Det här med lönebloggande är inte det lättaste. I vanliga fall finns det ju både plats och en och annan minut att skriva. Men när det verkligen händer saker, som de senaste dagarna, öppnar sig ju tidningens spalter och plötsligt räcker tiden inte till.

Jag har i alla fall skrivit om industrins uppgörelse och de effekter den kan tänkas få i Aftonbladet. Läs de texterna.

Hur som helst verkar det som bevakningen av avtalsrörelser blir lite lugnare framöver. I alla fall lär vi få vänta, eftersom det avtal som skrevs på i dag är tänkt att löpa över tre år.

På presskonferensen hos LO träffade jag Tommy Öberg, den verkliga veteranen i svensk avtalsbevakning. Vi enades om att parterna i alla fall gjort vårt jobb lite tråkigare med sitt långa avtal.

Men jag antar att det är smällar jag kan ta.

Åsikten för dagen på landets liberala ledarredaktioner tycks vara att Anders Borg är en riktigt dålig förhandlare.

Det är inte så man skriver. I stället upprepar ledarsida efter ledarsida Svensk Näringslivs budskap om att ”jobbpakten” havererat därför att facken ställt orimliga och ovidkommande krav.

Men faktum kvarstår. Anders Borg verkar varken tycka att det är orimligt eller ovidkommande att knyta uppgörelsen om nya introduktionsjobb till ett tillfälligt stopp för nya försämringar av anställningsskyddet. Det är i alla fall inte det han säger.

Tvärt om talar finansministern fortfarande om att lämna anställningstryggheten i fred, alltså precis det som gör direktörerna på Storgatan så rasande.

I själva verket är det ganska enkelt. Jobbpakten handlar om att sänka lönekostnaderna för unga, men också om att erbjuda utbildning. Det blir en ny form av anställning, och det är ganska självklart att de som ska förhandla fram en sådan måste veta under vilka förutsättningar den ska fungera.
Facken måste veta vilka villkor som gäller för dagens medlemmar innan man enas om villkoren för morgondagens. Är det osäkert finns alltid risken att intressen ställs mot varandra.

I just det här fallet tangerar dessutom ett av de aktuella förslagen – lärlingsprovanställning – direkt ämnet för förhandlingarna.

Det går inte att både lagstifta och överlämna ansvaret till parterna.
Tydligen förstår Anders Borg det, och det gör nog Svenskt Näringsliv också. På Storgatan vill de helt enkelt inte ha en uppgörelse om de i stället kan få en lag.

Däremot är det – som vanligt – tveksamt vad de liberala redaktörerna begriper.

Om det finns en sak i förhandlingarna som faktiskt är ovidkommande så är det inte anställningsskyddet, utan avgifterna till A-kassan.

Inte för att det skulle vara dåligt att regeringen överger det heltokiga systemet med olika avgifter, utan därför att saken inte alls borde behöva förhandlas.

Systemet är ett misslyckande och alla är överens om att det måste skrotas. Varför ska då de fackliga organisationerna tvingas ”betala” för att få finansministern att göra det han vet att han borde?

Att Anders Borg ändå får fackliga ledare att känna att de är skyldiga honom en gentjänst den dagen vi får ett rimligare sätt att betala för a-kassan visar att han nog inte är en så dålig förhandlare, trots allt.

Ingvar Persson

”Glad och stolt” sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i går när han skulle presentera förbundens gemensamma krav inför den kommande avtalsrörelsen.

Glada och stolta är man antagligen också på LO:s pressavdelning när man i dag går igenom klippen efter gårdagens presentation. Nästan alla rubriker handlar nämligen om LO:s satsning på jämställdheten.

Det är inget dåligt spinn på en överenskommelse som rent faktiskt betyder att de jämställdhetspotter som skapat interna fackliga konflikter de tre senaste avtalsrörelserna försvinner, och som dessutom innebär att alla LO:s förbund ställer sig bakom att industrins roll som riktkarl för lönebildningen.

Det betyder inte att kvinnorna skulle vara förlorare i den överenskommelse som avtalssekreteraren Torbjörn Johansson fått förbunden att ställa sig bakom. Som lönestrukturen ser ut på svensk arbetsmarknad blir en riktig låglönesatsning också en satsning på kvinnorna.

Problemet är bara att det är precis det jämställdhetspotternas motståndare gång på gång har sagt.

Att LO den här gången tar ett större grepp, och för in föräldraförsäkringen i förhandlingarna gör det naturligtvis lättare att sätta rubriker om jämställdhet.

Men faktum kvarstår, den tydligaste nyheten i gårdagens krav är att de inte innehåller några jämställdhetspotter.

Stridsfrågan i årets avtalsrörelse kommer av allt att döma att bli en annan. De kommer – precis som till exempel Kommunalkonflikten för snart 10 år sedan – att handla om avtalens lägstalöner och därmed om löneklyftorna.

Svenskt Näringslivs Christer Ågren har redan blåst till strid. ”LO föreslår en lönemodell som tränger ut jobb”, säger han på direktörernas hemsida.

Det är så det brukar låta. I direktörernas och folkpartistiska politikers värld betyder högre löner för de sämst avlönade ofrånkomligen fler arbetslösa.

I verkligheten är sambanden förstås mer komplicerade. En rättvis fördelning av löneutrymmet är knappast ett hinder för full sysselsättning, men en förutsättning för ett bra samhälle.

Därför blir just höjningen av de lägsta lönerna den största utmaningen för de fackliga företrädarna i årets förhandlingar.

Ingvar Persson