofrånkomligen fler arbetslösa.

I verkligheten är sambanden förstås mer komplicerade. En rättvis fördelning av löneutrymmet är knappast ett hinder för full sysselsättning, men en förutsättning för ett bra samhälle.

Därför blir just höjningen av de lägsta lönerna den största utmaningen för de fackliga företrädarna i årets förhandlingar.

Ingvar Persson