Full disposivitet för de lokala parterna.

Kom i håg orden. De är nämligen kärnan i det industrins arbetsgivare tänker driva under vinterns avtalsrörelse. På svenska betyder det att det ska bli fritt fram att sänka lönerna på enskilda företag.

Lokala lönesänkningar är i och för sig en sak arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen brukar ta upp. Ofta är det nog inte så allvarligt menat.

Nu kan dock de fackliga förhandlarna bereda sig för problem. Och de två orsakerna börjar båda på S.

Det handlar om flygbolaget SAS och om ståltillverkaren SSAB.

PÅ SAS formulerade företagsledningen kraven på lönesänkningar som ett diktat. Acceptera inom en vecka, annars försätter vi bolaget i konkurs.
De fackliga organisationerna kunde i princip bara gå med på bolagets ultimatum.

Situationen på SSAB är lite annorlunda. Där ville företaget inte sänka lönerna per timme, men väl att arbetarna skulle gå ner i arbetstid. Ungefär som 2009.

Alternativet var, enligt bolagsledningen, varsel och uppsägningar.
Efter många turer och omröstning gick järnbruksklubbarna i Luleå, Borlänge och – extra motvilligt – Oxelösund med på uppgörelsen.

Mönstret upprepar sig. I går varslades 350 medarbetare på godstågsföretaget Green Cargo, därför att facket inte gått med på en krisuppgörelse. I dag togs varslen på Ovako i Hofors tillbaka, just för att facket gått med på ett krisavtal.

Naturligtvis menar arbetsgivarna att lönesänkningarna förutsätter en uppgörelse med det lokala facket. Vi lever trots allt i en förhandlingskultur.

Utan lokal överenskommelse ska det centrala avtalet gälla.

Problemet är – precis som både exemplen SAS och SSAB visar – att styrkeförhållandet inte precis är jämlikt. För arbetsgivaren är det fritt fram att hota med både varsel och uppsägningar.

Med dagens urholkade a-kassa är det ett hot som biter.

Den lokala fackliga klubben har däremot inget motsvarande påtryckningsmedel. Att ge lokal strejkrätt till en klubb som anser att den ”fulla disposiviteten” borde användas för att höja lönerna finns inte i arbetsgivarnas planer.

Lokala löneuppgörelser kan kanske låta som en bra idé, men det arbetsgivarna verkligen vill är att pressa ner lönerna.

Det vore hederligare om Teknikföretagen sa just det.

Ska vi gissa att morgondagen blir den dag när ledamöterna i den svenska riksdagen får lära sig ordet ”korttidsarbete”. Det låter i alla fall så när Mikael Damberg laddar upp inför morgondagens insats.

Som så mycket annat har korttidsarbete kommit in i det svenska språket från tyskan. På svenska talade vi en gång om permitteringar, men innebörden är i princip den samma. Ett system där företagen kan svara på ett plötsligt fall i efterfrågan utan att definitivt behöva göra sig av med personal.

Från 1990-talet och fram till hösten 2008 var det knappast någon i Sverige som saknade möjligheten att permittera. I vårt land räddade vi som bekant människor, inte jobb. Här skulle strukturförändringar uppmuntras, inte bromsas.

Industrikrisen blev ett slags brytpunkt. IF Metall tecknade – pressade av verkligheten – sitt krisavtal som i korthet innebar att fack och företag på vissa villkor kunde komma överens om en sänkning av arbetstiden och därmed lönen.

Enligt IF Metall själva räddade avtalet kanske 15 000 jobb.
Andra var mer kritiska.

’”Sådana krisavtal har ju till syfte att minska företagens kostnader genom att sänka inkomsterna för de anställda”, sa till exempel Livs ordförande Hans-Olof Nilsson när förbundet hade kongress 2009.

En sak var dock alla eniga om. Det hade varit bättre med ett system där också staten var delaktig, och bidrog ekonomiskt. I våras verkade det nästan som om också Anders Borg vunnits för idén.

Om Anders Borg också menade att staten skulle bidra till systemet ska jag lämna öppet. När finansministern talar om arbetsmarknadens parter låter det ofta som om han talade om enheter på departementet, där tjänstemännen har till uppgift att leverera lösningar på ministerns problem.
I vart fall pratade han plötsligt en massa om korttidsarbete. I februari tillsattes till och med en utredning.

Sedan dess har inte mycket hänt, samtidigt som siffrorna för varsel inom industrin åter sticker i väg.

Det är inte så konstigt om Damberg vill påpeka den saken i morgondagens debatt med statsministern.

Helt okomplicerat är det dock inte. Samtidigt som politikerna diskuterar korttidsarbete i riksdagen har nämligen IF Metall sagt bestämt nej till nya krisavtal. Den centrala uppgörelsen gäller inte längre och några lokala avsteg blir det inte frågan om, meddelar avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä via Dagens Arbete.

Det är inte så konstigt. Risken finns nämligen alltid att krisuppgörelser, eller korttidsarbete, i praktiken blir ett permanent sätt att gå runt kollektivavtalen eller införa konjunkturanpassad arbetstid.

Det gäller för Damberg att hålla tungan rätt i munnen i morgon.

Ingvar Persson